Stolthet, inte svartsjuka

Ett ämne jag så gott som alltid reagerar på och ”lägger mig i” är detta med svartsjuka, som nu Klumpe tagit upp i sitt förra inlägg (även jag har läst och kan rekommendera inlägget hos Sexrevolutionen).
Då jag brottats så innerligt med min egen svartsjuka är det ett det lite av ett hjärteämne, på gott och ont.

Det som dock finns kvar som ett illaluktande efterskalv är min osäkerhet. En osäkerhet som är resultat av en riktigt dålig barndom där jag tidigt fick veta mitt dåliga värde och hur ful jag var, för att inte tala om min fd som i flera år sade samma sak och mer än en gång valde andra (eller onani) över mig. En osäkerhet som tyvärr också delvis är anledningen till att svartsjukan fanns alls. Osäkerheten över att Herrn kanske finner Henne (med stort H) som kan ge allt det där jag inte kan ge honom. Hon som är smalare, snyggare, vigare (ja va fasen är det så viktigt för egentligen?!) och mer sexuellt öppen än vad jag är. Hon som också inte har barn som han indirekt får ansvar för.
Jag har inte varit orolig för att han skulle knulla runt, knulla anser jag mig vara ganska bra på faktiskt så det har han inte behov av utanför vår relation, utan det är allt det andra som oroat mig som mest och fortfarande oroar mig stundvis. Rom byggdes trots allt inte på en dag gott folk.

Det kliar lite i fingrarna när Klumpe skriver att det är en självklarhet med svartsjuka i monogama relationer (”i monogamin är svartsjukan en självklarhet, och som sagt har den på nåt märkligt vänster blivit en bekräftelse för hur kvalitativ kärleken är”). Det låter otroligt fel för mig. Som med alla relationer är det individuellt och relativt oavsett vilken känsla det gäller. Saken är den att i en polyamorös relation får det inte finnas svartsjuka, då tar det tåget tvärstopp och det är bara att kliva av. Det är två motpoler, så som jag tolkat det iallafall, i och med att om det ena finns så får eller kan det andra inte finnas. Jag som fortfarande har problem med min osäkerhet och således vid okontrollerade situationer kan få tillbaka svartsjukan (även om jag är duktig på att svälja den grodan idag) har ingenting i en polyamorös relation att göra. Jag kan inte och vill inte dela med mig av min partners kärlek på det sättet, inte heller min. Det är för dyrbart för mig. Jag säger inte att kärleken är mindre värdefull för polyamorösa människor, utan jag känner så för min egen del, enbart för min del och detta är jag helt öppen för att det kan ändras en dag men den dagen är inte idag. Det kroppsliga är en annan sak. Stundvis så upplever vi intima situationer med andra människor och jag jobbar stenhårt på att se det ur det mer kroppsliga perspektivet just för att inte det känslomässiga ska strula till det.

Jag har självklart funderat på vad svartsjukan fyllt för funktion i mitt liv. Då den var som värst var den destruktiv och höll på att förstöra min relation men den åt upp mig inifrån först och främst. Jag for otroligt illa, jag mådde dåligt och varken jag eller Herrn kunde njuta av vår relation i det läget.
En gnutta svartsjuka har jag dock känt varit ”nyttig”, för mig iallafall.
Jag tycker om konceptet med att Herrn skulle ha ”äganderätt”, mycket antagligen för att jag är undergiven och vill vara ägd av honom. Om han skulle reagera lite på om män kontaktar mig skulle jag tänka att han visar på ännu ett sätt att han vill ha mig kvar och att han äger mig. Jag kan dock inte säga något specifikt då Herrn inte riktigt är sådan, han blir i det närmaste stolt när andra män kommer fram till mig och flirtar eller visar intresse på olika sätt. Enligt honom själv så tänker han då att de kan försöka hur mycket de vill, jag är vacker och jag är hans.
Så jag har anammat lite av det konceptet, då det är något jag märkt att jag har kunnat relatera till. Självklart förstår jag de kvinnor som visar intresse för Herrn, han är otroligt snygg!
I helgen exempelvis, på The Mansions Halloweenfest, var Herrn brandman. Ni kan ju själva tänka er, en sexig man i en uniform som många finner upphetsande oavsett. Vem har inte drömt om att bli räddad av en snygg brandman? En väninna (vill gärna kalla henne det nu efter helgens små bravader) uttalade att hon tyckte att Herrn var så sexig i sin uniform osv. Jag reagerade inte som förut med ett höjt ögonbryn och konstant koll på vad som skedde mellan dem, jag kände istället Stolthet. Vilken befrielse!
Jag kände att jag höll med henne, han var (är) ju sexig och jag var stolt över att han var min.

Jag kom lite ”off topic” här nu.
Men kort och gott så har jag gjort ett aktivt val att inte ha svartsjuka i mitt liv, inte ens lite grann. Att det kommer av sig självt ibland är en automatisk reaktion, vilken jag får arbeta mer med och även låta tiden ha sin gång med..
För det var onekligen trevligare att känna stolthet än det där svarta stinget i hjärtat.

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Stolthet, inte svartsjuka

  1. klumpesnusk

    Återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, vill jag försöka förklara att jag INTE likställer monogami med svartsjuka, men att jag ser det som svårt att separera dessa saker helt då monogamin som är norm idag i många fall kräver en äganderätt och då uppstår lätt en viss svartsjuka i min erfarenhet.

    Med det sagt är jag helt säker på att det säkerligen finns massor med monogama par som inte har några svartsjukeproblem, oavsett vad jag må tycka eller ej.

    Jag tror att svartsjuka och osäkerhet på sig själv och sin partner lättare uppstår i monogama relationer, men jag tror inte heller att polyamorösa relationer (eller människor) är immuna mot dessa känslor. Det som skiljer sig åt är hur man generellt hanterar dem.

    Därför skulle jag uppskatta om vi på nåt sätt kunde få bort likamedstecknet som verkar ha uppstått mellan mig själv och nåt slags korståg för att utrota monogamin…

    (Sagt med ett lite roat leende, och jag hoppas ingen tar det personligt)

    Svara

Skriv en kommentar!