Jag gick på den – igen

Har ni andra också ögonblick då partnern föreslår något och ni säger ja mot bättre vetande? Såna ögonblick som åtföljs av undran, hur kommer det sig att jag inte lärt mig efter alla år?

Häromdagen mötte Niva mig efter jobbet med ryggsäcken packad med sovsäckar och saker för en kort (!) tur ut till ett vindskydd där vi skulle övernatta. Vi hade diskuterat i förväg vart vi skulle, men först sent på eftermiddagen bestämde vi vägen dit. Valet föll på Nivas föreslagna rutt för den skulle enligt hans minne ha färre våta områden.

Efter att ha gått i dryga halvtimmen tyckte jag vi borde vara framme för jag mindes den väg jag hade visat på som lättgången. Niva svarar hurtigt att ”nej vi är nog i det här väglaget framme om någon timme eller två”!

Timmar! Det är ingen kort tur en kväll efter arbetsveckan enligt mig. Mörkret hade redan lagt sig över skogen. Inte var vägen torr heller. Att jag litar på minnet hos mannen som inte kommer ihåg sin egen ålder. (Det är sant, han minns sin ålder efter händelser som att han måste betala fullt pris på SJ och att man inte längre får vara medlem i ungdomsorganisationen. Så han kommer vara 25 tills han fyller 65 eller 70 beroende på vad pensioneringsåldern är då.)

Hungrig, efter-jobbet-trött och irriterad var det bara pulsa på i snön och se upp för de många isiga våta områdena. Jag borde vetat bättre efter sex år! Till tröst fick jag en eld att värma mig vid, han lagade maten och vi fick en härlig natt i sovsäck så morgonen efter var jag redo att med ett retsamt skratt ta min enkla väg hem.

När händer sånt er andra? IKEA? Semestern? Eller är jag den enda? Snälla, berätta.

Läs även dessa inlägg:

5 reaktion på “Jag gick på den – igen

  1. KiwiAtDusk

    Niva är en fin person, men man ska inte överlåta liknande planering åt honom. Jag kommer aldrig glömma den gången jag fick valet att spendera ett dygn ensam hemma med hans pappa, eller klättra upp på ett berg. I norrland. I början av april. Och mina skor inte pallade, utan tappade halva sulan på vägen ner. 😛

    Svara
  2. Richard

    *gapskratt* jag har något liknande med min mamma. Det händer lite då och då att hon ber mig om hjälp och berättar vad det handlar om, i mitt tycke i detalj, och jag planerar tillfället efter det hon har sagt, men varje gång petar hon in några saker till, och jag retar mig på det varje gång, för uppenbarligen har jag fortfarande inte lärt mig att hon gör så!

    Svara
  3. Pingback: Jag fick erkänna att jag hade fel – denna gång « Klumpesnusk

Skriv en kommentar!