Jag hatar min osäkerhet!

För närvarande har jag ett otroligt behov av bekräftelse, och ingen som kan ge mig den mer än via Skype och telefon. Det är frustrerande! Mycket av mitt bekräftelsebehov kommer från att jag går igenom en jobbig period i mitt liv, och även om jag har saker som gör mig väldigt glad (Ami exempelvis) så finns det stora, svarta moln som flyger runt och lägger en tung och oljig skugga över allting.

Emellanåt kommer det här upp i min blogg, men jag har faktiskt grymt dåligt självförtroende. Visst, det har blivit bättre under årens lopp, och jämfört med hur det varit förut så är mitt självförtroende nu gigantiskt stort. Men jag kämpar fortfarande med det, och försöker att känna mig värd det som andra säger att jag är. Det är oerhört svårt att ta till sig, men jag kämpar. Jag försöker förstå att jag är omtyckt, uppskattad och älskad.

Det finns för mycket i mitt liv som tynger mig, och jag frustreras av att jag inte vet hur jag ska få bort det. De flesta sakerna är bortom min kontroll – jag blir deprimerad av omvärlden och våra kära politikers inhumana idiotier, jag frustreras av att behöva leva i en värld där människor inte verkar bry sig om varandra på rätt sätt, jag frustreras av att se vänner som inte mår bra och frustreras av min egen oförmögenhet att hjälpa dem.

Andra saker är på det personliga planet. Jag frustreras av min jobbsituation, jag frustreras av att min personliga ekonomi blir sämre för varje månad och att det inte finns någon som helst möjlighet för mig att ändra på det förrän i Augusti, och även då är det ett stort ”kanske”. Jag blir frustrerad och irriterad på mig själv för jag är så dålig på att hantera byråkrati, och att även om jag anstränger mig så blir det ändå inte bra, och jag känner mig ledsen och nedstämd över att den gamla jobbiga känslan där jag bara ses som ett nummer och inte som en individ kryper upp i mig varje gång jag måste ringa nån institution eller nåt företag.

Allt det här leder till en stor ångest som växer inuti mig. Som lägger sig som en tjock, klibbig hinna över allt som gör mig glad. Jag vet inte heller om jag är på väg in i nån slags försommar-depression, men just nu känns det svårt att få energi även till de saker som gör mig glad.

Jag är medbjuden till fetishfest på Valborg, vilket under ca tio sekunder lät väldigt roligt. Sen dök osäkerheten upp och påminde mig om allt som gör mig nervös. Nya människor, en subkultur jag själv inte är van vid, usch – kommer de att tycka om mig eller kommer jag att göra bort mig? Tänk om jag blir introvert och bara sitter i en soffa nånstans utan att säga nåt? Vad ska jag ha på mig, jag är ju inte fetishig, jag hoppas jag inte känner mig ovälkommen. Alla såna där hemska tankar som direkt saboterade vad som säkert blir en jätterolig och lärorik upplevelse.

Just nu vill jag faktiskt egentligen bara få sitta inuti en eller flera famnar och bara gråta och bli kramad och älskad. Men det finns ingen famn här, och det gör väldigt ont just idag…

Läs även dessa inlägg:

5 reaktion på “Jag hatar min osäkerhet!

  1. JB

    Jag läste din inledning och tänkte att det är typsikt att jag blir negativ om jag inte hör från en viss person.

    Vi alla människor har en behov att få bekräftelse, som visar att vi finns och vi betyder någon. Utan berörning och bekräftelsen, så dör vi människor för bit och bit. Vi är som vitsippor som längtar efter solen, för att vakna till liv och njuta av närhet och nutid.

    Vi kan inte skapa egna sol för oss själv, utan det är omgivningen som gör det. Osäkerhet har vi alla, men en fråga som jag har tänkt länge på…

    Hur mycket ska stå ut med panter osäkerhet? Finns det gräns? Ska vi se till att osäkerheten försvinner, eller är det personen kan bara fixa det själv?

    Inte lätt svar…

    Svara
  2. Lyssra

    Dina tankar känner jag igen och jag har inga råd att ge. Råd ger man om de frågas efter. Däremot hoppas jag att det bli bättre för dig och du kan hantera osäkerheten.

    Angående fetischfesten på valborg så kommer jag också vara där och kommer du dit så ska det bli ett nöje att gratulera dig irl till en riktigt bra blogg.

    Svara
  3. Tessi

    Förstår den där känslan precis på pricken faktiskt. När man inte får all den där bekräftelsen som man behöver och man känner sig lite bortglömd och alla tankar om att man kanske faktiskt inte duger dyker upp. Att personen ifråga som man håller så kär ska inse vilka andra, mycket bättre och mycket snyggare människor, det finns där ute. Tvivel och rädslan av att bli bortvald.
    Jag jobbar på min del, och hoppas, hoppas, hoppas att jag så småningom blir bra mycket bättre än vad jag är på att hantera allt det där idag.
    Både för min egen skull och för min pojkväns skull.

    Svara

Skriv en kommentar!