Till vilket pris?

Under helgen hade jag besök igen av min vän som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det är vännen som känner sig som en kvinna, trots att han är man. Den här gången hade vi tillfälle att prata mer om ämnet, och jag har fått saker att fundera på igen. Inte alla tankar går bra att sammanfatta i prydliga blogginlägg, men en sak började jag fundera på.

Nämligen hur mycket man blir tvungen att offra för att kunna vara sig själv, och frågan om hur högt pris man är beredd att betala för att vara just sig själv. För han tror nämligen inte att han kommer att vilja byta kön fullt ut. Även om det är tidigt och han lär sig saker om sig själv varje dag, kände han i nuläget att det inte var aktuellt.

Han vill ha barn. Biologiska barn. I praktiken kommer ett könsbyte att ta bort den möjligheten, även om han väljer att behålla sitt biologiska könsorgan. Även om man bortser från biologiska förändringar i hans kropp såsom ett hormonskifte och modifikationer via olika ingrepp så kommer den medeltida lagstiftningen i det här landet att tvinga honom att avsäga sig den möjligheten. Transexuella person som vill byta kön måste ju tydligen sterilisera sig. Jag är långt ifrån kunnig på området, men det är vad kunnigare personer har sagt åt mig.

Hans alternativ är därmed att fortsätta leva som man. Att inte förändra sin kropp, och utåt sett för omgivningen (med undantag för några få invigda) leva precis som alla andra ”normala” män. Vilket jag kände i sin tur kommer att leda till att han mår oerhört dåligt efter ett tag då han lever en lögn, samt att det fortfarande kommer att medföra mycket av de problem han upplever nu i sina försök att hitta kärlek och närhet.

Vad är man villig att offra? Hur han än gör verkar det som att han kommer att bli tvungen att välja bort nåt. Han vet inte ens om han fullt ut är intresserad av att leva som kvinna, men om han längre fram känner det så kommer han ju att bli tvungen att välja bort sin möjlighet att få biologiska barn.

För att inte tala om den enorma utstötthet han tror att han kommer att drabbas av. Han är helt säker på att hans föräldrar exempelvis inte kommer att förstå, och även om de kanske accepterar det kommer han kanske oåterkalleligt att förlora dem som föräldrar i den egenskap de nu besitter. I förlängningen gäller det här även vänner, vänner som kanske inte förstår eller accepterar.

Det är ett högt pris att betala, men är alternativet bättre? Att leva med sin kropp som ett fängelse? För även om han just nu är tidigt inne i sina tankar och precis har kommit över tröskeln med att acceptera det hos sig själv, samt lever som man så utesluter det ju inte att när han fördjupar sig i detta vill leva som kvinna. Vad är då priset han måste betala för att kunna vara sig själv?

En svår fråga…

Läs även dessa inlägg:

12 reaktion på “Till vilket pris?

  1. Mia

    Börjar med att betona att jag verkligen inte är insatt vare sig i ämnet som sådant eller i lagstiftningen. De frågor som ploppar upp i mitt huvud är:
    Om man med hormonbehandlingar och andra ingrepp förändrar kroppen kanske det finns anledning till att man måste avstå biologiska barn? Jag vet inte vilka medicinska risker som finns, men kan tänka mig att det inte är helt riskfritt. Om det kanske är en anledning? Annars vet jag inte vad som skulle vara det.

    Om jag får vara så fräck och lägga fram en mer pragmatisk tanke; skaffa barn först och byt kön sen. Det kan väl inte någon säga något om? Detta givetvis under förutsättning att han har hittat rätt partner att skaffa barn med, vilket jag inte vet om det är möjligt under omständigheterna.

    Omgivningens reaktioner är väl det man har minst makt över. Dessvärre. Livet är fullt av svåra val, men jag hoppas att allt löser sig till det bästa. Önskar honom lycka till.

    Svara
  2. sheila

    Det finns kvinnor som kan tänka sig att dela livet med en transsexuell man, kärlek är mer än det ytliga. Jag har en bekant vars fästman är ”transa” och jag vet ingen som ser något konstigt i det.
    Jag är inte riktigt insatt i vännens bekymmer, det verkar inte som han är det riktigt själv ännu och det är en oerhörd process att gå igenom, minst sagt.
    Han kan vara lycklig att han har dig att tala med och av egen erfarenhet (inte om detta ämne då såklart) kan det ofta hjälpa att man vädrar sina funderingar tillsammans. Kanske är en del av dina frågor sådant som han själv har tänkt på men inte fått fram? Eller sådant som han inte har tänkt på som kan hjälpa honom på vägen? Ni kanske tillsammans kan söka svaren på de funderingar ni har?
    Men som tidigare kommentar kan en lösning vara att skaffa barn först?
    Även jag önskar vännen mången lycka till på vägen och hoppas att han stöter på så få hinder som möjligt i sin väg. 🙂

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Det är ju tyvärr lättare sagt än gjort att ”bara” skaffa barn. Om han hade haft en flickvän som var redo, då är det lätt. Men han har ju inte det, och det är en stor sak att lägga på henne då.

      ”Hej, jag är egentligen en transexuell kvinna, men jag vill ha biologiska barn först. Är det okej med dig?”

