Ordlös kommunikation

En kväll tappade Ami rösten under några timmar. Det här fick mig att fundera på röstens och kommunikationens roll i ett förhållande. Eller rättare sagt, att kanske används den för mycket.

Jag är själv en kille som föredrar den typen av samtal som har ett syfte. Jag är inte den typen som blir nervös av tystnad eller känner ett behov att fylla tystnaden med meningslösa ord bara för att undvika tystnaden. På sätt och vis känner jag ofta att tystnad är en möjlighet till annan kommunikation än när man använder rösten. Man läser kroppsspråk, man läser miner, man läser gester istället för att lyssna på vågor i luften.

Så när Amis röst försvann kommunicerade vi med andra metoder istället. Vi log mot varandra. Vi läste på läppar. Vi utvecklade ett primitivt teckenspråk. Vi såg på varandras ansiktsuttryck och övade oss på att läsa kroppsspråket. Vi kommunicerade utan att använda våra röster.

Det här ledde mig till att tänka om inte fler människor borde prova det här med människor de älskar och trivs med. Att ta ett tillfälle (eller planera in det) då man slutar prata och istället förmedlar sina tankar med annan kommunikation än den som använder rösten.

Det är också en möjlighet att lära sig att trivas med tystnaden. Som sagt, en del människor jag stött på är av den typen som gärna fyller tystnaden med (ofta) meningslösa ord. Ord som sägs bara för att tystnaden ska motas bort med ord, sen verkar det spela mindre roll vilka ord det är så länge man fyrar av ordentliga kaskader med ord för att motverka tystnaden.

Men först och främst tror jag det är en möjlighet att lära sig kommunicera på ett mer personligt plan med den (eller de) man älskar. Att komma varandra närmare för man måste utveckla nya kommunikationsformer som inte förlitar sig på rösten. Man måste utveckla mer direkt kommunikation, för det är svårt att brodera ut kommunikationen med fluff och dekorationer när man inte kan använda rösten.

Läs även dessa inlägg:

5 reaktion på “Ordlös kommunikation

  1. B.

    Riktigt bra idé det där. Jag är inte heller särskilt glad för den sortens kallsnack som bara går ut på att fylla tystnaden. På något sätt är det nästan i tystnaden mellan två personer man har chans att lära känna varandra på riktigt. Bra vänner och familj är sådana personer som tystnad aldrig brukar vara ett problem med. Det kanske säger en del om hur viktig den kan vara att kunna hantera och göra något positivt av.

    Att bestämma en hel dag eller kväll för tystnad låter riktigt intressant och skall definitivt testas.

    Svara
  2. killyourdarlings

    Tystnad, oavsett om man söker kommunikation på andra vägar eller bara befinner sig i den, är ett jävligt bra sätt att slappna av på. Jag älskar att kunna vara tyst tillsammans med någon. Att inte behöva prata hela tiden.

    En spontan fundering; var det ett medvetet val av dig att också tystna, när hon tappade rösten?

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag vet inte om jag kan med säkerhet säga om det var medvetet eller ej. Det kändes rätt av mig att också tystna, men jag vet inte om det fanns någon logik bakom det valet. Snarare så gick jag mer på min instinkt och min känsla, och att jag skulle fortsätta prata kändes bara överflödigt.

      Svara
  3. Secretessa

    Jag tappade rösten i nästan en vecka och det var inte alls som du beskriver det. Snarare slutade folk att kommunicera med mig. Både de som står nära mig och andra. Det var som att de inte klarade att att ge mig den extra tid som behövdes för att kommunicera utan prat.

    :0(

    Svara
    1. B.

      Trist reaktion från omgivningen. Din kommentar fick mig att minnas att jag också tappade rösten i närmare en vecka för något år sedan. Enda kännbara resultatet för mig var att jag inte kunde jobba under tiden då jag möter mycket folk i mitt jobb. De jag umgicks med skrattade visserligen åt mitt ynkliga kraxande men tog sig tid att lyssna ändå när jag viskade vad jag ville ha sagt.

      Svara

Skriv en kommentar!