Vad är anständigt?

En tanke som dök upp i en lugn period under mitt arbete idag var en reflektion kring det här med kläder. Eftersom jag (som är välkänt för de flesta regelbundna läsare) generellt föredrar att inte ha kläder på mig är konceptet med att alltid vara påklädd rätt främmande för mig. För mig är kläder i första hand ett sätt att skydda min kropp mot kyla eller skada, i andra hand ett sätt att passa in i ett normativt samhälle och därmed slippa att bli sedd som ett freak.

Ingenstans på kartan är kläder ett sätt för mig att vara anständig eller normal. Kläder är funktion. Att vara anständig är dessutom en oerhört rörlig måltavla. Vilket var den egentligen funderingen som tankarna ledde till.

För tydligen är det viktigt att vara anständig. Att inte vara sådär oanständig som en del människor är. Nej, man ska vara anständig, man ska vara väluppfostrad. Vi lägger mycket tyngd på detta uttryck till våra barn, att barnen ska se anständiga ut och bli anständiga personer som inte gör oanständiga saker. Som blir anständiga vuxna, skaffar anständiga jobb och i sin tur pruttar ut lite ungar som de kan uppfostra till anständiga barnbarn. Så fortsätter cyklerna i all evighet.

Anständighet. Jag upplever det som en oerhört godtycklig standard, men det finns några grundpelare inbakade i konceptet. En sak som man ABSOLUT inte gör om man är anständig är just att vara naken. Nej, anständiga människor är endast nakna i duschen eller om de har sex. I det senare fallet endast om det är med släckta lampor och i missionären. Oanständiga människor klär av sig nakna stup i kvarten och gillar att knalla runt nakna hemma och visa upp sin oanständiga kropp för sin oanständiga partner. Oanständiga människor kanske är sånadärvahetere som har flera partners, förstår de inte hur oanständigt det är att göra så? Nej, normala, anständiga människor har givetvis bara en partner i taget, allra bäst i form av ett ordentligt anständigt giftermål.

Det som är lite läskigt med anständighet är att det är sällan du själv som avgör vad som är anständigt. Det är en sån sak som andra människor avgör åt dig, och sedan är det upp till dig att lyckas passa dig in i en anständig livsstil. Precis som med det mesta i samhället får du sällan eller aldrig veta vad som förväntas av dig, än mindre när du gör rätt. Det enda du får höra är när du i efterhand misslyckats med att vara anständig. Omvärlden för sedan en noga bokföring över hur anständig du är, och detta spelar in om du kan anses pålitlig eller vara en god medlem i samhället.

Precis som med konceptet om ”rent mjöl i påsen” finns det såklart ingen människa som är helt, hundra procent anständig. Vi är alla missfoster på ett eller annat sätt, men de flesta människor bryr sig tillräckligt mycket om att dölja det i vardagen. De pratar inte ens med sina närmaste vänner om sina innersta drifter och önskningar, de pratar inte om hur de vill vara swingers, ha flera partners, vara nakna på stranden eller andra ännu mer oanständiga saker. Nej, istället sitter de flesta med sin kaffekopp i handen (alltmedan de noga ser till att försöka hålla sig inom anständiga gränser för hur mycket mjölk och socker man har i kaffet, samt hur många kakor man vågar mumsa i sig till det) och låtsas som att de faktiskt är anständiga.

Jag är inte anständig. Även om jag inte skyltar med att jag föredrar att vara naken, att jag gillar att knulla, att jag tror monogamin är ett fängelse för själen så framstår jag nog ändå som ganska oanständig för de flesta. Inte sådär farligt oanständig, men bara sådär lagom oanständig för att vara lite mysko i största allmänhet. Jag trivs utmärkt med det, för mina vänner och de jag samlar i min närhet är precis lika oanständiga som jag är, och det är bra.

Sist men inte minst, på ett annat ämne, hoppas jag att ni är duktiga, oanständiga bloggläsare och använder den där plus-knappen samt skriver kommentarer för att få Blanka att känna sig hemma. Kom igen nu, var inte blyga.

Läs även dessa inlägg:

En reaktion på “Vad är anständigt?

  1. Secretessa

    Jag har aldrig tänkt så mycket på det här med att vara anständig. Visst anpassar jag mig till viss del när jag är bland andra människor men jag är inte så bra på att föreställa mig eller spela någon slags roll så jag är nog rätt mycket sådan jag är oavsett om jag är för mig själv eller med andra. När jag var i tonåren så hade jag ett par jeans med en massa lappar och fullt av klotter, jag älskade dem. Men mina föräldrar tyckte inte jag skulle gå ut med dem ”för vad ska grannarna säga?”. Det tyckte jag var fullständigt absurt att bry sig om en sådan sak. Och det tycker jag fortfarande.

    Svara

Skriv en kommentar!