Det här med knullkompisar

… är en grej som skvalpar runt en del i mitt huvud just nu. Jag har funderat fram och tillbaka på det, och jag blir lite fascinerad och även förundrad över hur mycket regler som verkar finnas kring såna relationer.

Jag är ingen expert på att ha knullkompisar. Jag har faktiskt aldrig haft det själv. Åtminstone inte rena, uttalade endast-sex relationer. Relationer där man inte umgås annat än för att knulla. jag har haft vänskaps-relationer (även innan mitt uppvaknande förra våren) som har inneburit en viss mängd sex. Dessa relationer har inneburit en stor mängd komplikationer och förvirringar, mycket beroende på att relationerna oftast uppstod ur väldigt komplicerade situationer men även för att jag i efterhand har insett att jag inte riktigt funkade på det sätt som jag trodde jag gjorde när jag befann mig i den relationen.

Men knullkompisar har man för att knulla. De flesta ser det som en ”vänner med förmåner” relation, medan andra ser det som grundläggande kött-relation. Dvs, man har ingenting gemensamt förutom att man gillar att gnugga könsorgan.

Det som fascinerar mig är då alla uttalade och outtalade regler som jag hör om, som finns där för att skydda de inblandade. Vanligtvis är meningen att man ska skydda sig från eventuella känslor som kan uppstå, och det är den biten som verkligen fascinerar, förvirrar och förundrar mig.

Jag kan på nåt sätt förstå varför man i en monogam miljö vill skydda sig från att få stora känslor för en person när man enbart vill hålla det på ett fysiskt plan. Det är hela den där inställningen att man måste bevara sin kärlek, att det är en ändlig resurs och att man måste välja noga vem som ska få den. Men relationsanarkisten i mig tycker det är fullständigt absurt beteende, varför inte bara tycka om varandra och låta känslorna flöda?

För mig är sex närhet. Sex är skönt, bra och vackert på de flesta vis, och jag tror personligen att det i praktiken är oundvikligt för människor som har sex att lyckas undvika att få känslor. Det är därför man har dessa regler som sätter spikar i känslorna så fort de dyker upp. För man vill inte bli kär, man vill bara knulla. Tror man. Eller så tror man det inte.

När jag tänker på det framstår det för mig som extremt kontraproduktivt och ganska paradoxalt att ha knullkompisar. Jag förstår helt den sexuella biten – man är kåt, man vill knulla, och man vill kunna göra det på ett sätt som inte kräver en massa ansvar. För där är återigen den där monogama saker, att om man plötsligt befinner sig i ett förhållande så är det en väldig massa ansvar, och plötsligt känns det kanske inte lika roligt längre.

Jag har en vän (som jag tyvärr inte pratat med på alldeles för länge, och som jag hoppas tar kontakt med mig igen!) som oroade sig för att hon höll på att bli kär i sin knullkompis. Hon visste inte om hon ville ha en relation med honom som även innebar kärlek. Vi pratade mycket om det, och jag skar genom den gordiska knuten genom att ställa frågor som utforskade varför hon inte ville ha det förhållandet. Det fick henne att slappna av, och hon insåg att han inte alls var en dålig kille, utan kanske var det bara hennes egen osäkerhet som gjorde att hon kände så. Såvitt jag vet trivs de bra ihop i sitt ”officiella” förhållande och saker slutade lyckligt där.

Men återigen, relationsanarkisten inuti mig tycker det är ganska barockt. Varför inte bara låta relationen utvecklas enligt sina egna regler, oavsett om det innebär att man får de där läskiga, stora känslorna för varandra? Varför utesluta det som åtminstone i min åsikt är en underbar känsla? Att knulla och ha sex är bra, men varför kapa bort så stor del av vem man är på bekostnad av att man får just sexbiten?

För mig känns det lite som delvis omskärelse. Det är inte speciellt praktiskt, eller trevligt heller.

