Har kvinnor gett upp jämställdheten?

Häromdagen var det ju den internationella kvinnodagen. Jag gjorde ingenting direkt minnesvärt under dagen då jag är av principen att såna dagar inte ska behövas – istället är jag av åsikten att vi ska varje dag under hela året respektera, uppmuntra och uppskatta varandra oavsett kön, social status, hudfärg eller utseende. Vilket jag själv försöker göra efter absolut bästa förmåga så ofta som möjligt.

Häromdagen samtalade jag med en vän. Hon hade uteblivit från lokala demonstrationer pga ryggvärk och kände sig lite bitter kring världen och samhället i största allmänhet. Hon upplevde det som att nånstans längs vägen hade många kvinnor glömt bort kampen för jämställdhet och istället återgått till gamla värden i aningen nyputsad version. Vi pratade en stund om detta, och när jag med lite bitter humor frågade vad hon trodde att kvinnorna som slogs för sin rösträtt skulle tycka om många av dagens yngre generation kvinnor svarade hon att rösträtts-kvinnorna mest troligt skulle örfila skiten ur dagens generation.

Det här temat snurrade runt i vårat samtal en stund, men vi kom inte fram till nånting konkret. Hon upplevde att alla dessa bimbobloggar inte var en orsak till det här utan bara var ett symptom. Nånstans längs vägen glömde många kvinnor bort kampen och gled istället tillbaka till att fokusera på prinsess-bröllop, smink och att vara sin man till lags. Jag själv började tänka lite på människor som Anna Anka, som gladeligen verkar ge upp sina rättigheter och sin jämställdhet som kvinna för att vara ”sin man” till lags efter konstens alla regler.

Jag insåg att det här har legat och gnagt inuti mig ett tag nu, utan att jag riktigt förstått det själv eller kunnat sätta ord på det. När blev det okej för yngre kvinnor att inte kämpa för sin jämställdhet? När blev det okej för Kissie och alla andra att tala om för tjejer att de ska skita i sin kamp och istället bara se till att vara fint sminkade så kanske de kan hitta en karl som kommer att överösa dem med plastikoperationer, smink och dyra gåvor?

Som uttalad humanist och allmänt feminist-sympatiserande kille stör det mig att en del kvinnor inte verkar ta sånt här på allvar, eller verkar förstå vilka uppoffringar kvinnor förr fick göra för att de skulle få rättigheter som de tar för givet och som de nu verkar villiga att slänga bort. Ja, det stör mig enormt också hur män i det förflutna har behandlat kvinnor, som om deras enda uppgifter var att stå vid spisen och föda barn. Jag tar stort avstånd från män som behandlar kvinnor som föremål och tillbehör, och jag mår illa när jag läser i historieböckerna om hur kvinnor har behandlats – och även läser om hur kvinnor fortfarande behandlas i vissa länder.

Emellanåt känner jag att vi måste komma till en punkt då vi slutar se kön på människor och bara ser individer. Det är mitt mål, att behandla alla människor i mitt liv som en unik individ, en unik person och en speciell människa. Att respektera den här individen för det som hen är bra på och som är positivt, inte till det kön som den personen tillhör. Alla människor förtjänar att bli respekterade, uppskattade och omtyckta som den individ de är. Oavsett kön, hudfärg eller andra ytliga faktorer. Innerst inne är vi alla olika, och det är nånting positivt.

Kanske på mitt lilla sätt gör jag världen ett aningen bättre ställe? Jag hoppas lite ödmjukt att så är fallet.

Läs även dessa inlägg:

14 reaktion på “Har kvinnor gett upp jämställdheten?

  1. Sara

    Jag har kvinnliga bekanta som använder feminist som skälsord. Jag tycker det är bland det finaste man kan bli kallad!

    Svara
  2. emmy

    Jag blir lite provocerad av rubriken, även om jag vet att du inte menar det så. Är det kvinnor, och bara kvinnor, som ska kämpa för jämställdheten? Det är ingen kamp jag känner att VI som grupp ska stå i täten för, även om det ser ut så idag….

    Svara
    1. Klumpesnusk Inläggsförfattare

      Nej, vi ska alla kämpa mot orättvisor. Det spelar ingen roll om det är ojämnställdhet mellan könen, rasism, xenofobi eller vad annat det nu må vara. Vi måste alla tillsammans kämpa för jämlikhet och respekt.

      Rubriken är provokativ, inser jag nu efter att jag satt den. Den kom sig mest från att en del kvinnor (inte alla) verkar ha glömt bort varför kampen förs, och gladeligen anpassar sig in i ojämlikhet.

