Komma ut på jobbet

Jag läser på DN om att det är svårt för bögar och flator att komma ut på jobbet. Fackföreningen Unionen (som jag själv är med i) uttalar sig om detta:

”Det finns de som lever dubbelliv och är en människa på jobbet och en annan privat, säger Tobias Tengström i fackförbundet Unionens hbt-nätverk som jobbar med attityder mot homo-, bi- och transpersoner.”

Det här har jag gått och småfunderat lite på. För det är inte bara bögar, flator och transpersoner som kan ha svårt att komma ut i sin arbetsmiljö, även vi polysar kan bli utsatta för otrevliga uttalanden eller känna att vi blir annorlunda bemötta på våra arbetsplatser. Jag själv är inte öppen med att jag lever poly (med ett undantag då jag berättat om det för en kollega jag litar på) och inte heller Ami är öppen med det på sin arbetsplats.

Varför det är så kan variera väldigt mycket, med den gemensamma tråden är alltid oron över att även om man officiellt tolereras så kan det inofficiellt bli en känsla av utanförskap när man inte passar in i den heteronormativa normen. Jag själv väljer att svara heteronormativt tvåsamt när man samtalar om samliv, samboskap och liknande – och eftersom jag ”bara” har ett uttalat och definierat förhållande är det relativt lätt för mig att prata om ”flickvännen”. För Ami som har tre pojkvänner är det lite svårare att prata om såna saker, och det blir en hel del dansande med uttryck, formuleringar och ordval. Jag märker på mig själv också att jag emellanåt måste välja andra ord än jag helst vill, för att kunna fortsätta verka ”normal” inför mina kollegor.

För de är ju mina kollegor, och även om jag försöker vara så öppen som möjligt och även om jag uppskattar dem som arbetskamrater och människor är de ändå just det – arbetskamrater. De är inte mina vänner på riktigt samma vis, och jag är än så länge osäker på om jag vill att det ska vara annat än arbetskamrater. Därför håller jag en linje och därför är jag inte helt transparent kring mitt val av livsstil inför dem.

Om du har en annan livsstil än den heteronormativa, är du öppen med detta på ditt arbete? Känner du att du som flata, bög, bisexuell, transa eller poly kan vara öppen med detta utan att känna att det blir en annorlunda stämning? Berätta!

(Under tiden jag skrivit detta inlägg har jag lyssnat på Dunes gamla rave-klassiker ”Hand in hand” vilket har känts märkligt passande.)

Läs även dessa inlägg:

7 reaktion på “Komma ut på jobbet

  1. M

    Tack för din fina blogg! Det är första gången jag kommenterar, ämnet känns extra hett nu för min del!
    Jag lever polyliv. Öppet för mej, mina barn och mina pojkvänner. På mitt jobb är jag däremot normhustrun. Idag diskuterades manligt och kvinnligt och mina kollegors män omtalades som välfostrade objekt… Jisses! Då ville jag berätta om mitt sätt att leva.. Men vågade faktiskt inte.
    Jag vill vara öppen men är inte redo att ta dusterna. Hur gör ni andra? Ni som har barn ? Snälla ge mej mod!
    Kärlek till er alla!
    / M

    Svara
  2. En klar tanke

    Har ingen egen erfarenhet att fall tillbaka på i frågan, men jobbar ofta med fall av kränkande särbehandling och arbetsmiljöfrågor i allmänhet.

    Min grundidé är att det kan vara klokt att lämna vissa detaljer om privatliv hemma. Det är inte nödvändigt att bli bästisar med alla på jobbet. Tror det kan vara bra att skilja på det som är personligt (okej att berätta för alla) och det som är privat (det som bara utvalda får reda på). Det gäller alla frågor, inte bara livsstilsval.

    Sen finns alltid en faktor i vad ledningen signalerar är okej. Där kan det ju komma en sak som formell hållning för arbetsplatsen, men andra saker från ledningen i fikarummet. I min värld är klimatet och möjligheten till öppenhet en ledningssak. Signalerar de på alla plan att det är okej att komma ut, oavett vad man kommer ut med, så är det bara att applådera. Att ledningen också aktivt markerar att vi på den här arbetsplatsen inte accepterar elakheter mot det som någon uppfattar som avvikande. Tyvärr är det inte ofta det är så.

