Gråskalan och tolkningen

När jag gick i gymnasiet för sisådär femton år sen kom det en tant till oss en dag. Hon skulle informera och prata om nånting. Jag minns inte vad hennes yrkesroll, mål eller syfte med det hela var, men jag minns att det var i nåt slags relations- och sex-syfte som hon dök upp och ockuperade våran klass under nån timme eller två.

Det mest bestående intrycket den här tanten gav var när hon visade upp en ganska uselt fotograferad bild föreställande en naken tjej med hästsvansar i håret. Tanten pratade upprört över hur många människor gick igång på utmanande bilder av unga tjejer, och hur man förhöjde denna unga känsla genom att ge dem hästsvansar, raka bort allt deras könshår samt andra visuella tilltag. Det var uppenbart även för den mest tjockskalliga av elever att enligt henne var detta bara glorifierad pedofili. Pedofiler som ville få en kick, men som ändå ville hålla sig inom lagens rammärken och därför tog till såna här metoder.

Överhuvudtaget gav tanten ett väldigt moralpredikande intryck och även om jag inte minns vad hennes mål och syfte var så minns jag att jag upplevde henne som ganska sexualfientlig och reaktionär i största allmänhet.

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med gråskalan och tolkningen av densamma. Utrymmet mellan definitionerna, där det blir svårt att placera nånting specifikt och där den enes synvinkel kan innebära den andras död. Jag läser om Johanna Sjödin som fått bilder på sig själv borttagna med motiveringen att det var för mycket naket, trots att hon visade mindre hud än andra människor i badkläder.

Det här upplever jag som ett ständigt utbredande hyckleri som blir skrämmande godtaget i vårat samhälle. Det är en inkonsekvent åsikt som ger stöd för den utbredande nymoralismen, den där hudskräcken. Som Johanna skriver, om man ska följa deras resonemang så är alla egentligen nakenbadare eftersom det tydligen är för mycket hud. Amningsbilder blir borttagna på Facebook, och överhuvudtaget verkar moralens väktare ha bestämt sig för att inte längre följa någon slags uttalad logik vad gäller dessa saker.

För var går egentligen gränsen? Och varför har människor börjat bli så förbaskat livrädda för naken hud? Jag själv har en tendens att gå runt naken för minsta lilla orsak. Under veckan som gick beklagade sig faktiskt Ami över att jag hade så himla mycket kläder på mig hela tiden, varpå jag log och förklarade att det berodde på den svala temperaturen hemma hos dem. Vilket var helt sant. Det är svalt hemma hos dem, och detta i sin tur uppmuntrar inte så mycket till avslappnad nakenhet – även om det fanns gott om den varan både från mig, Ami och hennes sambo.

Det skrämmer mig en del hur godtyckligt många av såna här saker behandlas av människor med väldigt mycket makt. Ta t.ex. allas våran Beatrice Ask och hennes gredelina kuvert. Det om något var i min mening 2010 års mest godtyckliga och nymoralistiska uttalande.

Den här världen behöver inte mer godtycklighet. Den behöver gråskalorna, och den behöver tolerans för gråskalorna.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!