Där gick min gräns

För de som läst den här bloggen ett tag är det ingen nyhet att jag och Herrn har avancerat en del gällande vårt sexliv, vi har besökt parklubbar (sedan nyligen är det i plural och jag tänkte en dag sätta mig ner och berätta lite om dem), bjudit in fler i vårt sexliv och öppnat våra sinnen för fler intryck. Detta har gått både upp och ner stundvis men mestadels uppåt skulle jag vilja säga. Jag har trivts riktigt bra med tillvaron och spänningen i densamma men det mesta har sin baksida.

Jag har aldrig tyckt vidare bra om att rusa fram utan jag funderar gärna, planerar och tar saker och ting steg för steg. Känns ett steg bra så blir det mer naturligt för mig att ta ett till och ännu ett till. Detta är inga konstigheter men då vi tagit relativt många steg har det varit aningen svårt att bromsa även om jag såklart hunnit fundera mellan. Hur långt behöver jag egentligen ta våra sexuella utsvävningar?
Anledningen till att jag skriver Jag är för att för Herrns del spelar det ingen större roll, han har en lättsam inställning till det mesta och har låtit mig till stor del sätta gränserna då det är jag som har sådana och detta i sin tur har gjort att jag burit ett stort ansvar på mina axlar. Vilket varken jag eller Herrn har tänkt på då det så sakteliga rullat på.
Stundvis har jag möjligen pressat mig själv och mitt avancerande aningen hårt. Speciellt när det gäller en sak, vilket uppdagades för någon dag sedan då det kulminerade och gav mig en ångestattack som gjorde att jag grät och skakade hela natten så Herrn fick komma hem ett tag från jobbet för att ta kommandot och för att bara finnas där.
Det jag menar är när vi delat på oss, eller snarare när han suttit på en sida själv och chattat med andra kvinnor. Sedan slutet på förra året har detta förekommit och har varit på tapeten ett par gånger men envis som jag är har jag försäkrat honom om att det var okej och sedan ställt in mig på att det bannemej skulle vara okej. Jag ville verkligen erbjuda honom det och stundvis kändes det som ett tvunget steg för att avancera, även om Herrn självklart inte uttalat det och pressat mig på något sätt utan det är helt och hållet mitt eget ”fel”.

Sakta har det vuxit och exploderade då för någon dag/natt sedan och då var jag tvungen att erkänna för både mig själv och Herrn att oavsett hur mycket jag än ville erbjuda honom bekräftelse från andra kvinnor på alla möjliga sätt så ville jag inte dela honom med flertalet olika kvinnor på internet. Jag har verkligen försökt, men jag måste äga mina känslor och jag vill inte.
Det vi gör tillsammans är en helt annan sak, det är för oss och jag älskar de äventyr vi tillsammans dyker ner i. Där avancerar jag gärna vidare i vår takt med de vi vill och i sådana situationer får han trots allt också bekräftelse från fler än mig. Men att dela på oss på det sättet var verkligen inte för mig och jag blev tvingad av min egen kropp då hjärnan inte ville lyssna på att jag inte ville egentligen.
Så Herrn kom hem från jobbet då jag lyckats skicka iväg ett sms om att jag mådde dåligt (som tur är hade han möjlighet att göra det just då, inom tio minuter var han hemma) och efter ett långt samtal med många tårar tog han kommandot och avregistrerade sig med en försäkran om att det på intet sätt gjorde honom något. Han hade inte sett det på samma sätt som mig, som att jag delade på honom med de andra och ville absolut inte att jag skulle känna så.

Jag var så rädd att han skulle vara arg på mig för att jag inte kunde avancera på det sättet, men det visade sig att det han var arg på var att jag inte sagt något tidigare – innan.
Så nu har jag sannerligen lärt mig en läxa, en till.
Att jag tänker efter är inte en dålig sak, det är först då jag kan vara helt säker på vad jag vill.
Samt att jag absolut måste äga mina känslor, även de jag inte vill ha.

Läs även dessa inlägg:

4 reaktion på “Där gick min gräns

  1. Svenne

    Som den gamle klyschan säger: Man lär så länge man lever. =)Strongt av dig att ta dig ur din egen ”fälla”.

    Svara
  2. arthur

    Kan bara instämma med Svenne…möjligen med ett tillägg om att visst ska man kunna prova att gå över gränser tillsammans, men också se till att man kan retirera tillsammans. Ett veto ska vara möjlig från båda parter och får aldrig, aldrig, resultera i några sura ”miner”. Att Herrn förstod allvaret och ställde upp till 100% ger mentalt utrymme för nya ”gränsöverträdanden” men då kanske i andra riktningar när det stillat sig.
    Lycka till.

    Svara
  3. Maria

    Hej!
    Det är ju bra att man inser sina begränsningar, det jag reagerade på är citat: ”Jag var så rädd att han skulle vara arg på mig”. Snälla, gå inte i den fällan, då är du/vi snart fel ute, vi ska väl ändå inte behöva vara rädda för de vi delar liv med?
    Må väl // M

    Svara
  4. Nina

    Hej!
    Bra gjort! Sà starkt! Jag vet hur du känner och kan känna igen mig. Tror att de flesta känner igen sig, även om man bara har ett ”vanligt svensson” sexliv. Stà pà dig och tvivla aldrig pà dina känslor! Jag gillar den här bloggen massor och ibland har jag dig som förebild! Kram

    Svara

Skriv en kommentar!