    Sen är det ju väldigt individuellt var gränsen går för vad som är privat eller personligt, men jag tror att de flesta skulle tjäna på att fundera igenom det.

    I min drömvärld så skulle det inte spela någon roll alls, folk skulle bli accepterade för vilka de är. Tyvärr har jag en känsla av att det är en bra bit kvar innan vi nåt fram dit.

    Svara
  3. pussypower

    Jag tycker det är svårt att få arbetskamrater att förstå vad polyamori innebär. Jag har visserligen berättat att jag ibland har två män som jag träffar och genast undrar de hur det går? Vet de om varandra? Är de inte avundsjuka? Etc. Att jag också gillar tjejer har de ingen aning om, någonstans går väl ändå gränsen för vad ens arbetskamrater ska veta om mitt samliv/kärleksliv? Varför måste de veta det? Till vilken nytta?
    Någonstans vill jag verkligen sära på jobb och privatliv. Jag frågar aldrig dem om sin käresta, om de är bög eller flata. Det kan ju låta torrt och tråkigt men jag är mer intresserad av dem som person, inte vilken sorts partnerrelation de har. Vill man berätta om sin partner så är det helt okej men kräv inte detsamma av mig. Mitt kärlek/samliv är min privata ensak.

    Svara
  4. SwedishTeen

    Man kan väl alltid hoppas att ”det blir bättre” och att det allteftersom kommer bli självklart att det här med relationer inte alltid är så självklart! 🙂

    Off topic:
    Musiksmaken din verkar det inte vara något fel på. Blev 90-tals nostalgisk och drog fram Expedicion-albumet för lite lyssning!
    <3

    Svara
  5. Secretessa

    Det dumma är ju att det är den som så att säga är offret som måste försöka anpassa sig för att inte bli utsatt. Istället för att de som utsätter borde lära sig att inte ta saker för givet eller häva ur sig dumma kommentarer. Det är ju naturligtvis mycket svårare att ändra på den stora massan men jag skulle vilja att det mer blev fokus på hur folk beter sig mot varandra än att de som är undantag/offer/utsatta ska behöva justera sitt varande för att andra tillåts vara drumlar.

    Svara
  6. En klar tanke

    Hear, hear Secretessa! Minoriteter får alltid stå tillbaka och är aldrig normgivande, oavsett vad det handlar om. Det sker förändringar i samhället, men det går långsamt, så långsamt.

    Svara
  7. Mimi

    Min pojkvän är bisexuell och hade ett längre förhållande med en 30 år äldre man. (Han själv var under den här perioden 18-21 år.) Han har ännu inte kommit ut för sina föräldrar om sin läggning – han hade lovat sig själv innan det här förhållandet att om han hade ett homosexuellt förhållande så skulle han göra det, men avstod i och med mannens ålder. Han orkade helt enkelt inte med omgivningens reaktioner.

    Sen har vi diskuterat massvis kring den här frågan (att komma ut eller inte och omvärldens reaktioner) men det är som att det ibland känns enbart ”själviskt” att berätta vissa saker för tillexempel sina föräldrar eller arbetskamrater – framför allt i de fall då man inte har någon närmre gemenskap med dem (min pojkvän har ingen vidare lust att umgås med sina föräldrar överhuvudtaget). Vad tjänar de på att veta vad du gör? Jag tror också att många människor vill vara öppna mot omvärlden och respektera deras liv men har svårt att se utanför normboxen och acceptera allt – just av chocken och ovanan i det som de hör.

    Jag kan gärna skrika ut min bisexuella läggning till alla i hela världen – men frågan är varför? Jag lever efter tanken att alla är mer eller mindre bi – men jag måste acceptera att andra inte tror på samma sak som jag gör. Jag tycker att det är synd, men den dag som jag kommer hem med en tjej till mina föräldrar tänker jag inte ens lägga fram det som en diskussion – det är den jag är, om de inte gillar det så skulle jag bli hemskt ledsen men det skulle inte förändra vad jag känner för min partner.

    Svara

Skriv en kommentar!