Kristdemokratiskt vurmande för giftermålet

Jag läser Charlie Weimers krönika i Svenska Dassblaskan och blir lite irriterad. Charlie är kommunalråd i Hammarö kommun, och han representerar KD där, och tydligen har han fått sina kalsonger i kläm över en bok som jag aldrig har hört talas om. Boken heter tydligen ”Happy, Happy” och enligt Charlie verkar den tydligen vara helt uppåt väggarna tokig.

Det är både komiskt och sorgligt så fort jag ser en kristdemokrat komma ut och vrida händerna och prata sig svettig om hur viktigt det är med äktenskap. Mestadels sorgligt, men jag kan inte låta bli och tycka att det är en hel del svart komik i det hela också. Det är lite som att se ett reflexmässigt beteende, för de kan väldigt sällan tala om VARFÖR äktenskapet är så himla viktigt, ”kan ni inte bara fatta att man måste gifta sig hallå liksom?!” blir ungefär sammanfattningen av det de försöker säga.

Mina åsikter om äktenskapet som instans och funktion är ganska hårda. Generellt har jag ingenting emot att man gör en fin ceremoni för att visa att man älskar någon – det är en fin gest och att bekräfta kärlek är alltid bra. Men äktenskapet som det definieras normativt och som det existerar i samhället i form av en antik institution tycker jag att man ska vara extremt skeptisk till. Det oroar mig att så väldigt många människor gifter sig för att ”man ska” göra det. Jag tycker inte att man ska gifta sig alls – oavsett om man är bög, flata, poly eller monogam. Att man däremot gör en ceremoni på sina egna villkor, efter sina egna mönster – det kan jag tycka är en fin sak. Men det ska inte kallas äktenskap, utan är just en personlig ceremoni. Vill man bjuda in sina vänner och släktingar står det en fritt, men det ska skapas mellan människorna (två eller fler, allt är bra) som skapar ceremonin, inte att ta en färdig mall utifrån och klämma in sig i den.

Kristdemokrater är alla väldigt förtjusta i att se äktenskapet som en naturlag. De riktigt fundamentala blir upprörda så fort minsta lilla avvikelse från den utstakade mallen förekommer. Men den gemensamma nämnaren är att kristdemokrater ser äktenskap som den enda riktiga relationsformen, och den är alltid mellan en man och en kvinna. Mer liberala kristdemokrater kan acceptera nymodigheter som att dejta någon eller (flämt!) ha sex innan äktenskapet, men grundprincipen är som sagt man och kvinna, i kyrkan. Punkt slut.

Men jag ska erkänna att jag lite bakvänt håller med om en sak som Charlie säger.

Han tar upp en undersökning som enligt hans krönika visar att ”skilsmässor har en potential att skapa en stor turbulens i barns liv, vilken kan ha långsiktiga konsekvenser. Detta behöver dock inte vara fallet, eftersom inte alla barn lider av skilsmässor och att skilsmässor till och med kan vara bra för barn från familjer med stora konflikter och våld. Men skilsmässor verkar dock, generellt sett, ha fler negativa än positiva konsekvenser för barns liv” och använder sedan detta uttalande som en slägga för att banka igenom sitt tramsande om att skilsmässor är dåligt.

För det kan jag instämma om, en skilsmässa kan ofta skapa stort kaos hos barn. Just för att giftermålet har blivit en såpass viktig social konstruktion och eftersom det märkligt nog fortfarande finns ett stort stigma och en känsla av misslyckande när man skiljer sig kan detta drabba barn som far illa av skilsmässan. Inte alla barn, men en del. Jag vet inte själv hur det är då jag inte är ett skilmässobarn men jag kan tänka mig att det är smärtsamt att se sina föräldrar gå skilda vägar, speciellt om man hela sitt liv matats med en av samhället idealiserad bild om den heteronormativa tvåsamheten.

