Rösten i mitt huvud

Den senaste veckan har jag känt mig rätt skör och bräcklig. En ovan känsla har infunnit sig. Parallellt har jag känt mig ledsen och sorgsen för att jag förlorat en kärlek, och samtidigt har jag varit glad och kär i Ami. Känslan är litegrann som att ha ett brännsår som man smörjer med iskall vaniljglass. Ett slags känslomässig sötsur sås.

En jobbig röst har också stämt upp. En röst som förstärker min känsla av vilsenhet och bräcklighet, en röst jag gör mitt bästa för att ignorera. Jag har nämnt den förut, det är rösten som kritiserar mig, som säger att ”sådär gör man inte”.

I början av Januari åker jag till Ami. Jag längtar efter det, och hon skrev ett mail och berättade att hon längtade efter nya trekanter tillsammans med sina två älskade män. Hon längtade efter sex då vi båda är inuti henne. Trots min skörhet blev jag enormt kåt över tanken på att uppleva en dubbelmacka (usch, detta hemska uttryck för nånting så fint) med henne och hennes sambo.

Men den där rösten… rösten som omedelbart spann upp och berättade för mig att normala människor gör inte sånt. Normala människor har inte polyrelationer. Normala människor har inte trekanter. Normala människor är inte naturister. Som påminde och tjatade på mig att jag vill ju vara normal, eller hur?

Rösten har den där jobbiga nymoralistiska tonen. Ofta låter den som en (om nåt sånt är möjligt) ännu mer jobbig version av Anna Anka.

Jag vill inte höra den här rösten. Jag hatar den här rösten, jag hatar hur osäker den gör mig. Jag hatar att jag inte kan stänga av den utan bara i bästa fall antingen dämpa den med en kudde eller glömma bort den.

Läs även dessa inlägg:

13 reaktion på “Rösten i mitt huvud

  1. Anna

    Men egentligen;
    vem f-n vill vara normal?
    Jag tar det som en uppmuntran när min ”Anna Anka” säger att ”så gör inte normala människor”. Det är bara positivt att vara annorlunda, och det är vi alla.
    Och de som anser sig vara ”normala” tror jag förtränger alternativt låter bli att känna efter sina lite mer ”onormala” känslor/böjelser.
    Hur långt bort man än letar kommer man tillbaka där man startade. Bollen är rund. Man är den man är. Innehållet lägger du in själv. Det är normalt. Cést tout.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag själv ogillar starkt ordet ”normal” och jag vill inte vara det. Jag vill vara mig själv, och det är en av många drifter och mål som jag har – att vara mig själv, vara nöjd med mig själv. Att leva mitt liv.

      Dåligt självförtroende och dåliga erfarenheter i det förflutna har skapat den rösten, och den blir starkare när jag blir mer osäker.

      Svara
  2. Kajan

    Den där rösten (i min tankevärld är det gamle Luther som sitter på axeln med sitt pekfinger: ajabaja!!) fullkomligt älskar att tala om när man gör fel, hur usel man är, ska inte tro man är nåt, och i mitt fall: fet, ful och kärring, såna ska inte tro att det är okej att göra vad som helst – som att tro att man kan flörta och ragga hursomhelst för då blir jag sedd som en slampa av den jag är intresserad av. En madrass.
    En mobbad tonåring växer nog aldrig ifrån känslan av att vara ”onormal”, en som inte passar in i flocken, oavsett om man försöker bli det eller vägrar det på ett eller annat sätt och vill vara den man är.
    ”Luther” inbillar mig att jag är en usel, ENSAM syndare – till skillnad från alla andra,”vanliga”. Okej, om det är min uppgift att vara ett svart får – hellre det än att säja bäää som de andra. Men tufft är det, Rösten är inte snäll. Han behöver en raket i aschelet! 😀
    Keep up the good work! Din röst behövs i floden av det ”normala” tjattret.!