      Svara
  3. Tessi

    Vet inte om man kan säga att vi har gett upp den direkt. Vissa kämpar medan andra inte bryr sig nämnvärt, sedan finns det nog de kvinnor som är någonstans mittemellan, som varken skiter i det eller som kämpar aktivt i demonstrationer och dylikt.
    Jag anser inte att feminist är något fult ord, tvärtom.
    Men jag förstår vad du menar i ditt resonemang att vi kvinnor har bugat oss och behagar männen på ett sätt.
    Men samtidigt, detta med utseende tillexempel, så tror jag inte det är just killarna som vill allt detta, plastikoperationer hit och smink dit. Att vi tjejer gör det enbart för killarna. Kanske gör man faktiskt en sådan sak för sin alldeles egna skull, för att må bättre.
    Jag tror dessutom att det är mer tjejer som påverkar tjejer, man ska vara snyggare, bättre samt ha de finaste kläderna – inför varandra. Inte för någon kille. Jag får ofta känslan om att det är en tävling oss tjejer emellan. Jag är i 25 års åldern och går ganska ofta ut på krogen för att dansa med mina tjejkompisar, och vi säger ofta det att man nästan mer slänger ett öga på vackra tjejer än killarna ute på krogen.

    Jag kanske kommer bort från ämnet lite nu, men samtidigt tycker jag att bloggerskor så som Kissie inte är representativ för majoriteten av tjejer runtom i Sverige. Och ska man klandra en stackars vilsen bloggerska för den dåliga förebild hon är, är det inte ens mamma, vännerna eller annan kvinnlig förebild i sin familj/sitt liv som ska lära unga tjejer vad ens eget värde är, vad man kan klara av och åstadkomma här i livet. Som ska säga åt en att man duger precis som man är?
    Jag och mina vänner har ofta diskuterat Kissie, och vi har sagt det flera gånger att hade vi haft tonårsdöttrar så hade vi spärrat den hemsidan för länge sedan, att ens dotter skulle få sådana tankar och idéer i huvudet finns inte på vår karta.
    Att sedan vara genuint intresserad av kläder, mode och smink är en helt annan femma tycker jag. Låt tjejer vara det, men tala också om för dem att det är det på insidan som räknas också, att de klarar av allt de vill ta sig för.
    Uppmuntra dem!
    Jag tror det handlar mycket om tjejers självkänsla och självförtroende.
    Jag är också väl medveten om vad kvinnorna i historien före mig har fått utstå för att vi idag ska kunna ha det så som vi har det. Ändå har vi det inte helt jämställt idag i alla fall, vilket jag tycker är otroligt tråkigt.
    Jag vet inte heller om enbart demonstrationer på Kvinnornas dag är ett bra vapen, det spär nog ytterligare på den där bilden av ”de där bitterfittorna, feministerna”.
    Rätta mig om jag har fel. Men jag tror det handlar om att få in fler kvinnor högre upp i samhället, i de stora styrelserummen och även visa männen vad vi går för.
    Få en mer kvinnlig blick i många anseenden.
    Jag kan inte sluta undra hur världen hade sett ut om det satt fler kvinnor som presidenter och styrande över länder, hade det varit lika mycket krig då som nu?
    Men samtidigt kommer det alltid finnas grisar till män som kommer ha sådana förlegade tankar om oss kvinnor, precis som det var förr.

    Det jag vill säga är att bara för att man inte går ut på demonstrationer och dylikt, bara för att man gillar kläder och smink så skiter man inte i att kämpa för jämställdheten, den kan bara uttrycka sig på olika sätt.

    Svara
  4. Kiwi

    Jag håller med Tessi.
    Samtidigt så önskar jag att killar hade det mer jämställt på vissa plan. Jag känner killar som skulle vilja gå klädda i kjol tex, men väljer att inte göra det för att det inte är särskilt accepterat i vårt samhälle. Visserligen en ytlig grej kan tyckas, men för 100 år sedan var vi kvinnor i samma situation när det gällde byxor.
    Och så tycker jag allt att killarna förtjänar en Internationell Mansdag, i jämställdhetens namn.

    Svara
  5. Pingback: väldigt personligt om tillståndet i vår del av världen | Novela Nessun Dorma

  6. Kiwi

    Johan, jag vet. Tyvärr är det ju inget som tas upp i samhället, och hittils verkar det ju bara vara UNESCO som stöttar den av alla internationella organisationer. Att den dessutom firas tillsammans med Barnens dag ibland tycker jag känns orättvist.
    Så ja, den finns men den firas ju inte. Alltså verkar den mer lokal än nationell, även om den råkar heta Internationella…

    Svara
  7. Kaja

    Vad är jämställdhet? Sedan när blev kvinnor en homogen grupp?

    Jämlikhet för mig är rättvisa. Samma rättigheter, lika lön för lika arbete, och att alla, män som kvinnor, ska inse sina och varandras starka sidor och hur de kan utnyttjas på bästa sätt i vårt samhälle. Det är förminskandet som rubbar jämlikheten. Vi i Sverige har nästan halkat över mer till individualism.

