Vad är jag egentligen?

Under veckan som gått med Ami har hon, jag och hennes sambo ofta diskuterat det här med olika former av polyleverne. Speciellt de två kontrasterande filosofierna med relationsanarki och de som behöver definiera sin relation.

Sedan jag tog stegen ut i min egen polyutveckling för snart två år sen tog jag mycket inspiration från just relationsanarkin, och jag kallar mig för relationsanarkist. Jag gjorde detta med basen i mitt monogama förflutna, då jag sällan kände mig helt trygg i en uttalad relation och ofta istället kände det som att jag förväntades spela ett spel efter regler som jag aldrig fick veta på förhand.

Detta var den primära orsaken till att relationsanarki tilltalar mig. Men samtidigt finns det mycket med relationsanarki som inte tilltalar mig, och det är egentligen inte så mycket filosofin själv utan hur den tolkas av en del människor. Jag säger ofta att jag inte köper hela paketet, utan har valt de delar som passar mina tankar bäst, och det får mig att undra lite.

Jag undviker gärna definierade relationer. För mig är det viktigaste känslan, att man låter relationen utvecklas helt själv. Jag själv ser egentligen ingen konflikt mellan att vara min egen variant på relationsanarkist och att ha en relation med Ami, som behöver uttalade relationsformer. Jag ser det som att om hon behöver det, då blir det en del i hennes och min relation, och på så vis har det vuxit fram naturligt för just den relationen mellan henne och mig. Om hon behöver kalla mig pojkvän eller liknande för att det ska funka, då har det vuxit fram mellan henne och mig och påverkar inte mina andra relationer som kanske är outtalade.

Innerst inne bryr jag mig dock som sagt inte. För mig är kärleken viktigast. Men det ovan strider egentligen mot relationsanarkin som den lite dogmatiskt har blivit etablerad, och det har fått mig att börja fundera på huruvida jag kan eller bör kalla mig för relationsanarkist i fortsättningen.

För även om jag tagit vissa bitar av den filosofin vägrar jag köpa hela paketet. Det är överhuvudtaget nåt som stör mig med människor oavsett livsstil, att man förväntas köpa ett helt paket av nånting. Människor behöver bli bättre på att plocka de delar som funkar för en själv, och välja bort de bitar som inte stämmer in på hur man tycker och tänker.

Därför funderar jag på om jag inte helt enkelt borde sluta kalla mig relationsanarkist. Lite lustigt kan jag tycka också att det är redundant att som relationsanarkist kalla sig för just relationsanarkist, för det är ju en etikett i sig, men jag känner mer och mer att jag gärna behåller de bitarna från det tankesättet som passar in på mig – och sedan bara kalla mig för ”jag” helt enkelt.

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Vad är jag egentligen?

  1. Ami

    Jag tycker inte alls att Klumpe ska sluta kalla sig relationsanarkist. Även om hans ”jag” är gott nog. Att han ger mig möjligheten att säga pojkvän handlar om att ge båda plats i relationen. Det går att jämföra med att en bisexuell inte blir homo eller hetero av att vara i en relation, eller en poly blir monogam för att den är i en tvåsam relation. Han blir inte mindre relationsanarkist för att jag inte är det.

    Vi är alla unika och om vi inte kan omvandla tankegods till vår egen verklighet anser jag att idéerna inte är något att ha. Ens liv är praktiskt, inte dogmatisk teori.

    Jag vill påpeka att allt nedan handlar om mig, hur jag gör praktiskt utifrån vilka idéer jag har om världen. Det går alltså inte att applicera på alla polyamorösa, alla som definierar osv.

    En stor del av samtalen Klumpe och jag har haft har öppnat mina ögon än mer för varför jag definierar mina relationer och varför det för mig är viktigt att använda ord som partner/pojkvän/flickvän. Det intressanta är att det är snarlika skälen till varför Klumpe benämner sig relationsanarkist.

