Dela förhållandet, inte lösenord

Jag läser i bl.a. anrika NY Times om en ökande trend hos ungdomar och tonåringar idag – att dela med sig av sina lösenord till sin epost, facebook och liknande. Det sker tydligen som ett slags tillitstecken, lite som en digital version av en förlovningsring. Det blir mer och mer populärt och sker tydligen ofta som ett slags ritual, t.ex att man tillsammans skapar identiska lösenord eller liknande. Problemet som uppstår är såklart att när relationen dör –vilket är ganska vanligt med relationer hos unga människor och tonåringar– blir det lätt att missbruka kunskaperna man fått.

Det här gör mig oroad, för det förstärker många av de svartsjukeproblem som jag ser i synen på relationer och förhållanden idag. Den där känslan och attityden av att ett förhållande inte är på riktigt förrän man övervakar den man säger sig älska med en ohejdad mani. Sånt här föder den åsikten – det är inte på riktigt förrän du blir synad in i sömmarna av din partner. Jag har pratat med en del människor som tycker att man är inte kär ”på riktigt” förrän man blir svartsjuk över minsta lilla inbillade otrohet.

Dessutom är det inte hälsosamt att inte ha ett privatliv. Idag, när vi blir övervakade på nätet av FRA och andra otrevliga makter är det viktigt att behålla den lilla strimma av privatliv som man har, och inte ge bort den. Människor behöver ha ett eget liv också, och vi behöver sluta sprida åsikten att när man går in i ett förhållande upphör man att vara en individ och blir istället en delad enhet där man inte får ha hemligheter eller privatliv. Jag trodde det själv under många år, att förhållandet innebar att man gjorde allting tillsammans, att man slutade vara en individ – och det var inte hälsosamt för mig.

Man ska inte dela med sig av sitt privatliv. Även om man bor ihop, delar ett liv, så behöver man behålla sin identitet, man behöver ha hemligheter. På nåt vis har samhället fått oss att börja dra likamedstecken mellan hemligheter och ”dåligt för förhållandet” men att ha hemligheter och att ha ett eget liv är sunt – speciellt för tonåringar som fortfarande utvecklar sin personlighet och lär sig hur de funkar.

Dela förhållanden, relationer, kärlek och närhet. Dela inte dina innersta hemligheter, och dela inte dina lösenord.

Läs även dessa inlägg:

5 reaktion på “Dela förhållandet, inte lösenord

  1. Jessie

    Till viss del kan jag hålla med dig. Många unga gör misstaget att dela med sig av lösenord och annat i förhållanden som kanske inte kommer hålla. Fast å andra sidan kan man ju inte veta om ett förhållande kommer hålla eller ej. Jag kände nästan med en gång att jag ville dela livet med min make när vi blev tillsammans. Tre år senare gifte vi oss. Så med honom har jag inga hemligheter vad gäller lösenord och liknande. Men det är också för att jag känner att det är okej. Om jag hade känt minsta lilla tvekan skulle jag inte ha varit så öppen.

    Du säger att man inte ska dela med sig av sina innersta hemligheter. Även där anser jag att det beror på från person till person. I vissa förhållanden går det bra att vara så öppen och att man ändå har kvar sin identitet. Jag antar att det är något som man får känna efter. Alla är vi olika.

    Precis som du blir jag oroad över det där med svartsjukan. Alla är säkert svartsjuka någon gång och det behöver inte innebära något negativt. Dock är det sättet man hanterar det på som är viktigt. Min mamma hade en arbetskamrat som var tillsammans med en kille. Till slut förbjöd han henne att träffa ens sina väninnor eftersom han trodde att de hade ihop det. Då har det absolut gått för långt. Jag själv har varit lite svartsjuk någon gång, men jag litar på min make så den svartsjukekänslan har snabbt gått över.

    Hoppas att du inte har tagit illa upp av det jag skrev! Menar inte att det ska vara något angrepp. Jag gillar för övrigt den här bloggen. 🙂 Det är ofta som man får läsa kloka tankar och det gillar jag skarpt!

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Man väljer helt och hållet vilka hemligheter man vill dela med sig av, men faktum är ändå att oavsett hur öppen man vill och kan vara med någon behöver människor ett utrymme som är helt och hållet deras eget. Det utrymmet kan vara fysiskt eller i de flestas fall ett utrymme inuti huvudet och tankarna. Numera är det utrymmet även elektroniskt i form av facebook, epost och bloggar. Man behöver de utrymmena, att ha hemligheter som man bara delar med sig själv är sunt. Men som sagt, man får själv känna efter hur mycket man behöver. Jag anser det kritiskt att man som partner respekterar detta också, utan att kräva total öppenhet. Vi är människor, inte insekter. Vi behöver utrymmen.

