Att leva öppet

För ett tag sen pratade jag med en vän. Hon lever i ett öppet förhållande. Jag är för närvarande lite dimmig på om det ”bara” är sexuellt öppet eller om det även inkluderar känslor, men vi pratade lite om det här med att leva utanför normerna. Hon bor tillsammans med sin kille i ett väldigt litet samhälle, ett sånt där snacket går fort för det finns så lite att prata om och man hoppar på varje nyhet som en bunt med hyenor. Detta leder i sin tur till att hon inte kan vara speciellt öppen med hur hon lever, då snacket fort skulle gå och hon skulle bli stigmatiserad och snabbt betraktad som konstig och någon att undvika – trots att hon och hennes kille båda är väldigt nöjda med hur de lever, inte skadar någon och mår väldigt bra av det.

Många svenskar är fortfarande slavar under nån märklig variant av Jante-lagen, och i små samhällen syns detta tydligt. En period när jag själv inte mådde så bra kände jag att hela vuxenlivet egentligen bara var en något större gymnasieskola – det gällde att passa in i ”rätt” sorts grupp, och om man inte gjorde det riskerade man att bli mobbad. Man behövde rätt kläder, rätt vänner – eller styrkan att ignorera detta. Många vuxna människor kan tro att de lämnat sånt här beteende bakom sig, men jag har märkt att rätt många s.k. vuxna människor fortfarande uppför sig som om de var i gymnasiet. De skvallrar om andra, de bedömer människor utifrån ovidkommande detaljer som kläder, bil eller hus.

Detta gör att man inte alltid kan vara öppen med sin livsstil, av risken att bli en social pariah för att man inte har samma heteronormativa tvåsamma livsstil som alla andra människor.

Vi pratade lite om detta och jag nämnde att jag är väldigt öppen med hur jag lever numera. Det var en övergångsperiod under nåt år eller två när jag behöll min livsstil för mig själv. Inte så mycket för att jag var orolig för omvärldens reaktioner, utan snarare för att jag ville växa in i kläderna och finna mig i mitt ”nya” jag. Jag behövde vänja mig, jag behövde lägga om mina vanor och tankar och lära mig om vem jag var innan jag kunde möta omvärldens frågor och tankar – och eventuell kritik.

Men nu är jag rätt ärlig och öppen med min livsstil. Mina föräldrar vet om det, de flesta av mina släktingar vet, jag är öppen med den kring mina gamla vänner och alla har bemött mig med respekt, tolerans och ofta lite nyfikna men ändå intelligenta frågor om hur det funkar. Jag känner mig glad, för även om jag kanske inte alltid blir bemött med förståelse så har jag alltid blivit bemött med respekt, tolerans och en attityd av att så länge det gör mig lycklig så är det inget fel på det.

Därför tycker jag att det är lite synd att vårat samhälle i stort är så förtjust i att homogenisera våra livsstilar. Det gör mig ledsen att människor förföljs, mobbas, misshandlas och behandlas illa av samhälle och (ibland) även staten bara för att man inte passar in i mallarna. Det börjar äntligen bli någorlunda accepterat med homosexualitet, även om diverse konservativa och reaktionära krafter fortfarande försöker göra det svårt för bögarna och flatorna att leva normala liv, men fortfarande finns det mycket jobb kvar att göra. Det känns ofta som en dubbel standard när vi hör våra ledare prata om lika rättigheter och lika villkor trots att man får känslan av att det bara gäller en utvald skara när man läser mellan raderna på deras fina ord.

Det gör mig lite ledsen att min vän måste ljuga om vem hon är och hur hon lever bara för att hon inte passar in i mallarna eller genomsnittet.

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Att leva öppet

  1. Polly

    Jag berättar bara för dem som behöver veta.

    När jag levde monogamt och tvåsamt berättade jag inte heller om mitt sexliv, vare sig när det var rykande hett eller helt obefintligt.

    Jag har så många strängar på min lyra och jag vill bli etiketterad som Polly, för helheten, inte som ”Polly – hon som är poly”. Det öde som drabbar alla som inte är heteronormativa är att vi automatiskt förutsätts ha vår sexualitet som primär drivkraft. Så jag håller rätt tyst. Däremot ljuger jag inte, jag bara glider över frågan om jag inte litar på den som ställer den.

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag behandlar mitt kärleksliv och mitt sexliv på precis samma sätt som jag gjorde när jag levde monogamt. Den stora skillnaden är att jag inte medvetet undviker att min flickvän har en sambo som hon också har ett förhållande med när jag samtalar om henne. Däremot styr jag inte heller medvetet in på området om det inte uppstår naturligt i samtalet.

      Svara

Skriv en kommentar!