Hälsosam hantering

Ja, jag vet att det är lite komiskt att jag skriver ännu ett inlägg där jag funderar kring relationer och känslor när jag för inte så länge sen konstaterade att det var mer sex än känslor här. Jaja, så kan det gå. Jag kan inte styra mina tankar.

Nåja. Ni minns säkert mitt inlägg om det jag kallar för distanssvartsjukan. Jag satt alldeles nyss och funderade lite över det här, och över hur jag hanterar de där stygnen av jobbighet som ibland bubblar upp inom mig på samma sätt som gasbubblor i en lerpöl.

Förutom hanteringen har jag under dagarna funderat mer på rötterna. Riktigt djuptgående saker, faktiskt. Försökt observera mig själv, ta ett steg bort från mitt eget huvud och iaktta mina mönster. Såna saker.

När jag växte upp kände jag mig ofta utanför mina jämnåriga kamrater. Det här var en känsla som satt i under hela min barndom och större delen av mina tonår. Även när känslan minskade under senare tonår så var det precis vad den gjorde – den minskade, den försvann inte.

När jag var barn så hade inte mina föräldrar det så jättegott ställt, och det kombinerat med deras milt konservativa inställning till en del nymodigheter gjorde att min barndom inte innehöll saker som många av mina jämnåriga hade. Den innehöll inte en videoapparat. Den innehöll inte ett Nintendo. Upp tills att jag gick i mellanstadiet innehöll den inte ens en färg-TV, om ni nu kan tro det.

Visst, min barndom var rik på andra saker. Jag hade omtanke, värme och ett känslomässigt tryggt hem. Men jag saknade den materiella framgången som en del av mina jämnåriga hade, och det gjorde mig avundsjuk. Jag ville också spela Super Mario Bros, jag ville också hyra film!

Detta i kombination med att jag växte upp i en liten by som låg en bit utanför själva samhället bidrog till min känsla av isolering och utanförskap. Att umgås med en vän var för mig en stor manöver, och den var begränsad inte bara av saker som föräldrars regler utan även av saker som möjlighet till hämtning eller att kanske (om man har tur) hinna med en inte alltför sen buss. Det här var saker som behövde planeras i förväg, och spontana utflykter var nåt som mina föräldrar rynkade på näsan åt även om de accepterade att det hände och försökte arrangera saker därefter.

När jag nu ser mig omkring i mitt vuxna huvud undrar jag om den distanssvartsjukan innehåller inslag av den här gamla avundsjukan och känslan av utanförskap som jag upplevde som barn. Den där känslan av ”jag vill också ha…” men nu är det trekanter, sex, gemenskap, kärlek och närhet istället för ett 8-bitars Nintendo eller en låda som spelar upp VHS-filmer.

Som så mycket som rör människors inre är det svårt att komma fram till nånting definitivt, men jag undrar på nåt sätt om jag inte är en sak på spåret här.

Den andra sidan av myntet är att jag är lite orolig över hur jag hanterar den här känslan. I det förflutna har jag emellanåt varit väldigt duktig på att skjuta undan känslor och tankar, snarare än att faktiskt bearbeta dem. Jag ser inga tydliga eller klara mönster för att det är så nu, men när man en gång varit paranoid över sitt eget beteende är det svårt att skaka av sig misstänksamheten mot sig själv.

Bearbetar jag den här känslan, och därmed övervinner den – eller har jag bara skapat nåt slags mental skräplåda där jag knuffar ner den och försöker glömma bort den? Usch, helt ärligt vet jag inte om jag vill ha svar på den frågan, och jag vet inte heller om jag vill låta den vara obesvarad. Jag måste lära mig att hantera den här distanssvartsjukan i första hand för att skapa ett bra förhållande med Ami, men också som lärdom för eventuell framtid. Allra helst få den att försvinna, men hantera den är bra.

Jag ska hålla ett öga på mig själv och se om jag blir klokare, se om jag verkligen bearbetar känslan på ett sunt sätt, eller om jag bara döljer bort den i nåt mörkt hörn av mitt inre.

Läs även dessa inlägg:

En reaktion på “Hälsosam hantering

  1. B.

    Det där med att skuffa undan obekväma tankar har jag mycket erfarenhet av. Tyvärr tenderar de ju att komma tillbaka någon gång om man inte bearbetat dem. Då kan det bli rätt knasigt om omständigheterna är fel. Att bearbeta tanka och känslor är något även jag borde bli bättre på. Tack för att du påminner om en så viktig sak.

    Svara

Skriv en kommentar!