Men lösningen är inte att tvinga sig att fortsätta leva i ett dött äktenskap, som Charlie tycker. För kristdemokrater är väldigt förtjusta i att ta fram ”but think of the children”-argument när det vill säga saker, och Charlie är inget undantag där. Nej, lösningen är att inte gifta sig. Att inte acceptera denna sociala konstruktion, denna förlegade parningsritual. Lär inte barnen att kärlek och lycka endast kan mätas i ett monogamt giftermål och att man endast är lycklig om man lyckas med sitt äktenskap, eller nåt av allt det där pratet som gärna används som reklam för äktenskapet.

Nej, jag säger att man ska vara lycklig på sina villkor. Inte på kristdemokraternas villkor. Inte på heteronormativt tvåsamma villkor. Skaffa gärna barn, ta ansvar för dina barn, älska dina barn och lär dem att de kommer att vara älskade av sina biologiska såväl som bonusföräldrar oavsett hur relationen kan te sig i framtiden. Lär dina barn att lycka inte kommer från en vacker vit klänning eller att stå i kyrkan med en präst. Lär dina barn att olycka och sorg är ett naturligt inslag i livet, och att även den magiska kärleken kan ta slut, men kärleken till ett barn tar aldrig slut oavsett hur föräldrarna bor eller lever tillsammans. Lär ditt barn att inte lyssna på omvärlden i allt för stora mått, utan att hitta sin egen kompass i livet och följa den, för den leder till lycka. Lycka är inte att försöka passa in i mallarna och normerna, lycka är att hitta sin egen väg. Lär ditt barn att det kan vara svårt ibland, för andra mindre förstående och mer småsinta människor kommer att försöka så osäkerhet i barnets hjärta och tvinga in det i mallar och normer, men lär barnet att belöningen för att gå sin egen väg på sina egna villkor är värd allt som man får utstå.

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Kristdemokratiskt vurmande för giftermålet

  1. arthur

    …kyrkan är skyldig till en hel del här i världen…en del bra o en väldig massa dåligt. Att tvinga in folk i monogama relationer har passat kyrkan (och staten) och bröllopet har väl mest varit en del i en större process för att vidmakthålla stabiliteten kan tro….

    Svara
  2. L

    Åh, själv är jag skilsmässobarn och kan inte säga annat än att det var det bästa som hänt mina hemförhållanden när mina föräldrar skilde sig. Det här med att skilsmässobarn ofta visar sig må dåligt i statistik och så vidare behöver ju inte nödvändigtvis hänga ihop med SKILSMÄSSAN som sådan utan kanske att ständigt behövt leva med föräldrarnas konflikter, innan (och tyvärr ibland) efter den. Mina föräldrar spenderade år med att sakta förgifta varandra innan de tog steget, och tyvärr är det den typen av negativt relationsbeteende som jag lärt mig av min mamma som jag tog med mig ur det, inte någon klysha om att ”hålla ihop” eller ”stå för sina beslut”. Hade de skiljt sig tidigare kanske jag själv hade hanterat relationer bättre idag. Angående att uppleva det som ett nederlag så har jag personligen aldrig förstått på vilket sätt JAG skulle vara inblandad i mina föräldrars kärleksliv utöver de konsekvenser av det som gäller boende osv. De har inget med mina förhållanden att göra (såvida jag inte skulle bli utsatt för våld eller något sånt) och jag har inget med deras att göra.

    Svara
  3. Polly

    Tydligen gjorde KD en samlad attack, vi hade ett liknande debattinlägg till kärnfamiljens lov i GP.
    Min kortfattade syn på saken är följande:
    1. Kärnfamiljen som institution för uppfostran av kommande generationer är verkligen ingen bra idé. Så har vi aldrig gjort tidigare i människans historia.
    2. Konflikthantering, etik och kommunikation måste få betydligt större plats i skolan. Då skulle andelen vuxna i den vuxna befolkningen öka markant och barnen kan få vara barn.
    3. En skilsmässa (eller en separation, men ”min” KD-debattör verkade inte ens medveten om att samboförhållanden finns…) är en känslomässig pärs (been there, done that), men frågan är om inte omvärldens omtänksamma stickande av offerkoftor till barnen är det som gör mest skada?

    Svara

Skriv en kommentar!