Tog öppenheten död på Pride?

Förra veckan var Pride-vecka. Jag spenderade halva tillsammans med Ami, och vi umgicks med polyfolk, gick på lite föreläsningar/panelsamtal och funderade rent allmänt på såväl Pride som tolerans, medmänsklighet och förståelse.

Det finns tyvärr förvånansvärt många människor som inte förstår syftet med Pride. Är man inte insatt i tankesättet är det lätt att tro att det är en vecka då bögar, flator och andra ”onormala” människor får gå i parad och ”leva ut” sin livsstil. Jag och Ami suckade t.ex. tungt när vi hörde någon bakom oss som undrade när de ”roliga människorna” skulle komma i paraden. Vi suckade också tungt när vi läste kommentarer till olika nyheter och blogginlägg som sa att visst, det är ju schysst att bögarna och flatorna får en parad med halvnakna människor, men när får de normala människorna sina parader då? Min vän, du kan slå upp vilken tidning som helst, när som helst nästan, och få dig en egen parad av nästan vad som helst.

Pride handlar inte om att gå i parad. Pride handlar inte om att fnissa bakom handen åt transor i lila lackklänning, läderbögar som dansar på lastbilsflak eller flator på motorcyklar. Det handlar om förståelse, respekt och tolerans för allas lika rättigheter. Det handlar om att vara ”normal” har blivit nåt som man använder för att förtrycka alla som inte ingår i den heteronormativa världen. För mig har ordet ”normal” mer och mer blivit ett skällsord. Vi är alla onormala på nåt vis, och vi borde vara stolta över det. Därför har vi Pride. Vare sig vi är transa, läderbög, motorcykelflata eller som jag – polyamorös. Även de människor som kallar sig normala är ganska onormala om man synar dem lite närmare. Onormal är ordet som majoriteten förtrycker minoriteten med.

Men, det är inte vad det här handlar om…

Ett annorlunda moment i årets Pride-vecka var avskaffandet av entré-avgifter. Alla som ville fick gå in på Pride-området helt gratis. Tanken var enkel – att inte längre låta en fråga om inträde utesluta människor från att delta. En i grunden mycket bra tanke som jag generellt ger mitt stöd till.

Problemet var dock att när man avskaffade den gränskontrollen tog man även bort ett viktigt filter. Under veckan har Pride-området emellanåt plågats av aggressiva homofober, människor som ropat glåpord åt talare och annat otrevligt. Detta i sin tur har lett till att många av de mer queera elementen har lyst med sin frånvaro. Många transor, läderbögar och motorcykelflator har valt att inte synas på Pride-området. Min personliga gissning är helt enkelt att de inte vill råka ut för slagsmål, hat eller hot mot deras person. Detta är inte så lite ironiskt när man tar syftet med Pride i hänsyn, och syftet med de avskaffade gränskontrollerna.

Jag ska villigt erkänna att det här var första gången jag deltagit i Pride och gått in på området, så jag kan mest referera till tidigare år via vänner och familj som berättat om det. Men mitt distinkta intryck av Pride-området var att det mer påminde om en liten marknad än ett firande av öppen sexualitet och tolerans för andras livsstilar. För tusan, det fanns ett stånd där som sålde iPhone-skal!

(Att jag dessutom tyckte Svenska Kyrkan hade noll rätt att stå där med sitt prat om en ”öppen och tolerant kyrka” är en annan femma.)

Under samtal med Ami och andra dryftades detta en hel del. Blev det verkligen så att en i tanken god handling slog bakut på Pride som koncept och institution? Blev det verkligen så att försöket med ökad öppenhet och tolerans istället blev det som minskade öppenheten och toleransen då störiga och hatiska människor missbrukade denna öppenhet och skrämde bort de som behövde den? Tog toleransen mot HBTQ-människor i Sverige ett steg tillbaka pga ett i grunden gott försök?

Jag hoppas innerligt att det inte är så. Jag hoppas att jag nästa år får se ett Pride som dignar av dessa underbara, galna, stolta, underliga och störtsköna människor som får mig att känna mig välkommen oavsett vem jag är, var jag kommer ifrån eller vad jag tycker.

