Flata tankar om flator

På vägen hem från Klumpe betraktade jag människor som skulle resa samtidigt med mig.

Jag ser en kvinna som vaggar ett spädbarn i bärsele. Hennes korta hår och hennes friluftskläder gör att jag tittar till på henne och inte bara på det söta barnet. Hon är fin på det där sättet som jag uppskattar och mitt huvud tänker: Mmm, härlig flata!

Överjaget kommer in och fömanar mig att jag får inte döma människor och sätta etiketter på andra. Hon kanske skulle bli jätteupprörd om hon hörde min tanke. Att jag är fördomsfull som tror att hennes typ av kläder och utseende ger en signal om hennes sexuella orientering.

På en stol i närheten sitter en annan tjej, av någon anledning dras min blick till även henne. Henne tolkar jag som lite nervös, jag tänker att hon väntar på någon som inte ännu kommit.

Efter en stund kommer kvinnan med barnet gående mot oss och det blir tydligt att de är mödrarna när de myser med barnet före den andra kvinnan börjar amma.

Jag konstaterar lite nöjd att min gaydar som varit lite svajig senaste åren fungerar, det finns någon signal från mina medmänniskor som gör att jag ibland (!) kan tolka vem som hör samman med vem – även hos de som hör eller vill höra samman med kvinnor.

Därefter börjar jag fundera över varför jag ser etiketten lesbiskt som en av de jag tycker illa om att sätta på människor utan deras ”medgivande”. Jag känner mig skamsen när jag tänker tanken, en känsla av att jag går in i någons sexliv genom att tänka på en person som homosexuell. Som om den tanke skulle vara negativ i jämförelse med andra etiketter som man, kvinna och mamma, pappa, barn.

Indra, kloka älsklingsexet, påminner mig att fördomar inte alltid är fel eller dåligt. Jag tänker att det viktiga är hur jag hanterar mina tankar, vilka handlingar jag tillåter mig på grund av tankarna och inte om de må vara fördomsfulla eller inte. Att utgå från att alla är heterosexuella är också en fördom.

Medan jag funderar över detta med lesbisk ser jag den underbara dokumentären Ingen man i sikte, en ömsint personlig berättelse av regissören Mette Aakerholm Gardell. Jag rekommenderar er att ta en timme av er tid före 11 maj och se den på SVT Play.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!