Det tar emot att skriva

Början av december har än så länge inte varit en fantastisk period för mig. Förvisso har det äntligen landat ett tunt lager snö utanför fönstret denna morgon, och det är skönt. Men jag är inne i en period av osäkerhet och nerstämdhet. Varje dag brottas jag med känslan av att jag är liten och oviktig. Känslan av saknad och längtan. Längtan efter att ligga i en trygg varm famn. Känna en eller flera nakna kroppar mot min medan jag blundar och slappnar av.

Jag vill komma bort från mig själv. Just idag känner jag starkt att jag inte vill vara mig själv. Det är en jobbig känsla som dyker upp emellanåt i mitt liv. Jag tycker inte om den. Helgen färgades av en dålig upplevelse. Jag försökte skriva om detta, men kände att det inte gav mig den islossning som jag behövde. I korthet handlade det om att jag drabbades av monogama fördomar om polymänniskor. Frustrerande och irriterande.

Det är svårt att skriva just nu. Jag känner mig ointresserad av att skriva samtidigt som jag vet att jag behöver skriva för att må bra. Om jag inte får ut orden i huvudet byggs de på lager, de stockar sig och grötar ihop sig och skapar en slags bäverdamm i min mentala flod.

Just nu önskar jag att jag låg naken på mage medan Ami smekte min rygg. Just nu skulle jag faktiskt behöva att hon band fast mig, täckte mina ögon och tog bort min syn, smekte mig och lät mig bara vara en kropp i hennes händer. Jag skulle behöva den tystnad som uppstår i mitt huvud när hon gör det. Jag skulle behöva hennes omtänksamma och bestämda händer på min kropp. Inte behöva prata, inte behöva tänka. Bara bli uppskattad, använd. För en stund bli befriad från kravet att vara mig själv. Känna hennes ena hand i min nacke, som håller den kärleksfullt och bestämt, medan den andra handen smeker min rumpa och gnuggar min analrosett.

Jag har planer för nyår och tiden efter, och jag stressas över att jag inte ska lyckas med det. Självförtroendet som byggts upp under hösten känns avlägset nu. Det känns främmande att jag mådde så bra och hade så stark tilltro för mig själv. Jag oroar mig över småsaker, och samtidigt känner jag så lite energi att ta tag i dessa småsaker. När jag låter bli att ta tag i dem blir de större och svårare i mitt huvud, och låsningen ökar.

Men en positiv sak är att nu när jag kommit till slutet av det här inlägget känns det lite bättre ändå. För jag har fått skriva ut orden i huvudet. Fått tömma bufferten, om så bara litegrann.

Läs även dessa inlägg:

4 reaktion på “Det tar emot att skriva

  1. Missne

    Det bär emot att skriva något när jag vet hur jag är, när jag känner mig som du beskriver, då går inga ord in. Men vill ändå passa på att säga att det finns folk som bryr sig även när det inte känns så *räcker upp en hand*, och att såna där dippar i självförtroendet som känner som att man glider ner ända till botten igen och tänker ‘vilken bortkastad tid’, faktiskt är tillfälliga, och att allt jobb man lagt ner inte blåses bort så tillfälligt. Även om det känns så.

    Äh, ord räcker inte. *kram*

    Svara
  2. Selma

    Jag har nyligen börjat läsa en fantastisk bok som heter Mindfullness – en väg ur nedstämdhet. Menar inte att låta klämkäck och tro att en bok kan vara lösningen bara sådär. Men jag började själv läsa den när jag mådde hyffsat bra och sen när jag mådde kass så hjälpte det att använda en del av råden i den för att hindra de negativa tankarna att ”fästa” så att säga. Jag kunde istället bryta dem lite och ibland ta mig ur dem. Tack för en fin blogg!!

    Svara
  3. Sara

    Så känner vi nog alla oss ibland i perioder, hoppas denna perioden inte varar så länge för dig och att du snart börjar känna dig så speciell som du är 🙂

    Svara
  4. Karin

    Jag tycker att det är modigt av dig att skriva även om de här tankarna och känslorna, jag tror att många kan känna igen sig – jag vet att jag gör det! Tack för att du skriver om också hur det är när det är motigt, och jag hoppas att du kan vända tankarna snart, att det blir bättre.

    Svara

Skriv en kommentar!