      För mig spelar det ingen roll – jag skulle aldrig dela med mig av lösenord till min facebook, epost eller vad jag nu pysslar med på nätet. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar nån – det är MITT liv och mina utrymmen. Skulle någon kräva att få dessa lösenord och inloggningar, speciellt med någon kontrollerande motivation i stil med ”det är för att du ska bevisa att du älskar mig” kommer jag att gå. Direkt. Utan att tveka. Ingen människa har rätt att få det av mig.

      Svartsjuka är ett alltid lika knepigt ämne. Jag kallar svartsjuka för en klusterkänsla, dvs oftast är det inte en självständig känsla utan i många fall är det antingen en maskering av någon annan känsla (t.ex. rädslan att bli övergiven) eller en samling av flera olika känslor. Svartsjuka är ett symptom, inte en sjukdom. Problemet uppstår när alltför många människor inte vill eller kan gå till roten och hitta den rätta känslan. Utan att ha hittat den äkta känslan kan man inte bearbeta svartsjukan, och då låter man den växa och kontrollera en själv. Hitta den riktiga roten och bearbeta den tillsammans med din partner.

      Sist men inte minst är jag glad att du uppskattar den här bloggen och blir stimulerad av den. Alltid lika roligt att höra!

      Svara
  2. Ami

    Jag håller med dig i mycket, som att jag tycker människor har rätt till eget utrymme dit ingen annan har rätt att gå och jag tror det är sunt även om behovet av det är olika stor för olika människor. Mitt är ex. väldigt litet, men desto mer hårdbevakat. Jag kan tycka det är obehagligt när någon råkar dyrka upp det inre kassaskåpet, oftast oavsiktligt.

    Ifråga om lösenord kan jag dock tycka att det är lite blandat. Med Secundus delar jag mer eller mindre alla lösenord han har och han de flesta av mina. Det kan klia i mig att få berätta min fiffiga roliga bankkod för dig, men den är min och min endast (eller ja, Secundus har vetat den men han är ju så glömsk).

    Att jag har hans och också använder dem har med praktiska anledningar att göra, vi använder båda våra mail-konton som anteckningsblock och kalender och ibland är vi inte uppkopplade och ber den andra logga in. Ibland går jag in på hans för att kolla att det inte finns mail om obetalda saker i skräpkorgen.

    Resten låter jag vara. För det handlar ju inte bara om att hålla saker för sig själv utan också visa respekt för att vissa saker är privata. Som konversationer personen har med andra. På samma sätt som jag inte ”tjuvkikar” i din dator och känner mig obekväm när jag råkar komma in på ditt konto för att du inte loggat ut så använder jag mig inte av lösenorden för annat än det som är accepterat.

    Om någon bad mig att få lösenord av mig för ”annars älskar du mig inte på riktigt” så skulle den få det av mig… Inte för att bevisa min kärlek utan för om det är så viktigt för den så får den väl ta hand om sin eventuella reaktion på information på Internet-sidor. Jag skulle aldrig lägga information som jag vill hålla helt för mig själv på nätet.

    Att läsa någons inre tankar är ett privilegium, kan man inte hantera det så ska man avstå läsa det. Jag är en öppen bok, så välj själv om du vill läsa. Det hemliga står i det inre anteckningsblocket.

    Svara
  3. Lyssra

    Jag berättade om det här inlägget för min partner idag och när han hörde om att folk delar med sig av lösenord till privata konton till varandra så bleknade han. ”Säkerhetsrisken!” väste han. Till saken hör att han är nätverkstekniker och det är sådant här som ger dem mardrömmar.

    Min dator är ett fönster till min själ, mina intressen och de flesta av mina privata hemligheter som ex arbetsgivare inte ska veta. Jag är öppen runt mina vänner och min partner men trots detta så har jag en lösenordsskyddad dator som ingen vet lösenordet till, precis som min partner har. Jag vill absolut inte ha hans lösenord och han vill absolut inte ha mitt.

    Kontroll föder kontrollbehov tror jag. Därför skapar det mer svartsjuka än vad den tröstar.

    Hoppas på flera sådana här kloka inlägg.

    Svara
  4. Secretessa

    Jag kan berätta det mesta men vill ändå ha vissa saker för mig själv, både för min skull och för andras skull. Alla vill inte veta allt. Men att jag håller en del för mig själv betyder inte att det är besvärligt att berätta utan för att det känns bäst att det bara är mitt. Vad det gäller lösenord så tycker jag man ska ha respekt för egna och andras, vissa lösenord kan familjen medan andra är hemliga.
    Jag funderar ibland på vad som händer när jag dör. Min dator är full av texter och bilder som kanske inte andra vill se. Återigen, inte för att de nödvändigtvis är konstiga, hemska, superhemliga utan för att inte alla vill veta allt eller har med det att göra.

    Svara

Skriv en kommentar!