Tankar om långt hår och könsroller

En sak som jag rullat runt i huvudet under en viss tid är det här med kvinnliga attribut, och i synnerhet det här med långt hår som ett kvinnligt attribut.

Hur uppstod det här egentligen?

De flesta attribut som vi tillskriver olika kön och könsroller har ofta sina rötter i olika praktiska saker. Jag kan t.ex. tänka mig nåt i stil med att kjolar och klänningar uppstod ur förkläden eller olika barnafödande roller. Eller ja, vad vet jag egentligen? Jag är ingen etnolog så jag kan inte med säkerhet säga hur såna saker uppstod. Dock tror jag som sagt att mycket av det vi gör och har på oss idag har evolverat fram ur tidigare saker, och har säkert sina rötter väldigt långt tillbaka i våran urtid.

Men just det här med långt hår och kvinnlighet är för mig ett mysterium. Jag känner hur min hjärna slår knut på sig själv när jag försöker grunna ut rötterna bakom varför långt hår är en av arketyperna för ”kvinnligt” och hur det uppstod.

Överhuvudtaget känner jag ofta att mycket av begreppen inom respektive könsroller och identiteter är för mig ett stort mysterium. Jag vet att de finns och jag accepterar att de finns, samt att många människor följer dem och tror på dem – men det förändrar inte att jag känner mig lite främmande och milt fascinerad av hur mycket sanning vi tillskriver vad som egentligen är fullständigt godtyckliga saker.

För om det finns nåt jag verkligen tycker om mänsklig natur och de begrepp, identiteter och attribut som rör just könsroller är att de är galet godtyckliga om man ser det i ett långt perspektiv. Det kanske låter lite nihilistiskt, men i praktiken är de ju meningslösa – det är bara attribut som har runnit ner genom generationerna och som vi fortfarande följer, ofta utan att ens ge dem grundläggande och hälsosamt kritisk uppsyn.

Jag kommer med väldigt stor sannolikhet aldrig att bli pappa. Jag säger inte att det är hundra procent säkert, men som tidigare nämnts har jag gjort mitt val vad gäller biologisk avkomma. Det utesluter dock inte att jag kan komma att ingå i en stjärnfamilj med barn i framtiden, och det har fått mig så smått att fundera på vad mitt eget bidrag till en yngre generation kan komma att bli. Jag tror att mitt största bidrag skulle bli just att skapa en känsla av kritik mot att ta saker för givet. Om en dotter skulle ingå i denna stjärnfamilj skulle jag aktivt uppmuntra den lilla tjejen att inte ha långt hår ”bara för att alla andra har det” utan verkligen fundera igenom varför hon vill ha långt hår. Samma sak med en liten pojke – det är bara han som får avgöra vad han vill eller inte vill göra, och man ska vara hälsosamt kritisk mot att göra saker bara för att andra gör dem.

För några år sen hade jag en god vän, en speciell kvinna som betydde mycket för mig. Hon hade långt hår som hon nästan ofelbart hade uppsatt i diverse hästsvansar eller knutar. När hon hade håret löst blev hon ofta irriterad över det och därför var det bara särskilda tillfällen som hon stod ut med att ha det svängande runt huvudet. En gång frågade jag lite försiktigt varför hon inte bara klipper av det och är korthårig, när hon (i mina ögon) så uppenbarligen ogillade att ha långt hår. Lite förnärmad svarade hon att hon ju faktiskt tyckte om att ha långt hår. Det här i sin tur förvirrade mig ännu mer, men jag lämnade ämnet och frågade aldrig igen.

Själv har jag aldrig haft långt hår. Eller ja, jag hade en period i tonåren då jag hade nåt slags pseudo-page. Jag var sexton, och det var en av få gånger då jag föll in i en populär trend. Men sedan dess har jag alltid varit korthårig – alltid nånstans mellan rakad/snaggat huvud och upp till några centimeter. Men det blir inte speciellt långt, för det dröjer inte länge förrän jag blir irriterad över hur håret ligger över mina öron. Då blir det omedelbart ett besök till frisören eller en omgång med hårtrimmern i badrummet.

Könsroller är nånting som jag fått lära mig om i vuxen ålder. När jag ser tillbaka på mitt liv har jag inte varit medveten om dem på ens i närheten samma sätt som jag är nu, utan som med mycket annat har jag bara accepterat saker. När jag slutade att ”bara” acceptera många saker runt om mig upphörde jag nog också att ”bara” acceptera könsroller.

Vilket i sin tur nu har lett till att jag undrar varför långt hår är ett kvinnligt attribut, och hur det uppstod.

Uppdatering: Det här var ett schemalagt inlägg som jag skrev för några dagar sen, och glömde bort att det skulle publiceras idag. Vilket är varför det krockar lite med mitt tidigare usla-humör-inlägg. Så ni vet, och förstår.

Läs även dessa inlägg:

10 reaktion på “Tankar om långt hår och könsroller

  1. Kiwi

    Jag vet precis vad din långhåriga kompis menade. Jag har skapligt långt hår, och har det för det mesta uppsatt. Även när jag har det utsläppt så har jag diadem eller något för att få bort det från ansiktet.
    Sommaren 2005 gjorde jag ett horribelt misstag och klippte mig kort, för det är ju bekvämt och lättskött. Och inte alls jag. Jag grät i tre dagar, och sedan var det bara att vänta på att det skulle växa ut igen.
    Jag tror att för min del har det inte med min kvinnlighet att göra- bara att jag vantrivs med kort hår. Å andra sidan anser jag generellt att långt hår är mer attraktivt både på män och kvinnor och alla andra(så länge det är välskött, och det inte börjar bli kalt uppepå…).