    Men lite mer tankar om kvinnor och våra uppenbara fördelar:

    Inom min utbildning upplever jag det som att killarna tycker att vi är jobbiga som ifrågasätter, diskuterar, ältar under grupparbeten, efter tentor osv. Är det för att vi verkligen är så osäkra på oss själva? Eller är det för att genom perspektiv befästa att våra teorier och vägval är de bästa och rätta? Kvinnor gör så både i stora och små sammanhang. Jag gör iaf! Allting är ett föremål för diskussion. Bra/dåligt?

    Det kan tyckas löjligt, men tänk er personer som sitter i en styrelse och aldrig ifrågasätter klokheten i vissa beslut om det är så att det högsta hönset med mest pondus slår näven i bordet. Kvinnor accepterar inte riktigt mäns sätt att fatta beslut, och därför är det svårare att komma till snabba avslut med kvinnor. Om jag får generalisera lite 🙂

    Svara
    1. Blanka Blad

      Kan du försöka utveckla hur du tycker det är ett annat perspektiv? Är det för att den artikeln i motsats till Klumpe vill fortsätta göra skillnad på kvinnor och män?

      Det jag ser i artikeln är en kritik som försöker slå in öppna dörrar om inte lärarutbildningarna gått baklänges från när jag pluggade. Det som håller tillbaka många män från förskolläraryrket brukar anges vara av dem själva fördomar från övriga samhället, lönenivå och jobbigt var den enda mannen.

      Det första kan vi alla hjälpas åt med och där tror jag att ju fler föräldralediga män det finns ju vanare blir vi vid att se män som barnvårdare, det andra är typiskt för kvinnoyrken (både post- och läraryrke såg löneeftersläppningar när det blev majoritet kvinnor i dem) och ja, den sista kommer ju inte förändras om inte de första två förändras.

      Artikeln tar upp exempel på mer ”jämställda” arbetsområden där jag tycker det verkar som att artikelförfattaren vill ge sken av att inom polis m.m. görs långt större ansträngningar skapa bättre proportioner för att det är kvinnor som är underrepresenterade och inte män.

      Jag själv är rätt less på ”det är synd om kvinnorna, det är synd om männen” då jag tycker vi missar poängen. Den jag tycker Klumpe ger uttryck för ovan, vi borde ses som människor. Inte kvinna, inte man.

      Alla människor just nu hålls tillbaka för att vi ser till kön. Kön ska spela roll när vi behandlas för sjukdomar, utöver det borde det knappast vara intressant. Vårt kön spelar sällan någon roll för vad vi skulle kunna göra i våra liv.

      Svara
      1. Kaja

        Vissa biologiska skillnader finns det ju utöver könsorganen, varav några är väsentliga, men å andra sidan kan man betrakta det som en del av mångfalden och att man i högre grad försöker sätta rätt person på rätt plats istället för att tänka könskvotering. Därför kommer det heller aldrig råda jämn fördelning inom alla sektorer.

        Vår arbetsmarknad är skev och orättvis, och detta är något man borde ta itu med. Vård och utbildning ska ge mer klirr i kassan.

        Svara
  8. Melonen

    När blev det ok för unga tjejer att skita i kampen för sin jämställdhet?

    Frågan ligger inte i svaret utan snarare i frågan.
    Det finns de kvinnor som anser sig nöjda och belåtna med sin tillvaro och som inte känner behovet av att ständigt ”kämpa”.

    Varför kan man inte få vara en individ?
    Varför ska man pga sitt kön bli intvingad i någon kamp överhuvudtaget?

    Jag är kvinna, stolt sådan, men jag kämpar inte för kvinnans jämställdhet genom att skrika genusnautralitet högst och mest ljudligt för att skapa debatt.
    Jag anser inte att jag har någon slags skyldighet att känna mig kränkt så fort en stenåldersman kläcker en fånig kommentar.
    Det krävs mer för att jag ska bli kränkt. Jag är mer än bara kvinna, jag är människa, en individ.

    Jämställdsdebatten har tagit orimliga proportioner och fokuserar på ren nonsens.
    Ska man vara könsneutral i klädval till barn, och min personliga favorit i nonsensdjungeln, ”hen” istället för han eller hon.
    Tror ni verkligen att detta är värt att debattera om?!
    Det är ju nere på en så låg nivå att ingen längre orkar bry sig.

    Vad hände med jämställdsdebattens riktiga ämnen?
    Lika lön för lika arbete, respekt på sin arbetsplats oavsett kön.
    Att man som kvinna inte ska behöva bevisa sig lika ”duktig” eller ”värdig” på en mansdominerad arbetsplats.

    När man börjar fokusera på detta, då kommer jag ta jämställdheten på allvar igen,
    för det handlar inte om kläder, smink, rosa eller blått.

    (Inser att min inlägg blev något rörigt, men det får ni leva med)

    Svara

Skriv en kommentar!