Saknad och längtan

Jag borde egentligen ligga och sova nu. Men jag kan inte. Jag försökte, men det gick inte. Mitt huvud ville inte slappna av.

Det enda det ville göra var att tänka på henne. Ami. Det är namnet vi valde om jag behöver skriva i min blogg. Mitt huvud vill bara tänka på Ami. Minnas veckan vi spenderade ihop.

Vilken underbar storm det var i början. Vi pratade, hon hade läst den här bloggen sedan lite efter årsskiftet, och nu tog vi kontakt. Personkemin var tjock. Det dröjde inte länge innan jag schemalades att hälsa på henne, så snart som möjligt.

Vi träffades i några minuter på en perrong medan jag bytte tåg. Hon behövde återgå till sitt jobb, jag behövde komma hem till henne och sova efter en väldigt sömnlös natt på ett oroligt tåg. Jag fick instruktioner, välskrivna, omtänksamma, fyllda med noggrannhet och värme.

Hela pendeltåget hem till henne tänkte jag bara på hur naturligt det kändes när hon tog min hand.

När jag klev in i hennes lägenhet hittade jag min plats, och jag somnade som en klubbad säl. Jag sov i några timmar, och vaknade av att hennes nattjobbande sambo var vaken och slamrade till med nåt. Vi pratade, kom bra överens.

Jag var lite nervös. Ovan vid att vara i en sån här situation. Min första riktiga polysituation. Osäker på hur jag fick visa känslor – om känslorna fanns där. Men de fanns där, och när hon kom hem från jobbet senare den kvällen var de påtagliga. De hade övergått från att vara ritningar till att bli en solid byggnad inuti mig. Vi kramades, kysstes. Det kändes bra. Lite nervös över sambon, men han verkade inte hotad.

Första kvällen var bra. Vi lärde känna varandra ordentligt efter hennes sambo åkte iväg till sitt nattjobb. Avslappnat. Naturligt. Äkta. Det kändes mycket bra.

Under dagarna som följde lärde jag mig att slappna av. Ingen vara hotad, alla var glada. Jag välkomnades in i en gemenskap, jag såg de osynliga banden mellan människor och kände mig trygg i vem jag var. Trygg i mina känslor för henne, trygg i att ingen var hotad och trygg i att jag själv inte kände mig hotad. Osäker emellanåt, men inte hotad, inte svartsjuk, inte avundsjuk på något vis. När jag såg henne kyssa sin sambo blev jag glad för deras band, jag blev glad att jag fick bevittna det. Jag kände mig trygg i att smeka och kyssa henne i hans närhet, för han blev precis som jag glad över hennes glädje.

Osäkerheten fanns kvar, men den minskade. Jag insåg mer och mer hur onödig den var. Jag slappnade av mer. Gemenskapen fanns där. Jag kände mig väl behandlad, inbjuden. Sexet och nakenheten blev en naturlig del i våran tid tillsammans.

Trekanterna var fyllda med kärlek. Det var första gången hon hade två män som hon älskade samtidigt och som älskade henne tillbaka. Mjukt och ömsint sex. Omtanke. Ingen oro, ingen själviskhet. Jag trivdes. Jag tyckte om att se dem tillsammans. De hade byggt upp den där detaljerade relationen som människor som älskat varandra länge har, människor som tillsammans gått genom svåra såväl som lättsamma tider i sin relation och sitt förhållande.

Många samtal om kärlek, om förhållanden, om relationer. Om min syn på desamma. Om min relationsanarki. Om min ovilja att sätta etiketter på relationer. Om min vilja att fokusera på känslan, på kärleken – inte på etiketten eller formen. Ibland kände jag mig lite uttömd på ämnet, ibland kände jag att det kanske diskuterades lite för mycket – men samtidigt var det intressant att se andra synpunkter, andra erfarenheter och att prata med likasinnade.

Att skiljas var lite bitterljuvt. Å ena sidan längtade jag hem till min egen trygga lägenhet. Till ett hem där jag visste var saker fanns, där mina saker fanns. Lite längtade jag hem till lite egentid också. Att få smälta de många stora intryck jag tagit emot, och att bearbeta tankar och upplevelser. Men samtidigt kändes det surt att skiljas från henne. Saknaden infann sig fyra minuter efter att vi lämnat varandra.

Men på Fredag kommer hon hit, för en långhelg. Jag längtar.

Och mitt huvud kan inte sluta tänka på denna speciella kvinna. Precis som de andra kvinnorna jag utvecklat starka känslor för är den här känslan fullständigt unik – och samtidigt så är den likadan på något vis. Det är som en smak i själen, man känner igen smaken men kan inte riktigt sätta fingret på var man smakat den förut.

Hon är fin. En kort, vacker uppenbarelse som stormade in i mitt liv. Och jag borde försöka lägga tankarna i en låda och istället sova. Kanske händer det snart.

Bara några dagar kvar tills hon besöker mig.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!