    Svara
  2. Fraj

    Jag å andra sidan tycker att kort hår på kvinnor (som passar i det) är så sjukt mycket snyggare (och kvinnligare – vad det nu är) än alla intetsägande långhåriga brudar man möter varenda dag.
    Samtidigt längtar jag mig fördärvad efter att få mitt eget långa hår tillbaka. När jag var 15 skaffade jag sidecuts som jag efter ett par år tröttnade på. De gick an, för då hade jag ju delvis håret kvar, men jag kan (tyvärr) inte ha kort hår, då ser jag ut som en boll!

    Svara
  3. Vackrasexuellaord

    Jag är en av dom tjejer som har rakat av mig håret och jag älskade det. Jag har aldrig någonsin känt mig så kvinnlig som då.. Jag tycker att fler ska våga klippa av sig håret och lyfta fram andra typiskt kvinnliga attriubut. T.ex. bar jag ofta stora örhängen när jag var helt snaggad. Jag förstår människor som trivs i långt hår, men fler borde pröva att klippa av sig håret.

    Svara
  4. Secretessa

    Jag klippte av mig håret efter många år med långt och jag hittade mig själv. Jag älskar att raka huvudet, det är så skönt att inte ha hår som är i vägen. Jag har tuppkam och när jag låter håret hänga ner så tappar jag bort lite av mig själv och blir alltid lika glad när jag ställer upp kammen igen.

    Jag brukar tänka som så att människa det är jag oavsett vem jag är i övrigt. Jag kan ha bara en arm eller vara lång, tjock, hårig, halt, kvinna, barn, muslim, portugis osv men jag är alltid en människa. Allt det andra är mest konstruktioner. Och ändå är det allt det andra som påverkar hur jag blir bemött eller vilka möjligheter jag har. Jag tror att de flesta av oss tycker att våra ”roller” är för trånga men många reflekterar nog aldrig över hur mycket det kan begränsa oss. Och andra klarar helt enkelt inte av att försöka pressa sig in i dem.

    Svara
  5. Peaches

    Jag har också långt hår som jag nästan alltid har uppsatt. Jag har flera gånger i mitt liv klippt håret kort men alltid återgått till att ha det långt igen. Jag tycker om att kunna variera min frisyr och har det uppsatt på olika sätt i princip varje dag, en variation som jag inte skulle kunna få med kort hår.

    Jag vantrivdes inte i kort hår och jag kände mig heller inte vare sig mer eller mindre kvinnlig, men det kändes helt enkelt inte rätt. Dessutom gillade jag inte att vara tvungen att uppsöka frisören stup i kvarten för att hålla frisyren i trim. Har man kort hår har man nämligen en frisyr, har man långt så är det liksom bara hår. Det tycker jag är skönt.

    Svara
    1. Peaches

      Glömde att säga att jag precis som Kiwi föredrar långt hår på både män och kvinnor. Tycker dock att killar med långt hår ofta missköter det och kunde laga sig iväg till frisören någon gång nu och då i alla fall.

      Svara
  6. Norrländska

    Jag har långt hår för att jag vill ha långt hår, även om det irriterar mig å det grövsta ibland när man exempelvis sätter sig på det när man ska gå på toaletten, eller när man lyckas klämma fast det i bildörren när man ska kliva ur bilen osv 🙂

    Jag känner mig mest som ”jag” med långt hår. Jättelångt helst.
    Och tofsar osv har jag för att jag trivs med det, och jag tycker att det är snyggt också 🙂

    Kände mig lite träffad 😛

    Svara
  7. tezzan

    Jag har sparat mitt hår en stund nu för o se om jag trivdes med det elr inte, men jag vantrivdes med mig sj så mkt att jag mådde lite dåligt av det. Alla runt omkring mig sa att jag var så fin och det var så det skulle vara. Men jag älskar mitt korta hår. Så idag åkte trimmern fram och nu har jag mina 2 cm på skallen. Bara den röda färgen som fattas nu 🙂

    Svara
  8. Juliette

    Det här är intressant..för att ha långt hår handlar inte bara om vad vi trivs med utan väldigt ofta om vilken stil vi har och vad för intryck vi gör på andra…många klipper av sitt hår runt 30 för att se mer ‘vårdade’ och vardagliga ut (??) Kan mycket väl vara ett småstadsfenomen, har man långt hår och smink bryr man sig automatiskt mer om sitt utseende än något annat… Själv har jag långt nordiskt blont hår, ingen lugg och ser egentligen likadan ut i håret som en typisk ungdom…går inte att ändra på, jag tänker inte klippa mig bara för det. Män gillar mitt hår, tyvärr gör hälften av dom det för att dom sett för mycket porr innehållande ‘svenska blondiner’…ja, samma frisyr men nån porrstjärna är jag inte 😀 ja nu gled jag kanske från ämnet lite..

    Svara
  9. Malin

    Jag tänkte på det här med din långhåriga kompis. Hon kanske gillade just de frisyrer man kunde göra med långt hår, som knutar och hästsvansar även om hon inte gillade att ha håret utsläppt. Hon tyckte kanske att hon passade i just de frisyrerna och att de var fina, och sådana kan man ju inte få till med kort hår.

    Svara

Skriv en kommentar!