      Han känner också (som jag skrev tidigare) att hans tidigare förhållanden inte fungerat just för att det blev nåt slags konstig kortslutning. Hon förväntar sig en heterosexuell man, men han är innerst inne en homosexuell kvinna.

      Jag vill finnas där för honom, även om/när han blir en hon. Det är det viktigaste för mig. Det är som sagt väldigt tidigt i det här skedet, och han säger själv att han fortfarande bara känner sig för och accepterar det i sitt huvud. Absolut första steget, ungefär.

      Men ja… det är ett komplicerat ämne.

      Svara
      1. Kay

        Fast, om jag förstod ditt tidigre inlägg så har han nyligen erkänt detta för sig själv.

        Hon är i en helt ny situation där hon kan vara öppen mot den hon vill bygga en relation med vad som är viktigt för henne, att de här två sakerna vill jag med mitt liv; barn och att jag är kvinna. Kan du tänka dig leva med mig? Kanske i garderoben?
        Men det kräver att hon vågar vara öppen.

        Svara
        1. klumpesnusk Inläggsförfattare

          Det stämmer. Han är precis i det absolut första tidiga skedet.

          Och ja, det finns ingenting som utesluter den möjligheten. Tvärtom hoppas jag att han hittar en person som kan acceptera de villkoren.

          Svara
  3. Kiwi

    Mia, även om hormonbehandlingar kan påverka fertiliteten och kan göra graviditeter mer riskfyllda så finns det ju numer möjlighet att spara spermier och ägg nerfrusna inför framtiden om man hittar någon (med en livmoder, eftersom surrogatmödraskap än så länge är förbjudet i sverige) som man vill ha barn med. Väljer man att byta kön så kräver lagstiftningen att dessa förstörs.

    Svara
    1. Mia

      Det tänkte jag inte ens på. Visst är det en möjlighet och dessutom en mycket god sådan. Utifrån dina upplysningar så kan jag säga att jag inte alls förstår lagstiftningen. Det verkar… kortsiktigt. Trångsynt.

      Svara
      1. klumpesnusk Inläggsförfattare

        Lagstiftningen kring det här är vansinnigt efterbliven. Inte nog med att du tvångssteriliseras – alla möjligheter att skapa biologiska barn förstörs vare sig du vill eller ej, och alla kryphål tas juridiskt bort från dig.

        Det här är nåt som bl.a. Kristdemokraterna lutar sig väldigt hårt mot, och det luktar riktigt illa. Det luktar 30-tal och rasbiologi.

        Svara
  4. Sidek

    Det är egentligen sjukt hur mycket elände det här med kön ställer till med.
    Att det ”bara finns” två kön och att den som säger sig tillhöra den ena gruppen måste köpa hela paketet.
    Innerst inne är jag nog en homo- eller bisexuell man – problemet är bara att ingen som ser mig förstår att jag är annat än en vanlig heterokvinna – och få som lär känna mig förstår att jag aldrig känt mig som eller identifierat mig som kvinna.
    Men för mig är detta inte ett problem.
    Jag trivs allra bäst i sällskap med dem som liksom jag ser varken kön eller sexuell läggning som det primära. Bortse från att kön och läggning är ett paketerbjudande och skapa din egen lösning.
    Jag lever som kvinna, inte längre alltid lika obekväm i rollen – men likafullt är jag en skådespelare varje dag jag vistas bland normativa svennar.
    Ingen kan fullt ut förstå en annan människa. Men om vi skippar de förutbestämda rollerna kan ångesten definitivt minska.

    Svara
  5. Kajan

    En liten glimt av hoppfullhet – som man jagas inte din vän av den biologiska tickande klockan, den som för en kvinna i samma situation skulle göra det ännu jobbigare om hon önskar sig barn.

    Svara
  6. Elin S.

    Jag har en vän som jobbat på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, och vid något tillfälle pratade vi kön/genus etc. Det hon sa fick mej att fundera mycket. X antal barn (minns ej siffra) föds i Stockholm varje år vars föräldrar får ta ställning till vilket kön barnet ska ha. Ibland kan läkarna rekommendera operation till pojke eller flicka, beroende på vilken miss ”naturen” gjort, ibland väger det lika. Och det här är bara vad som syns ”utanpå” – en själ kan ha vilket kön som helst, kanske inte ens något de 2 som nu finns att välja på.

    Svara
  7. Cim

    Jag har flera kompisar som är ts-tjejer..det är hormonerna som dom tar som gör dom sterila..visst, dom kan frysa ner spermier innan dom börjar..men som någon påpekat innan så måste dom förstöras för det säger lagen..

    Den kommer snart ändras om allt går som det ska som tur är 🙂

    (och en liten sak, ts-personer är inte transor..transa och transexuell är två olika saker..en transa trivs i att klä sig i det andra könets kläder och ”leka” tjej/kille, medans en ts-personer känner sig som det andra könet helt och hållet..en transa vill inte byta kön, inte ens bli shemale. vilket en ts-person vill.)

    En annan sak jag blir sur över är att ts-personer har en psykisksjukdom, transexualism klassas som det..och får man inte den diagnosen från läkaren så får man ingen hjälp av staten till hormoner osv..det är fan helt sjukt!!

    Svara

Skriv en kommentar!