Fyller svartsjuka någon funktion?

För några dagar sen läste jag ännu ett välskrivet och tänkvärt inlägg skrivet av den vackra Afrodisiak borta på Sexrevolutionen. Temat var svartsjuka, och hon tog upp många tänkvärda tankar. Sedan dess har jag gått och låtit några egna tankar på temat svartsjuka rulla runt i huvudet på samma sätt som byk rullar runt i tvättmaskinen, och förhoppningen är att tankarna kommer ut och är fina och prydliga.

Afrodisiak skriver att hon inte förstod svartsjukan, och att hon fortfarande inte gör det. Jag var likadan, jag förstod inte varför det var en så viktig del i våra liv. Sedan jag kom till rätta med min egen polyamori har konceptet med svartsjuka och varför det tillskrivs en stor roll i våra liv förbluffat mig ännu mer.

De som har läst min blogg vet att jag emellanåt brottas med problem som dåligt självförtroende. Det är nåt som jag har brottats med i princip hela mitt vuxna liv, och det har funnits perioder då jag varit i väldigt underläge. När jag började skriva den här bloggen för nästan precis fyra år sen var jag nere i en djup period av brist på självförtroende, och sakta har jag kommit mig upp en bit sen dess. En del av det är faktiskt tack vare att jag började skriva den här bloggen, och det blev litegrann som självterapi att omvärdera en del av mina synpunkter.

En av dessa synpunkter var just svartsjuka. För även om jag inte förstod varför man var svartsjuka, så fick jag det inpräntat att svartsjuka var nåt som förväntades. Eftersom jag var osäker på mig själv, förvirrad i största allmänhet kring saker som förhållanden och kärlek, så började jag imitera svartsjuka. Ja, det låter helt rubbat, men precis som en hundvalp försöker imitera beteenden hos vuxna hundar började jag göra detsamma. Artificiellt skapade jag svartsjuka hos mig själv och i de förhållanden jag hade. För att det ”förväntades” som om det var en viktig ingrediens i receptet som heter kärlek.

För att reda ut lite också, den här artificiella svartsjukan byggde jag på långt innan jag började skriva den här bloggen. Ett tag innan jag började skriva den här bloggen hade jag insett att det var en oerhört dum sak att ägna energi åt, och hade börjat avgifta mig själv. Jag hade börjat återgå till mer av den inställningen jag kände innan, att svartsjuka var en onödig sak och inte nånting jag behövde i mitt liv.

Det här förvirrade min dåvarande sambo emellanåt. För jag var inte över henne som en hök. Jag brydde mig inte om hon pratade sex med folk på nätet. Jag resonerade precis som Afrodisiak att om hon ville vara med mig – då ville hon vara med mig för att jag var jag. Inte för att jag bevakade henne som en avundsjuk hök och ansåg mig själv ha rätt att välja detaljer i hennes liv.

Jag får emellanåt frågan hur jag ”blev” polyamorös, och det är alltid en lika svår fråga att svara på. Det var en process, det var massor med saker som relativt befriade från varandra ledde mig in på en väg som ledde till en stor upptäckt om mig själv. En del av dessa händelser och tankar kan jag identifiera i efterhand, men för varje sak jag känner igen finns det massor med saker som är okända för mig.

En av de sakerna som jag kan peka på och säga ”den där saken, där, det var nånting viktigt!” var just den känslan att svartsjuka var onödigt, och att jag ville avgifta mig själv från den känslan.

Människor har en tendens att tillskriva svartsjuka väldigt stor vikt, tror jag. I den monogama världen är svartsjuka nånting nästan nödvändigt, och det går ihop med mycket av den äganderätten som spelar stor roll i monogama relationer. Svartsjuka har på något bakvänt och lite bisarrt vänster blivit en bekräftelsemekanism. Man känner att om ens partner är svartsjuk, så betyder det ju att denne verkligen älskar en. Vilket ju är ganska märkligt, om man tänker efter. Att någon mår dåligt för att någon annan skapar en bra känsla hos denne.

Svartsjuka har blivit en sån där institution som krävs för att bekräfta vikten av kärleken. Det är något som jag (och säkerligen många andra polyamorösa människor) kämpar med när vi ska förklara för monogama människor hur vi lever. I monogamin är svartsjukan en självklarhet, och som sagt har den på nåt märkligt vänster blivit en bekräftelse för hur kvalitativ kärleken är. Därför är det lätt för många monogama människor att dra slutsatsen att polyamorös kärlek är relativt värdelös då den inte ligger på ett fundament av svartsjuka. Att om man inte har svartsjukan som ramar in kärleken, då måste den ju vara mindre ”värd” på något vis.

Och nej, jag säger inte att ALLA monogama människor tycker så, lika lite som jag säger att alla monogama människor sitter fast i ett träsk av svartsjuka. Men en del människor jag pratat med, de kan inte förstå att kärlek kan existera utan svartsjuka.