Läs även dessa inlägg:

8 reaktion på “Tog öppenheten död på Pride?

  1. JonathanRL

    Jag är vad många Pridebesökare valt att kalla ”hygglohetero”. Jag står i tält på Pride, och detta var mitt fjärde år. Jag håller helt med om dina observationer – även om det gjorde min käre far gott att få komma in och se att det inte var så farligt.

    Jag tror inte entreavgiften är problemet. Snarare platsen. Tillbaka till Tanto med parken – och antalet genomskridande kommer minska drastiskt.

    Svara
  2. Kiwi

    Jag uppskattade att det var gratis, dock jag jag främst på olika föreläsningar och workshops. Var en sväng i Pride-park och blev inte jätteimponerad. Dock var jag bara där dagtid, det kanske var det. Öltält och dylikt är inte riktigt min grej…

    Svara
  3. Melonen

    Jag tycker det låter som om ni varit alderles för upptagna med att sucka åt alla som ni inte tycker har förstått vad pride innebär.
    När jag läser texten får jag en känsla av att ni satt där och suckade, samtidigt som ni kände er lite bättre än de andra, för ni förstår, ni är upplysta.
    ni vet minsann vad det hadlar om. Eller vet ni det?
    Kan det vara så att pride betyder och innebär olika saker för var individ?

    Du får förlåta, men jag uppfattar din text som att du anser dig/er bättre än dem som inte förstår.

    Pride handlar om tolerans skriver du, men din tolerans för dem som inte förstår verkar vara noll.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Varför ska jag ha tolerans och tålamod med homofober, kristna konservativa och andra människor som inte tolererar mig eller andra avvikande livsstilar? Jag är själv trött på att förväntas tolererera intoleranta i nåt slags missvisande känsla av jämlikhet. Jag har slutat ha tålamod med intoleranta människor. Jag har tålamod med oförstående människor under förutsättning att de visar en vilja att förstå, men tyvärr är detta något som blir mer och mer sällsynt. Alltför många människor idag orkar eller vill inte förstå.

      Det betyder inte att jag anser mig ”bättre” och det betyder inte att jag stod och suckade hela Pride igenom i nåt slags självupptaget smickrande rus över hur ”upplyst” jag är. Det var några stunder då jag blev lite milt irriterad över att en del människor kanske inte vill eller kan förstå varför vi även i detta så ”upplysta” år 2011 behöver Pride. Men det betyder inte att jag anser mig speciellt mycket bättre (bättre i den egenskap som t.ex. Sverigedemokrater anser sig själva jämfört med invandrare, homofober jämfört med bögar eller borgare jämfört med arbetare kanske anser) än andra människor. Möjligtvis mer insatt. Men livet är ständigt lärande och jag försöker följa den principen till fullo själv.

      För att citera en av mina många förebilder: ”I am only an egg.”

      Svara
    2. Ami

      Vi var mest upptagna med att krama på varandra och vänner och studsa upp och ned på stället för att livet är fantastiskt. Jag brukar vara tråkig och påminna människor om de övriga 51 oqueera veckorna för Pride brukar vara en energikick utan dess like. Det behövdes inte riktigt göras på samma sätt i år.

      I år fick jag känslan av att föreläsningsbiten och festerna omkring var lika givande som de varit tidigare år, men att själva parken inte fick den sköna stämningen för att flator blev ifrågasatta och att transor fick höra att de bara är fult sminkade män.

      Det är klart att Pride betyder olika saker för olika människor, men det som varit sammantaget för alla är att de queera för en knapp vecka på ett litet område fått känna styrka i att vara tillsammans. Inte behöva förklara sig och inte bli ifrågasatt. Att inte ha banden på armen och att människorna i parken blandades ut med människor som är hatiska mot olikhet gjorde att sammanhållningen inte blev lika tydlig.

      När människor ser paraden så är det så ofta de tittar på det glammiga, roliga. De blundar för det som är jobbigt att se, som att tåget innehåller en sektion som heter ”We who walk for those who can’t”. De går inte enbart för de lesbiska som blir våldtagna i Sydafrika och för de som riskerar dödsstraff i Uganda, de går för alla de på svenska arbetsplatser som inte vågar ta steget berätta om vem de delar sitt liv med och för de som tvingas sterilisera sig för att få sitt identitet erkänd.

