Könsroller, identitet och känslor

Det har varit en händelserik helg, både på gott och ont.

Under större delen av helgen har jag funderat på stora, svåra ämnen såsom könsroller och vilken identitet dessa skapar hos oss, samt vilken identitet vi själva skapar och upplever. Många av tankarna har cirkulerat kring skillnaderna mellan manligt och kvinnligt.

Det är som sagt väldigt intressant att observera det här med vad som är manligt respektive kvinnligt, speciellt när det ställs på sitt huvud och slås omkull antingen av våra egna tankar eller av nåt yttre inflytande.

För några dagar sen hade jag besök av en god vän. En av mina närmaste, äldsta och bästa vänner. En kille som jag känt i mer än 16 år och som jag delat många av mina tankar med. Av mina ”traditionella” vänner (dvs de som jag inte lärt känna i egenskap av att vara Klumpesnusk) var han den första som fick veta att jag var polyamorös. Han har varit ett stort stöd under många år och vi har hjälpt varandra genom kriser av såväl stor som liten karaktär.

Och för några dagar sen berättade han att han faktiskt känner sig mer som en ”hon” och kommer att inleda en resa för att byta ut ”han” mot ”henne”.

Vilket såklart skapade en hel del förvåning hos mig. Ingen chock, för jag är ju rätt liberalt inställd till det mesta – men en viss förvåning uppstod och vi pratade om detta. Han var uppenbarligen väldigt lättad när han sagt det och jag inte hade hoppat ut genom närmaste fönster, men jag sa att det viktigaste är ju att han trivs med sig själv även om det innebär att i framtiden blir han en hon.

För det är så han känner sig. Att han är en lesbisk kvinna som fötts som man.

Jag vet inte hur han kommit fram till detta, vi pratade inte så jätteingående om det utan jag behövde tid att sortera ut mina tankar kring det och när tankarna väl började falla på plats en dag eller två senare så behövde han ge sig iväg. Det här är ju inget samtal man direkt tar via telefon eller MSN heller, så det blev lite rumphugget.

Men jag förundrades över hur förvirrad mina invanda reaktioner kring könsroller och identitet blev. Det var lite som att lägga kullerbytta för tankarna, för man har känt den här personen under så många år och plötsligt måste man lägga om etiketter och identitet.

För det är just det där med etiketter och identitet som också blir intressant. Jag vet inte (än så länge) hur tankarna hos min vän sett ut. Hur han kommit fram till den här slutsatsen. Jag vet att han är väldigt logisk, och han sa att han trodde det här var en av många orsaker till varför han alltid haft problem med kvinnor. Att de förväntade sig en heterosexuell man istället för en homosexuell kvinna. Att det därför blev tokigt. Jag vet inte hur väl det stämmer, men det var vad han sa och det lät rimligt.

Men mer än så vet jag inte konkret, för jag hann inte ta upp mina frågor. Det får bli nästa gång vi träffas, helt enkelt.

Jag delade med mig av mina erfarenheter med att leva utanför normen. Att i början är det en stor sak, men ju mer man lever med den desto mindre dramatisk blir den. I början är det läskigt, för man oroar sig att alla ska döma en. Sen blir det mindre dramatiskt, man känner sig tryggare i vem man är och efter ett tag slutar man bry sig om vem som vet och vem som inte vet. Att få höra det här tror jag lugnade honom.

Att byta kön är dock ett komplicerat ämne, och trots att min hjärna gått på högvarv hela helgen har jag inte fått mer klarhet i mina tankar än så här. Dock kommer det säkerligen att bli ett pågående tema i takt med att min vän går genom sin resa och sin pånyttfödelse.

Det kommer att bli intressant och lärorikt.

Läs även dessa inlägg:

7 reaktion på “Könsroller, identitet och känslor

  1. Elin S.

    Som flyktigt bekant till någon som börjar resan till sitt rätta jag, så reagerar/funderar man kanske på ett annat sätt än som när man är nära vän?
    För mig kändes det underligt att tänka sig in i det när en vuxen kvinna gick från att vara mamma till att vara man, och bli… vadå? Men hon hade levt rätt länge med en könsöverskridande identitet.
    Vad jag fick upp ögonen för var hur korkat regelsystemet var då: ett gift par måste skilja sig och istället ingå partnerskap…
    och fortfarande, fortfarande!! måste man gå med på att bli steriliserad, ingen valmöjlighet ges.

    Svara
    1. Kay

      Nu när äktenskapslagen förändrats blir det än märkligare att man måste vara ogift.

      Det är så mycket som är fel i lagen, som att man inte får sitt nya ID förrän allt är godkänt av myndigheterna. Så många går fullt ut i sin nya identitet lång tid men måste visa upp ID med ett gammalt namn (även om nu kan man iaf lägga till ett namn).

      Svara
  2. gaijin

    Regelverket som omger könskorrigering är ganska underligt och i mångt och mycket ganska dumt, men det finns iallafall… och en av anledningarna till att transexualism fortförande klassas som en sjukdom är så att man faktiskt kan få stöd av landstinget till operationen. Statistiken är också övervägande män som känner sig som kvinnor, och inte tvärt om. Intressant ämne.

    Men hur man än vrider och vänder på det – tur att din vän har nån att snacka med. 😉

    Svara
  3. Afrodisiak

    Är man beredd på att genomgå de psykiska, fysiska och sociala prövningar som ett könsbyte måste innebära så är man nog rätt säker på sin sak. Det måste också vara en enormt viktig sak, könstillhörigheten, med tanke på vad många känner sig nödgade att gå igenom för att rätta till misstaget. Det går nog inte att sätta sig in i.

    Människan är sannerligen en komplex varelse. Du måste vara en idealisk vän att ha vid sin sida när man går igenom något sådant som din vän!

    Svara
  4. Kay

    Jag tror det är bra skilja på könsidentitet och sociala konstruktioner (enligt mitt sätt se det) av kvinnligt och manligt.
    En kvinna är ju inte per definition kvinnlig. Så en man som känner sig som en kvinna på insidan bör kunna få vara okvinnlig.

    Självklart kommer en inre kvinna påverkats lika mycket av bilden av vad en kvinna är som andra kvinnor och därför leva efter den sociala konstruktionen lika mycket. Men det är synd att transsexuella förmodligen hindras än mer av vår bild av kvinnligt och manligt då mängden acceptabla uttryck för ens könsidentitet begränsas ytterligare.

    Härligt att din vän upptäckt något om sig själv och vågade dela det med dig. Hoppas det kommer bra för vännen framöver.

    Svara
  5. Kajan

    Min första och främsta identitet är människa, visserligen av honkön så att jag kunde bära ett foster och sedan amma, (och tampas med en mens-cykel som förpestat mitt liv) men människa, inte ”Kvinna” eller ”Man” – underlättas det av att min orientering är dubbel? Den jag förälskar mig i eller attraheras av kan vara vilket som. Om inte den socio-kulturella normen la hinder i vägen oss, så skulle jag inte ens fundera över det. Tror jag 🙂

    Svara

Skriv en kommentar!