Fyller svartsjuka någon funktion i våra liv? Svaret på den frågan är både ja och nej. Den fyller den funktion vi tillskriver den. Om vi tillskriver den ett värde och anser att den är viktig, då kommer vi att behöva svartsjukan för att fungera, och vi kommer att behöva svartsjuka i våra relationer och förhållanden. Då behöver vi den i vågskålen för att kunna värdera en kärlek till någon annan.

Men samtidigt är det bara så om vi väljer att göra det så. Man kan välja att inte ha svartsjuka i sitt liv. Man kan välja att inte kväva den man älskar med svartsjukan, utan försöka acceptera att om den personen vill vara med mig, då kommer den personen att göra det utan att jag måste använda svartsjukan som utpressning.

Läs även dessa inlägg:

7 reaktion på “Fyller svartsjuka någon funktion?

  1. Peaches

    Ibland känns du så… kategorisk. Jag läser något slags anti-känsla mot monogama relationer mellan raderna. Men det kan också hända att det är mig det är fel på, att jag läser dig på fel sätt, eller att jag har någon anti-känsla mot ditt ifrågasättande av monogami.

    Hur som helst, det som jag reagerar på i det här inlägget är din beskrivning av svartsjuka i monogama relationer. Det här med äganderätten, att man vakar över sin partner som en hök, att kärlek mäts i svartsjuka, att man kväver sin partner. Vilken sund människa gör så egentligen? Alla de här sakerna är tecken på en OSUND svartsjuka, något som har sin grund i osäkerhet och dåligt självförtroende. Jag tror nämligen på en sund svartsjuka, ett litet, litet sting i bröstet som säger hoppsan, det finns faktiskt andra som är intresserade också. Alltså inte en rädsla för att min partner ska lämna mig, utan en påminnelse om att inte ta honom för självklar.

    Nu har ju jag självklart inte total insyn i mina vänner och bekantas förhållanden, men jag kan ändå inte känna igen de här ”symtomen” som du beskriver. Jag tycker att det där med att kväva sin partner och avkräva förklaringar så fort minsta lilla blick kastats utanför förhållandets sfär är något som hör till tonårsförhållanden. (Usch för tonårsförhållanden. Herregud vilket jävla drama det var hela tiden.) Men det kan vara jag som inte är som andra förstås.

    Visserligen, som jag skrev hos Sexrevolutionen, så hoppade J mitt i allt på mig med en massa svartsjuka i somras, men jag har ändå aldrig haft någon känsla av att han ”bevakar” mig. Jag vet att han, precis som jag, anser att svartsjuka är den svartsjukas ”problem” och något som den ska hålla för sig själv, men tydligen brast det lite för honom då. Och nu vet jag egentligen inte längre vad jag svamlar om :).

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag kan låta rätt hård mot monogama relationer, men det färgas helt enkelt av mina egna erfarenheter med dem, både de jag haft själv och de jag observerat hos mina vänner. Det är lätt att tro att den där maniska svartsjukan hör till omogna tonårsrelationer, men i min erfarenhet är den chockerande vanlig även hos ”mogna” och ”vuxna” förhållanden. Jag har sett många ”vuxna” förhållanden där de inblandade har kvävt varandra med svartsjuka och kontrollbehov, och som jag har observerat det har det ofta sina rötter i just den monogama normen. Men jag kan ju ha helt fel, det är ju bara mina personliga observationer och det är ju en begränsad kontrollgrupp som jag observerat.

      Personligen anser jag inte att det finns nåt som är en ”hälsosam” svartsjuka. Om det är en ”hälsosam” svartsjuka så tror jag att det är nåt annat egentligen, en annan känsla. Men det betyder bara att jag själv aldrig upplevt en hälsosam svartsjuka, eller observerat det hos någon jag känner. Det betyder inte att jag säger att den omöjligt kan existera. Jag vet bara vad jag själv sett.

      Jag säger igen att det jag skriver i den här bloggen är mina tankar och kan bara representera vad jag tycker som person. Emellanåt kan jag låta som om jag pratar generellt (och det gör jag – sett ur min synvinkel) men det betyder inte att jag anser att mina åsikter är en absolut sanning för alla på hela planeten. Det viktiga är att man hittar nåt som funkar för en själv, oavsett vad det är för etikett på det man hittar.

      Svara
  2. A

    Hm, som jag kommenterade hos afrodisiak så tror jag faktiskt, liksom peaches att det kan finnas en positiv slags svartsjuka, att det är en negativ känsla som är så svag eller vilar på en sådan trygg grund att den funkar lite som skräckfilm. Det är klart att jag VET att jag inte äger min man eller att någon annan kan stjäla honom, han går ju om han vill. Samtidigt kan jag ändå KÄNNA så på ett emotionellt plan och det påminner mig om att jag kan förlora honom och att det skulle göra ont, vilket gör mig desto gladare att han är med mig nu.

