Distanssvartsjukan

För lite mer än ett år sen kom jag till den stora insikten att mycket av den svartsjuka jag ibland upplever (och har upplevt i det förflutna) kommer från en rädsla att bli utesluten. Det här var ett stort steg för mig, och det hjälpte mig mycket i min personliga och känslomässiga utveckling.

Tidigare under vintern lärde jag känna och träffade Ami. Det var första gången som jag på allvar hamnade i en ”riktig” poly-relation. Tidigare hade jag accepterat och gett mitt stöd till att Mollie hade sina andra relationer, och jag trivdes bra med det. Men att kliva in i Amis hem var när jag på riktigt insåg att jag lämnat min tidigare livsstil bakom mig.

I början var jag givetvis lite osäker hur jag skulle förhålla mig till Secundus, hennes sambo. Det var min egen osäkerhet kombinerat med gamla invanda reflexer, men han är en bra kille och fick mig att slappna av. Jag är tacksam för utrymmet han ger mig och henne när jag är där, och jag har lärt mig att slappna av med honom. Jag har förstått hur han ser på sånt här, och tagit till mig både hans och Amis erfarenheter. Jag har förstått att han inte är hotad på något vis av mig, tvärtom blir han glad av att jag finns i Amis liv, och därför känner jag detsamma för honom.

När jag är hos dem trivs jag väldigt bra. Jag känner mig delaktig i familjen, vi har trevligt ihop såväl utanför som inuti sovrummet. Ami är länken och jag känner mig inte på något vis hotad eller som en eftertanke, tvärtom känner jag mig djupt välkomnad och som en viktig komponent i hushållet när jag är där.

Sånt känns bra, och förstärker min trivsel med den här livsstilen.

Men när jag kommer hem händer det att jag blir osäker, och ibland känner jag mig lite utesluten. Jag vet att jag inte är utesluten, det är bara min egen osäkerhet som ibland försöker få mig att känna så. Känna det där kontrollbehovet som jag inte vill känna, försöker få mig att känna svartsjuka. Ibland lyckas den, och jag tycker inte om det. Den lyckas för den påpekar att han är där, han har henne hela tiden och jag finns här och får spela andra-fiol i hela det här arrangemanget.

Givetvis är det inte sant. Jag vet ju att jag betyder mycket för Ami och att hon älskar mig, och jag älskar henne. Jag vet att hon inte utesluter mig alls, även om jag inte alltid kan vara fysiskt närvarande hela tiden pga avståndet mellan oss.

Jag hatar den där osäkerheten. Den där gamla ovälkomna känslan av att inte vara delaktig. Jag undrar varför det är så viktigt för mig att vara delaktig hela tiden. Ibland undrar jag varför jag beter mig som en nervös hönsmamma, som hela tiden måste finnas med och känna mig uppskattad. Varför behöver jag den bekräftelsen? Det är frustrerande att känna den här distanssvartsjukan ibland.

För det är vad det är, den finns inte där alls när jag är närvarande. När jag är hos dem känner jag mig aldrig avundsjuk, aldrig åsidosatt även när jag inte är i fokus utan bara ser på i periferin. Jag blir inte på något vis avundsjuk över deras kärlek, känner inte att min kärlek är nåt slags substitut.

Men när jag inte är där, då ibland dyker den upp som jobbig olja ovanpå vattnet.

Det är dock skönt att jag lär mig mer och mer att hantera den. Påminna mig om var ursprunget kommer ifrån, påminna mig om att min osäkerhet ljuger för mig och försöker få kontroll över mig. Påminner mig själv om att jag inte är utesluten, att jag inte är en andra prioritering för henne. Påminner mig om de timmar efter timmar av tid som vi pratar under veckorna via såväl telefon som nätet.

Det är en långsam process, men det går framåt.

Läs även dessa inlägg:

5 reaktion på “Distanssvartsjukan

  1. B.

    Mycket intressant att få sådan inblick i hur det är att vara i polyrelationer. Jag är själv inte intresserad av att leva så, men känner en djup respekt för dem som gjort det valet.

    Svara
  2. Anneli.S

    Distans i en relation är allt annat än lätt. Det är svårt att inleda en relation när man har distans till varandra, oavsett vad man lever i för typ av relation. Jag skriver det som om det vore en vetenskap, men så är det ju så klart inte, bara min erfarenhet. Jag och min sambo levde i distans i över 1år efter att vi träffats ”över nätet” och den distansen håller vi att bearbeta tillsammans, fortfarande, två år senare. Det som var det jobbigaste var den där osäkerheten, som skapade ett kontrollbehov. För att vara über ”klyschig” så säger jag: Kärleken övervinner allt 🙂

    Svara
  3. Afrodisiak

    Tycker det låter jättehärligt och är så glad för din skull! Den där osäkerheten verkar du ju vara ganska trygg med och framförallt ha kontroll över. Cudos!

    Rädslan för att uteslutas är nog en av anledningarna till att jag inte skulle kunna leva som poly. Att ha en att älska och vara älskad av är en trygghet som jag behöver. Feghet kanske?

    De där timmarna på nät och telefon är också en speciell tid. När man inte kan annat än talas vid så får man också väldigt mycket sagt. Alla älskande borde vara ifrån varandra ibland för att riktigt lära känna varann och inte tappa kontakten!

    Svara
  4. kajan

    Min erfarenhet är att det speciellt i början av en relation/förälskelse så är det nästan dagliga fysiska bekräftandet väldigt viktigt. Att man kan ta på varann, hålla om, smeka i förbifarten mellan sysslor, bli bekräftad genom den andres kropp – allt det som är svårt i distanskärlek.
    Att då veta att det finns någon annan/andra som får den närheten, den känslan är inte lätt att handskas med, men du är medveten om den och har börjat lära dig att hantera det.
    Det är också en saknad nära släkt med sorg, som ”du finns inte här med/för mig nu, och jag saknar dig så fruktansvärt mycket, att inte få röra vid dig, smeka, krossar mitt hjärta.”

    Svara

Skriv en kommentar!