Den här fisken har vuxit ur sin skål

Nån gång för länge sen, jag vet inte riktigt när, läste jag om hur en del akvariefiskar anpassade sig efter storleken på deras akvarium. Om de bodde i ett större akvarium så blev de automatiskt lite större, och om de bodde i ett mindre akvarium blev de lite mindre. De anpassade sin storlek efter gränserna.

Jag vet inte hur sant detta är, om det är en myt eller om en del sorters akvariefiskar faktiskt gör så här. Men det här minnet har dykt upp hos mig, och på sätt och vis har jag känt mig som en fisk som vuxit.

Mitt liv har förändrats mycket, och det har förändrats till det bättre. Ja, en del saker kvarstår som t.ex. att jag kämpar med mitt självförtroende och att tillåta mig själv att ta plats. Men jag har genomgått två stora förändringar. Den ena var att jag till sist insåg att jag inte vill bli pappa.

Den andra var att jag lämnade monogamin bakom mig och flyttade mig mot en polyamorös livsstil. Det var läskigt i början, och det har varit en resa fylld med återupptäckter. I början var jag rädd för att bli fördömd, bortstött eller betraktad som ett missfoster. Det här var givetvis en fullständigt ogrundad rädsla, och sedan dess har jag sakta blivit mer och mer öppen med hur jag ser på kärlek, relationer, förhållanden och sex. Senast under mellandagarna hade jag intressanta samtal med många vänner som jag känt länge, och som alla varit nyfikna och intresserade av att veta hur det funkar.

Men sedan årsskiftet har en känsla vaknat till liv i mig. Eller, en rad av känslor. Känslor som fanns där förut, men som då var väldigt dova och små och som nu har vuxit och blivit stora. De har blivit väldigt stora, och det har blivit ovant att ha dem så stora.

Jag längtar oerhört intensivt efter vad jag kallar ”MER”.

Mer kärlek. Mer sex. Mer närhet. Mer glädje. Mer intimitet. Mer njutning.

När jag bodde i ett litet monogamt akvarium var det lätt för mig att reglera storleken på dessa känslor. Den fick bli liten, den fick bli lätthanterlig. Den fick bli begränsad. När jag började byta bort mitt lilla akvarium som inte längre passade mig växte även dessa känslor. Plötsligt hade de mycket mer utrymme att röra sig i, och konsekvensen blev att de växte och blev större. De fick mer näring, de fick mer syre och de fick mer möjligheter.

Sedan årsskiftet har jag varit rädd för att dessa lustar ska skada mitt och Amis förhållande. Hon är rädd att hon ska förlora sin position hos mig. Hon är rädd att hon ska bli utbytbar, att min kärlek och förälskelse för henne ska minska när andra människor kommer in i bilden. Det här gjorde mig oerhört osäker och jag försökte trycka undan de här känslorna för jag ville inte att hon skulle känna sig som en i mängden. Det skapade problem i våran relation för jag försökte vara nåt jag inte var, och hon kände sig som en hycklare som ändå har andra människor att älska men som blev osäker när jag uttryckte en längtan efter det där ”MER” som fanns i mig. Precis som min distanssvartsjuka ett tag blev smärtsam var det här nu en smärtsam sak som vi behövde bearbeta tillsammans.

Men vi löste det. Eller snarare, vi bestämde oss för att det inte ska bli nåt problem. Hon lyssnade på mig när jag pratade, och lugnade mig när jag blev osäker. Om jag känner så här, då måste det vara min kompass. Om min längtan finns, då måste det vara den karta som styr mig i en riktning som får mig att må bra. Hon vill inte vara bromsen där, och vi bestämde att kommunikation, ärlighet och kärlek kommer att vara våra verktyg.

Under helgen har vi fått vara tillsammans. Vi har haft underbara dagar tillsammans. Vi har älskat, vi har knullat. Vi har myst tillsammans i filmsoffan och vi har pratat om både allvar och lek. Men när vi oundvikligen var tvungna att skiljas åt höll vi om varandra och hon sa nåt åt mig. Hon sa ord som på nåt sätt hjälpte mig att släppa knuten både inom mig själv och med det här trilskande inlägget.

Hon sa att hon hoppades jag fick knulla innan vi sågs igen, sedan log hon sitt underbara leende.

Hennes ord lösgjorde en sak inuti mig. Fisken fick växa i sitt nya akvarium. Tillsammans hade vi överkommit även den här saken, och även om det inte var avslutat så litade vi på varandra. Vi visste att vi kan gå vidare och fortsätta med vårat underbara förhållande. Vi var trygga, hon visste att min kärlek för henne inte minskar.

En stor lättnad.

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Den här fisken har vuxit ur sin skål

Skriv en kommentar!