    Svartsjuka är också väldigt olika från andra känslor av potentiell förlust, ett tag funderade jag väldigt mycket på döden (en med mig jämnårig bekant dog mycket oväntat) och den typen av rädsla som jag då kände för att förlora min man på DET sättet hade ingen som helst positiv klang, för vad kan jag göra mot döden? Mot en potentiell rival i krogkön jag jag i alla fall vara världens hetaste flickvän och påminna honom om varför det är mig han är med.

    Sen tror jag att det bevakande osunda sättet att kväva sin partner som du beskriver inte alltid är något som villkorslöst hänger samman med svartsjuka, utan med rädslan för att bli lurad eller förnedrad (och att bli bedragen på öppen gata är ju verkligen att bli både lurad och förnedrad). Och lurad kan man ju bli i vilken relation som helst, öppen eller inte. Jag misstänker alltså att det kanske då handlar om tillitsproblem MER än ägandeskap.

    Svara
    1. Tessi

      Håller med A här.
      Då jag tror att den mesta svartsjukan handlar om dåliga erfarenheter, erfarenheter som funnits där innan den relationen man befinner sig i för tillfället.
      Jag kan inte säga att jag är ett svartsjukemonster, men svartsjuk kan jag bli, och enligt mina erfarenheter om man ser till både mina egna och till mina vänners svartsjuka så har det att göra med tidigare, dåliga, erfarenheter. Erfarenheter där man har blivit sviken, nedtrampad, bedragen osv.
      Vilket gör att man har dessa erfarenheter i bakhuvudet hela tiden, och de dyker upp vare sig man är medveten om det eller inte.
      Sedan kan det kanske handla om mer än tillitproblem, men kanske också att man är osäker på sig själv. Vilket också måste komma någonstans ifrån, att man har blivit illa tilltalad till och fått inpräntat i sitt huvud, på ett eller annat sätt, att man inte duger till något vettigt alls.
      Sådana här känslor måste komma någonstans ifrån, de dyker inte upp ur tomma intet skulle jag tro.
      Och som jag tyckte att Sheila skrev i inlägget efter detta, så vill man inte vara svartsjuk, det bara kommer, och det gäller då att ta kontrollen över det. Veta om sina svagheter och därmed jobba med dem.
      Och är man medveten om sina brister, då har man i alla fall kommit en bit på vägen, då måste man hitta de rätta verktygen för att styra detta.
      Och som A säger så tror jag att även i öppna/polyförhållanden så kan det finnas svek, man är inte helt skyddad från dem bara för att man väljer öppna/polyförhållanden, och jag tror att det gör lika ont för dem som för dem som lever i ett monogamt förhållande att bli sviken.

      Feberyrseln sätter in här och jag vet inte riktigt om jag håller mig till ett och samma spår längre.
      Med andra ord, dags att gå och lägga sig!^^

      Svara
  3. Karin

    En klok väninna sa en gång till mig att allt de flesta söker här i världen, är bekräftelse. Ung som gammal, rik som fattig etc. Kanske kan detta stämma? Jag har, precis som du, också sett baksidorna av parförhållanden, där ena parten känt sig ”bekräftad” då den andra parten varit svartsjuk. Detta kan utveckla sig till ett tröttsamt spel, där ibland vänner ofrivilligt blivit indragna. Jag tror att om man verkligen älskar någon, så måste man lita på den personen, och på sina egna känslor. Man kan aldrig äga någon annan, och ingen kan äga en. Den man älskar måste man kunna dela med andra, och tvärtom. Kan man inte det, då har man problem.

    Svara
  4. Kaja

    Ordet svartsjuka är nästan för generaliserande. I sin mest destruktiva form handlar det om kontroll. Det har ingenting med kärlek till en individ att göra. Och den är inte begränsad till ”kärleksförhållanden”, utan kan omfatta vänskaper och familjerelationer.

    Svartsjuka uppstår när den fria viljan hos andra inte leder dit jag vill att den ska leda, men svartsjuka som i rädsla att förlora någon kan vara sund. Jag behöver uppleva det där stinget för att inte ta killen för givet. Inse att jag inte är den enda kvinnan där ute som kan se det jag ser. Inse att jag inte är den enda kvinnan där ute som han kan finna intressant. Det i sin tur gör mig stolt eftersom han ändå är med mig. Precis som Sheila är inne på!

    Fri vilja är ändå det bästa oavsett vart den leder, och när den leder till mig så är det en bekräftelse. Samtidigt som det kan vara skönt när man inte behöver vara allt för någon. Och där någonstans har vi kanske polyamorin i ett nötskal..

    Svara

Skriv en kommentar!