      Du kan se det som att vi ser oss som bättre, men saken är att om världen var en bättre plats så skulle det vara självklarheter.

      Svara
  4. Brad Pung

    Precis som du skriver om att vi alla i något avseende är onormala så tror jag att vi också i någon mån alla är intoleranta. Det gäller även många inom HBTQ-sfären. Det gäller också Svenska Kyrkan. De anser numer att homosexualitet inte är synd men betraktar t.ex. trekant mellan samtyckande vuxna som synd. Jag menar: antingen står man för sin intolerans och motiverar den och håller sig ifrån ex.vis Pride, eller så får man lägga ner syndbeläggandet. Men Kyrkan är ju Kyrkan och vem bryr sig egentligen vad gamla abrahamitiska religioner förespråkar om sex och samlevnad? Vad som däremot stör mig är att Pridearrangörerna själva lät Kyrkan vara med. Kyrkan har såvitt jag vet inte ändrat sin inställning ifråga om t.ex. trekant. Kyrkan hör därför inte hemma på Pride. Kolla in deras egen hemsida.

    Svara
  5. mate

    Jag håller med om allt du skriver. Jag, som själv är ”tråkig och vanlig” hetero OCH monogam slogs under veckan av mängden heterosar på området. Jag skämdes lite för att jag var en del i massan med människor som tog över festen från de människor Pride en gång startades för.
    Min pojkväns bästa vän, en homosexuell man uppträdde visserligen på Pride en av kvällarna men spenderade i övrigt ingen tid varken i Kungsan eller på paraden. Han uttryckte själv att det var för många heteros.

    Och ja, även jag stod frågande till många av utställarna..vad fan gjorde de där? Herbalife, iPhone-skal, hyresgästföreningen, svenska kyrkan, kristdemokraterna, bara för att nämna några. Pride kändes som ett ypperligt tillfälle att få synas och göra reklam. Något som jag tycker rimmar helt fel med vad jag tycker Pride står för.

    Att området stundtals kryllade av småungar, vissa så små som 13-14 år funderade jag också på. Dessa, anser jag, hade inget där att göra. De använde området som fritidsgård, hamstrade fickorna fulla med gratiskondomer och fnissade och pekade på transorna som gick förbi.
    18-årsgräns borde gällt dygnet runt, hela veckan.

    Jag och min pojkvän hade en diskussion angående alla människor som kantade Stockholms gator för att titta på paraden. Vi ställde oss frågan hur många av dessa som var där för att, just som du nämner, titta på ”roliga människor”? Hur många är lätt homofobiska årets övriga 364 dagar? Hur många säger att ”visst, va som du vill. Bara du inte kommer i närheten av mig”?
    Och som jag skämdes när min egen mor högt skrattade åt vissa i paraden. Hon tyckte väl de såg roliga ut i sina utstyrslar, medan de förmodligen för en enda gångs skull bara fick vara sig själva.

    Pride behövs mer än någonsin. Frågan är bara på vilket sätt det ska genomföras…

    Svara
  6. Ami

    Det finns en tankefälla som blev tydligt i år, att även en del homosexuella förutsätter att de kan se vilken sexualitet andra har.

    Jag har hört flera just säga att det var för många heteros (jag har problem med att homofober fick ta plats, inte att heterosexuella gjorde det), personer som glömmer att det går inte se vem som är bisexuell eller vem som är transsexuell när man ser två av till synes olika kön gå hand i hand. Det sker ett osynliggörande av bisexuella och heterosexuella transpersoner.

    Det finns myter om att bin är de som inte kan bestämma sig och att vi som till synes lever heterosexuellt kan gömma oss, men det kan ge ett dubbelt utanförskap (eller delad gemenskap om vi ska se till det positiva).

    Så, nu ska jag sluta vara allvarlig och ta vara på glädjen, njutningen och livet! 😀

    Svara

Skriv en kommentar!