    Att det finns ett outtalat regelverk som dikterar vad man får och inte får begära. Att det finns känslor som inte får vara med. Det står för vad jag tycker är problematiskt med vänskapsrelationer. Kanske skulle jag ha lättare med relationer om alla benämndes partner? De av mina vänner som står mig närmast och som jag vet vad jag kan be om är nämligen före detta partners.

    I kärleksrelationer där man kallar varandra partners har det för mig (utom i den skälvande första tonårsförälskelsen) varit självklart att man talar igenom ramverket. På samma sätt som jag nu gör med Klumpe.

    Det skiljer oss möjligen åt (men jag är inte säker på det) är att jag gillar klumpas ihop med människor, ett synligt ”vi”. Inte i flock, men i familj. Jag har en stark känsla för min ”choosen family” så en av de viktiga sakerna för mig när Klumpe kom var att han mötte min ”familj” vilka blev representerade av min sambo, hans flickvän och en nära vän till mig. Det skiljer oss möjligen åt är att jag gillar klumpas ihop med människor, ett synligt ”vi”. Inte i flock, men i familj.

    Nu kommer jag till kärnan. Jag kommer förmodligen inte kalla Klumpe pojkvän trots att han är en lika älskad person i mitt liv som mina pojkvänner. Pojkvän är för mig inte bara en etikett, det en överenskommelse. En gemensam önskan om en viss typ av relation. Ett sånt förhållande Klumpe inte vill ha. Det jag behöver från Klumpe är att jag öppet finns i hans liv. Jag har svårt med smusslanden och jag vill kunna säga till vem som att jag har en relation med honom. Något jag redan känner att jag kan och får och han gör.

    Det kommer visserligen skapa en mer komplicerad användning av etiketter för andra människor. Min sambo och pojkvän sen tidigare vill fortfarande kallas pojkvänner. Men ord är bara ord. De uttrycker inte känslor och andra får stå ut med när jag säger ”jag har två pojkvänner och en älskad” eller ”jag har tre älskade i mitt liv”.

    Svara
  2. Kiwi

    Lustigt nog är det min relation med Amis sambo som öppnade mina ögon för att man kunde älska fler, samtidigt som den gjorde mig illa och oerhört otrygg i att älska fler eftersom han vägrade låta mig definiera den och inte kunde hjälpa mig att bli trygg i den. Vi gick sista året i gymnasiet när vi träffades, så vi var ganska unga och han hade en svår relationsfobi.
    Det var en väldigt speciell relation, och svår att beskriva. Han var även min första sambo, och är fortfarande en mycket nära och god vän. Jag är glad att han har mognat både som person och i sin relation till Ami, så att han kan ge henne allt det som han inte kunde ge till mig. Ami är underbar och förtjänar allt som är bra!
    Jag bara önskar att det inte var så krångligt att ses 😛

    Jag har mycket svårt för relationsanarki. Jag behöver vissa regler och överenskommelser för att känna mig trygg. Att låta en relation utvecklas i sin egen takt fungerar bara delvis för mig. Självklart ska man inte förhasta sig- men jag vill veta innan min partner inleder en sexuell relation med en ny person till exempel. Och det hindrar ju, tyvärr, effektivt att deras relation får utvecklas i egen takt eftersom jag kommer där och lägger mig i.
    Och jag vill ganska tidigt diskutera vad som är ok och vad som inte är ok för mig och min partner i en relation, för att skydda mig själv. Det är en vacker tanke att släppa sin partner fri och låta hen göra som hen vill- men det kräver en oerhört stor grundtrygghet både i sig själv och i sin relation- samt att detta ständigt bekräftas och byggs på för att förhindra att man börjar må dåligt och känna sig osäker på om ens partner verkligen vill ha en för den man är eller bara som en trygg punkt att återvända till efter ett spännande äventyr. Det är lättare att ha många regler i början och sedan plocka bort dem eller omförhandla dem efter hand, än att börja med inga regler och sedan försöka införa dem.
    Det kan också bli svårt om ens partner har många fler andra partners och har lätt att träffa nya människor samtidigt som man själv får kämpa för att träffa någon och kanske inte har någon övrig partner alls.

    Svara

Skriv en kommentar!