Denna eviga nakenskräck!

Vet ni vad? Jag är naken just nu. Jag har ingenting på min kropp förutom mina glasögon och två armband. Jag har inte ens mitt armbandsur på mig, vilket annars är en sak som jag vill ha på mig. Utan det känner jag mig verkligen helt och hållet naken, även om jag är naken. Men det finns en orsak till varför jag inte har armbandsuret på mig, och det är för att jag inte kan skriva bekvämt när det sitter på min vänsterarm.

Jag tycker om att vara naken. Jag kallas mig lite tvekande för naturist. Tvekande, inte för att jag har nåt emot etiketten, utan tvekande för att etiketten är för mig lika redundant som att människor som oftast klär på sig skulle kalla sig ”tygister” eller nåt liknande. Jag trivs naken, jag skäms inte för min nakna kropp och jag skäms inte för någon annans heller. Jag förespråkar nakenhet, jag förespråkar social nakenhet och jag trivs bra när nakenhet är en icke-grej. Jag slappnar av på ett oerhört skönt sätt när jag är naken, på ett sätt som jag inte kan göra när jag har kläder på mig.

Därför blir jag som alltid lite ledsen när nakenskräcken sprider sig över världen, över vårat land och över våra normer. Jag tycker att det är bra att vara naken. När man är naken lär man sig mycket om sin kropp, om sig själv. Jag är helt övertygad om att barn som växer upp i ordentliga nudist/naturistfamiljer slipper mycket av den ångest kring sin kropp som ”vanliga” barn matas med.

Jag läser om hur hela världen kollektivt får en knut i sina underkläder över att en naken man lite suddigt syns i bakgrunden på nån kataloggrej för ett företag jag aldrig hört talas om. Varför får man det? Det syns knappt att det är en naken man, än mindre verkar den mannen på något vis vara hotfull eller ens medveten om att han är en suddig statist i ett foto nånstans. Ändå förväntas vi flämta högt över detta och vrida våra händer och oroa oss över denna hemska nakenhet. Jag läser om hur ”dingliga” nakenbadare sätter skräck i nåt samhälle på södra halvklotet och undrar varför det är så himla hotfullt? Jag skrattar och suckar åt följande citat:

John Stokes, från Wellington längre söderut i Nya Zeeland, besökte stranden på julafton och uppger för tidningen New Zealand Heralds nätredaktion att han där mötte ”dansande exhibitionister som offentligt lät sina grejer dingla”.

Du John, har du nånsin tittat på den nakna människokroppen? Oavsett kön och storlek på kroppen så brukar det finnas gott om saker som ”dinglar” både hit och dit. Naturister är väldigt sällan exhibitionister –även om det säkerligen finns åtminstone någon– utan de flesta vill bara slippa ha kläder på sig. De bryr sig sällan om någon tittar, och får ingen kick av att visa upp sig som jag misstänker att t.ex. Annelie Enochsson säkert tror de gör. Jag själv har t.ex. noll och intet intresse av att visa upp mig och få en kick av det. Tvärtom är jag oftast plågsamt självmedveten om min kropp och dess skavanker, och det är först sen omkring 2-3 år som jag kunnat börja släppa den självmedvetenheten.

Så snälla, låt inte denna nymoralistiska nakenskräck spridas. Nakenhet är bra. Det är skönt. Det är avslappnande.

Läs även dessa inlägg:

6 reaktion på “Denna eviga nakenskräck!

  1. Anders

    Vi föddes nakna. Att vara naken är behagligt,Jag går ofta naken i min bostad och trivs, Jag är ingen naturist men trivs att vara naken.

    Svara
    1. Blanka Blad

      Vad lägger du i ”naturist”? *nyfiken*

      För mig är det ju trivas att vara naken och ofta gå naken i min bostad som gör att jag kallar mig naturist nämligen.

      Svara
  2. Anders

    Naturister är för mig människor som väljer att vara nakna på offentliga platser.Och det är helt ok för dessa människor som trivs med det. Själv är jag naken helt privat.

    Svara

Skriv en kommentar!