Jag behöver bekräftelse

För några veckor sen pratade jag och Ami om sex med andra människor. Hon berättade om en typ av tillställningar som händer under somrarna där man är nakna, glada och där sex inte är nåt som döljs utan en naturlig del av umgänget med människor. Ungefär som de nakenfester som jag skrivit att jag drömmer om tidigare. Hon frågade mig hur jag kände inför att se henne ha sex med andra, och jag svarare att det var inget problem för mig förutsatt att hon tyckte detsamma tillbaka.

Det här har jag nu gått och funderat på ett tag.

Jag tycker om tanken på att delta i en sån tillställning, och även om blindtarmen som är kvar från mitt tidigare monogama liv emellanåt skramlar igång och försöker få mig att bli nervös och orolig kring såna saker så kan det ändå inte förhindra mig. Jag insåg ju för ett år sen hur min svartsjuka uppstår, att det är en reaktion för att jag är rädd att bli utesluten, och tack vare denna för mig enormt stora insikt kan jag bearbeta denna giftiga lilla rest från mitt tidigare liv.

Men tankarna finns ändå. Vad behöver jag få ut ur mitt och Amis förhållande för att det ska fungera. Precis som rubriken redan skvallrat så finns det en sak som jag verkligen behöver, och det är att få bekräftelse på att jag är en bra person och att jag är älskad.

Det känns lite fånigt att erkänna det för alla som läser det, men så enkelt är det. Klumpesnusk behöver bekräftelse. Givetvis behöver ett förhållande kärlek, närhet och sex också. Men jag behöver även lite bekräftelse. Jag vill inte bli utesluten och jag behöver kärlek i form av bekräftelse på mina kvalitéer.

Ami är bra på att ge mig bekräftelse både i form av hälsosamt sex, men även med ord och hjärtefyllda handlingar. Även Elin är bra på det, med vackra ord och stor glädje. Min egen glädje över att kunna säga åt båda att jag älskar dem är väldigt stor, den där friheten att kunna älska två kvinnor parallellt, och uppskatta båda kvinnors kvalitéer. Två kvinnor som båda ger mig bekräftelse och ger den på så olika sätt men båda uppnår målet. En av de bästa födelsedagspresenterna jag kommer att få till veckan blir att få träffa båda dessa fantastiska kvinnor samtidigt.

I mitt förflutna monogama liv fick jag väldigt lite bekräftelse från mina partners. Ofta var de den typen som behövde massor med bekräftelse, och jag var självklart den som gav dem det. Jag har ett oändligt förråd av bekräftelse att ge, men förr så fick jag väldigt lite tillbaka och det är kanske därifrån som detta behov har uppstått.

Bekräftelse är bränslet som driver kampen mot min gnisslande svartsjuka. Så länge jag har bekräftelse kommer jag aldrig att känna mig utesluten ur ett förhållande eller en relation, och då kommer jag gladeligen att beundra mina vackra kvinnor när de har frigjort sex med andra, likaväl som jag kommer att delta med ett litet leende på läpparna och en styv kuk.

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Jag behöver bekräftelse

  1. killyourdarlings

    Alla människor behöver bekräftelse. I en viss mån. Vissa mer än andra.

    Det farliga tror jag är när man blir helt bekräftelsetorsk, och letar sig till ”fel sorts” bekräftelse. Sådan som är ytlig, och inte bekräftar dig/mig/alla som människa.

    Svara
  2. Kajan

    Behovet och vilken sorts bekräftelse som man behöver och när, är sannerligen individuell. Jag måste jobba hårt med mig själv för att inte gå under av ångest i inbillningen att jag har ”gjort fel” i relationer till andra. En ångest som kommer som ett brev på posten när jag inte får den lilla, lilla bekräftelse som just jag behöver, (alldeles särskilt om det är i samband med mycket nära kontakt med någon annan, som vid/efter gos/hångel/sex.)
    Men hur ska någon annan veta vad det är jag behöver om jag inte säger det? Och klarar andra av att ge mig det? Kanske inte – och därför är jag tvungen att ”lära om”, på något sätt. Bekräfta mig själv oftare, säga något snällt och fint som att ‘jag gjorde mitt bästa’? Att jag inte kan vara någon annan än mig själv?
    Att söka bekräftelse på att jag duger, det går nästan till överdrift för mig ibland.

    Svara
  3. Ami

    För att vidga perspektiv; frågan kom sig av att jag inte vet med största säkerhet att jag kommer tycka det är ”inga problem” tillbaka. Jag har ytterligare två pojkvänner utöver Klumpe. I den ena känner jag mig ytterst sällan svartsjuk eller avundsjuk på att andra får uppmärksamhet, medan i det andra kan jag känna det.

    Det är inte så att polyfolk inte kan känna de känslorna utan att vårt förhållningssätt är att det går att lösa tillsammans.

    Jag inser att jag nog måste stå ut med epitet som frigjord då jag inte lever ett normativt liv där det finns en kärlek och denne är den man har sex med.

    Själv ser jag mig inte som frigjord och får någon läskig 70-tals vy av nakna kvinnor med guppande bröst som springer över ängar och är okej med vad som för ”så ska det vara” och som därtill missar se om den de älskar mår dåligt av situationen (tänk ”Tillsammans” av Moodyson).

    Av flera års polyliv har jag lärt mig att göra saker för ”så ska det vara”, köp hela paketet eller låt bli, i alla fall inte är bra för mig.

    Nu tror jag Klumpe och mig om att se varandra. Jag tror på att vi kan se lösningar och skapa den trygghet som behövs för att båda ska må bra. Men jag tänker inte ta det för självklart och jag tror på att tala med varandra om det.

    Svara

Skriv en kommentar!