    Svara
  3. Kay

    Jag tror de gångerna rösten poppar upp så är det för att vi verkligen utmanar den. Den kämpar efter syre för att vi är nära kväva dess livsutrymme, där den livnär sig på ens taskiga syn på vem man är.

    Jag kan verkligen önska mig till normal, som när jag var kär i en monokille. Det kändes så skönt, så normalt. Bilden av skaffa familj med honom, ha en välanpassad trevlig man att visa upp för släkten och som passar in överallt. Det föll på att för att få det skulle jag behöva släppa så mycket av vem jag är så jag skulle inte blivit normal utan urlakad.

    Instämmer med Kajan, låt din röst fortsätta vara din egen, även på insidan.

    Svara
  4. P.

    Jag gillar inte heller den där rösten. Den osäkerheten jag bär på. Jag önskar att jag visste bättre, mera, allt. Men det går inte. Man får tyvärr leva med att man aldrig vet om man gör rätt val eller inte. *kram*

    Svara
  5. Afrodisiak

    Jag brukar trösta mig med att de människor som verkar närmast ”lycka” är de konstiga ”kufarna”

    Men den är jobbig den där rösten, måste vara speciellt jobbigt för dig som har ”Anna Anka” att dras med därinne! :S

    Svara
  6. SwedishTeen

    Jag har alltid varit onormal. Jag försöker att ta vara på det även om jag precis som du kan ha den där ”rösten” i mig som vill åt ett annat håll.
    Min ”röst” har ibland även synts på min egen blogg, exempelvis genom osäkra inlägg men då har du (och/eller någon annan) hjälpt till och gjort så att jag känner mig bättre.
    Detta är mitt lilla försök att återgälda detta.

    Försök inte att vara ”normal”. Om du slutar att vara ”onormal” så slutar du också att vara dig själv och det tjänar ingen på 🙂

    Svara
  7. Inez

    ”Utan tvivel är man inte riktigt klok” sa en ytterst smart herre. Istället för att ducka rösten, svara tillbaka. De flesta har rösten i nån form, den finns som kontrollfunktion och är till nytta i många längen. Dock ska den inte ta över och den ska vara till för att värdera en situation, ett redskap. Och som andra redan sagt; vad fan är normalt? Vi måste alla leva våra egna liv, för många lever redan ”andras” liv. Är dina val väl genomtänkta och du minimerat risken att skada dig själv och folk runt dig, kör hårt!

    Svara
  8. Ami

    Kom hit älskade, du kommer vara den av oss här som är närmast normen. *ler inbjudande*

    (eller som det sagts; Come over to the dark side, we have cookies!)

    Svara
  9. cochlean

    Normal – ordet finns i ordlistan, men ordet borde nog strykas därifrån – egentligen. För vi alla är unika och individer.
    Hoppas att du snart finner din styrka igen. Skickar en drös med styrkekramar. 🙂

    Svara
  10. yyrla

    Tycker du träffar så klockrent i både det här inlägget och det innan. Har också funderat på det där med tid för flera kärlekar. För jag vet hur mitt liv är idag och hur man flänger runt ibland för att hantera dagens situation. Men då handlar det nog om som du säger om person och förståelse. Att hitta guldkornen i vardagen och kanske kunna göra olika saker med olika personer, utan att behöva åsidosätta någon. Att acceptera från båda håll att ingen har all tid i världen, och att livet i grunden måste gå ut på att må bra, inte stressa runt och tillfredsställa så många andra människor som möjligt…

    Och det här senaste inlägget. Jag har precis samma tankar. Ibland är jag stark. Vet precis vad jag vill och vad jag står för. Så kommer den där tvekan, den där rösten som säger att man ska vara som alla andra. Senast jag fick den var nog i helgen, men då lät jag den komma och tänkte att snart, snart får jag ny styrka igen. Och det har jag fått 🙂

    Massa kramar och styrkeenergi!!

    Svara

Skriv en kommentar!