Anarki och etiketter

För snart fyra år sen började jag skriva den här bloggen. I början var det ödmjuka tankar om sex som behövde komma ut, men i takt med att jag skrivit den här bloggen började jag även omvärdera vem jag var och hur jag fungerade. Efter ett tag insåg jag att jag inte fungerade som jag trodde att jag gjorde, och det var då jag lämnade den fängslande monogamin bakom mig och började kalla mig för ”polyamorös relationsanarkist”.

Jag tycker själv att det är en onödig etikett, men jag använder den för att identifiera hur jag fungerar inför andra. Jag kan älska flera samtidigt, och jag känner att relationsanarkin passar mig bra då jag vill att varje relation ska utvecklas i takt med sina egna regler, utan att en förutbestämd etikett på relationen avgör hur jag ska förhålla mig till den. Det är därför jag enbart använder ”vän” som en etikett på en relation, oavsett om det är en traditionell vän-relation eller om den även innehåller sexuella och romantiska känslor.

Den vän-etiketten använder jag enbart för att kunna prata om relationer, och de gånger någon annan pressar mig till vilken relation jag och någon människa kanske har. Internt i mitt huvud har jag ingen sån etikett, det är onödigt då jag vet i mina känslor vilka villkor relationen uppfyller.

Jag tycker också att ”relationsanarki” är ett konstigt namn på en (i mina ögon) så självklar och automatisk sak, men jag har inte hittat någon bättre och trots åtskilliga timmar med funderande inte lyckats uppfinna någon bättre själv.

Människan är dock väldigt förtjust i etiketter, och det gör det även lite svårt att använda ”vän” som den enda etikett på relationer. De senaste dagarna har jag fått lära mig (med ett visst mått av känslomässig smärta) att när man kallar någon för ”vän” som inte nödvändigtvis själv är relationsanarkist eller polyamorös –men som man ändå delat känslor, intimitet och sexuell såväl som känslomässig närhet med– att denne då kanske börjar tolka den etiketten som ett faktum, och istället för att låta relationen själv utvecklas väljer då den personen att låta andra normer definiera vad relationen ska innehålla.

Samtidigt förstår jag att människor är komplicerade väsen, och att det finns många andra parallella orsaker till varför en människa uppför sig som han/hon gör. Det finns aldrig bara en förklaring till en människas agerande, utan det finns nästan alltid flera olika och emellanåt paradoxala orsaker till en människas uppförande. Är människan inte heller själv polyamorös så förstår jag att det kan vara svårt att öppna sitt hjärta känslomässigt, för man är van vid att det då kanske utesluter andra ur känslorna. Hela det där monogama problemet, som jag faktiskt förstår eftersom jag själv har brottats med såna tankar.

Återigen börjar dock undra över makten som etiketter har, och hur de tolkas. Vänskap är en etikett som mänskligheten haft väldigt länge, och oftast när vänskap definieras så ingår inte sex eller kärlek där. Såna saker är alltid åtskiljda från själva vänskapen och är aldrig en del i den. Vänner kan ha sex, men då sker det separat från vänskapen. Då är man knullkompisar eller liknande etiketter. Uppstår kärlek så ingår kärleken nästan aldrig i ”vänskapen” utan då blir det ytterligare en legobit som staplas på, den legobiten är märkt med ”förhållande”.

Så verkar det åtminstone fungera i den monogama världen. Jag själv försöker i absolut möjligaste mån att inte bry mig om etiketter när det kommer till människor och relationer. Som sagt, det är enbart när jag blir pressad till att använda en etikett som jag tar fram ”vän” som ett snabbt sätt att komma undan. Inte heller gör jag nämnvärt stor skillnad mellan olika känslomässiga och fysiska nivåer i en relation.

Men emellanåt känner jag mig lite ensam i det här tankesättet…

Läs även dessa inlägg:

6 reaktion på “Anarki och etiketter

  1. Afrodisiak

    Det där med vänskap, partner och knullkompis fick mig att tänka på vilken segregerad roll sexualiteten har. Den måste ringas in och hållas på plats. Jag undrar vad som skulle hända om vi bannlyste alla etiketter?

    Nu måste jag tänka här och det är alltid kuk (låter den felskrivningen vara, underhållande freudian slip!)

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Ja, jag har ofta funderat på det där med segregering. Det är som att människor har två lådor, och i den ena lådan lägger man ALLTING förutom det som är sex, det som är sexuellt lägger man i den andra lådan. Sen är man skitnoga med att de två aldrig råkar komma nära vandra. Man hittar på krångliga regler och etiketter för att förhindra att man börjar plocka saker ur båda lådorna samtidigt.

      Förr var det logiskt för mig, men numera tycker jag det är väldigt märkligt.

      Svara
      1. Afrodisiak

        Det är väl därför det går åt helvete i många relationer också. Man måste ju nästan vara vän med den man delar sitt liv med även om man även råkar ha sex. Men den tabun som finns mot att blanda ihop vänskap och sex leder oundvikligen till att kvinnan hamnar på Venus och mannen på Mars och de inte förstår varann för fem öre

        Svara
        1. Elin S.

          (och här kommer ännu en av mina nyvakna svammelkommentarer…) 😉
          Om man läser de reportage, memoarer etc. där alla parter levt mycket länge med varandra i en kärleksfull relation på alla sätt, då poängteras det att de är lika mycket vänner som de är älskande, och just det är kittet som hållit ihop dem, att känslorna kunnat hållas levande i vått och torrt genom åren.
          Är det en utopi, eller solskenshistorier för oss andra för att vi ska kämpa på när det inte tycks funka i våra egna relationer?
          I vänskap behövs ju inte någon extra push för att man ska hålla den relation levande år efter år…?

          Svara
  2. Peaches

    Jag tyckte det var intressant det där med legobitar och genast formades bilder i mitt huvud. Vad är det för fel på det, tänker jag och föreställer mig hur man med hjälp av legobitar bygger olika slags relationer med olika människor. Jag tänker mig min relation med J som ett träd. Jag vet inte varför.

    Svara

Skriv en kommentar!