Att pressa sina barn att prestera

Jag läser inlägget som Bodypalace skriver, och försöker se tillhörande film på Aftonslasken. Efter halva filmen orkar jag inte mer och stänger av. Varför gör föräldrar så? Jag har aldrig förstått denna bisarra värld där barn från tidig ålder ska drillas i skönhet. Nån gång eller så har jag råkat se klipp från alla ”beauty pageants” som finns i det stora landet i väst, och jag tycker verkligen att hela konceptet är oerhört märkligt. Till att börja med finner jag det rätt absurt att man på nåt vis kan tävla i skönhet, men att sen tvinga in sina barn i den världen gör det hela ännu mer galet.

Barn är i min mening rätt enkla och logiska varelser. De vill göra sina föräldrar glada, och därför försöker de verkligen prestera enligt mamma och pappas önskemål. När det kommer till såna här saker är det nästan alltid mamman som är den drivande kraften. Jag blir ofta nyfiken, varför är det just mammor som är så villiga att göra om sina barn till små själlösa barbiedockor som visar upp sig och ler på kommando? Är det den där klassiska ”leva genom sin dotter”-drivkraften eller är det mer komplicerat än så? För ofta verkar det finnas människor som upplever egna misslyckanden, och som när de får barn tar på sig ansvaret att forma sin avkomma till en icke-misslyckad version av sig själv. Att de ska lyckas på det sätt som föräldern själv misslyckades – oavsett om barnet själv är intresserad av det eller ej.

Och ja, i rättvisans namn finns det gott om pappor som fungerar enligt samma princip. Men där handlar det inte om skönhet och liknande, där är det sonen som ska drillas till ett hockeyproffs.

Jag har inga barn. Jag vill inte ha några biologiska barn heller, och även om jag är nöjd med det beslutet känner jag emellanåt ett stygn av smärta för det hade varit roligt med nån liten illbatting. Men jag har gjort mitt val, jag är nöjd med det. Jag är inte föräldermaterial på det viset. Dock är jag väldigt duktig på att observera, och jag blir fundersam på hur många människor det finns med barn, där föräldern faktiskt är en riktigt dålig förälder och egentligen inte förtjänar att få barn pga hur barnet behandlas.

Det är bra att inspirera sitt barn. Men man ska inspirera det att hitta sin egen väg genom livet, att hitta sina egna intressen och passioner. Inte tvingas ärva det från sina föräldrar.

Jag ärvde många intressen från mina respektive föräldrar. Från min mamma fick jag i första hand förtjusningen för språk och ord. Från min pappa ärvde jag ett mjukt fotointresse och en känsla för estetik. Inget av dessa intressen var nånting som tvingades på mig, utan som helt enkelt uppstod för de själva var passionerade kring dessa saker, och det smittade av sig på mig. Jag har aldrig blivit tvingad att spendera tid med nåt intresse jag inte valt själv, med vaga antydningar om att det är bra för karaktären eller disciplinen. Jag har många intressen som jag inte delar med mina föräldrar och som jag upptäckt utan deras inflytande. En del av dessa är kvar, en del tog slut när passionen svalnade. Oavsett vilket stödde mina föräldrar alla olika vägar jag tog, förutsatt att jag visade en glöd för det och att det inte var nåt som jag skulle tröttna på inom en vecka.

Är inte det en roligare och mer belönande väg att leda in sina barn på än att pressa in dem riktigt hårt i nåt slags formgjuten mall av en själv?

Alla dessa barn som drillas i än det ena och än det andra, hur kommer de att bli när de växer upp? Jag undrar om inte de kommer att bli tomma, bittra varelser som har enormt dålig självkänsla eftersom de aldrig fick utveckla sina egna intressen i sin egen takt, utan som knuffades in i nåt slags fotomodell-karriär, tennisstjärnekarriär, sångkarriär, eller vad nu föräldern försöker få dem att glänsa inom.

(Jag finner det bitterkomiskt också att många föräldrar anser att eftersom jag väljer bort att ha barn samt inte har några egna, så har jag även diskvalificerat mig själv från att ha giltiga åsikter och kunskaper om just barn och uppfostran.)

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Att pressa sina barn att prestera

  1. arthur

    kan bara fylla på med att en förälders största lycka (borde väl iaf vara) är att se sina glin växa upp och ge sig ut på egna vingar som bär och på en kurs som de själva valt. Stoltheten är enorm, inte för att man är ”skyldig” till något, utan för att man gett liv till ny generation och som trots mina egna brister o fel nu lyckats på helt egen hand….

    Svara
  2. Secretessa

    Barn påverkas av sina föräldrar men de har också mycket egen vilja och egen upptäckarlust och egna drömmar, att som förälder trycka in barnen i sina egna drömmar är att hindra dem från att vara sig själva. Tycker jag. Jag är ju förälder själv och ser tydligt hur lätt det är att påverka barnen men också hur lätt de kan gå sin egen väg om vi låter dem. Och så ser jag ju andra som tvingar in sina barn i roller de inte passar för – som en bekant som vill att dottern ska vara en rosa prinsessa och dottern som ser ut som hon blivit utklädd och inte vet vem hon egentligen är.
    Och varför skulle inte alla tänkande människor med lite minne kunna uttala sig om barnuppfostran? Vi har ju alla varit barn och sunt förnuft kan leda en långt :o)

    Svara

Lämna ett svar till Secretessa Avbryt svar