Läs även dessa inlägg:

8 reaktion på “Det här med knullkompisar

  1. Ronja

    Det hade varit jätteroligt med en kk, men jag är för blyg och bryr mig för mycket om andras åsikter^^ Jag gillar FRITT sex, med vem som helst, av lust, begär och för skojs skull!!

    Svara
  2. Missne

    Jag har haft kk-relationer både med och utan känslor inblandade, och för mig har det (nästan) alltid varit vänskap först. Jag vill inte ha sex med någon jag inte respekterar, och den respekten – från båda parter, naturligtvis – skapar ofta en slags vänskap, eller iallafall väldigt grundläggande förståelse för den andre. Varför ha sex om man inte ens vill prata med personen? Det skulle bli ganska värdelöst och awkward för mig, och jag ställer högre krav på en sexpartner än kunskap/teknik i sängen.

    Däremot kan jag också se varför många vill undvika känslor i en sån situation, varför ‘riskera’ att få känslor för någon som ju uttalat samma intentioner med relationen? Chansen att bli sårad är stor, och tänk om man då blir av med sin kk?

    Att ha en uttalad kk utan ett omgivande förhållande är enkelt, och ställer inga krav egentligen. Det är sex on a stick, bekvämt och lättåtkomligt. I det läget blir känslor ofta – inte alltid – ett problem, då det ofta – inte alltid – leder till någon slags svartsjuka, eller det eviga bekräftelseracet, och får man inte det man vill ha av den andre blir det ju mer ansträngning än vad det är värt att uppehålla relationen.

    Att däremot ge sig på att tillåta, kanske till och med erkänna, känslorna för varandra, hamnar ju i den ökända relationsgråzonen! Om man vill ha sex med varann, men inte vara ihop forever and ever – vad sjutton är man då? Jag tror att många drar sig för att tänka ut svar på den frågan, och därför blir känslorna ett problem.

    Men som sagt… Sex med någon man inte respekterar tillräckligt för att han/hon ska kunna vara ens vän är inget för mig. Vänskapen trumfar sexet i min värld.

    Svara
  3. Sara (Originalet)

    Det där med knullkompisar ja…

    Jag tycker nog att man utvecklar en form av relation även om man ”bara” är knullkompisar.
    Man kan trivas med en människa, prata om mycket och ha en sexuell relation utan ”kärlekskänslor”.
    Men vad är egentligen ”kärlekskänslor” för något? Det är något man inte kan ta på och inte kan förklara, det bara finns där.

    Och vad är skillnaden då? På att vara kär och att ha en vänskapsrelation där man trivs ihop, hittar på saker tillsammans utan att vara just kär?
    Det kan ingen svara på, för den känslan går som sagt inte att sätta pekfingret på och säga, DÄR, där är den!

    Kanske för oss monogama handlar det om att vilja leva tillsammans med den man är kär i, bo tillsammans, skaffa barn och tillslut bli gamla tillsammans.

    Med en knullkompis eller ”vän med fördelar” har man inte den framtidssynen.
    Man vet att man trivs ihop, tycker om att umgås och har bra sex ihop, men man är inte kär.

    För mig personligen är det skillnad på att ”tycka om” och att vara kär.
    Jag kan tycka om en kille utan att för den skull vara kär i honom.

    Risken med KK är ju att den ena parten vill ha mera än den andra, då blir det genast komplicerat.
    Men har man riktig tur, så hittar man en person man trivs med, gillar att umgås med och till och med ”tycker om”, utan att det finns krav på mera, utan att man faller för varandra.

    Men då har man tur och hittat ett sällsynt guldkorn 😉

    Svara
  4. dekanami

    KK….hmm…finns andra benämningar också…jag hade ett HK (hångelkompis)….som blev KK…och under den tiden var allting perfekt (för mig). Vi hade kul ihop, våra tider passade inte alls vilket innebar sex på udda tider och udda platser…och när vi kunde få en hel helg tillsammans var det underbart…inga krav…inga förpliktelser…vi ville njuta tillsammans och ha roligt…

    Men, precis som ni kloka tjejer och Klumpe skriver, det är svårt att i längden upprätthålla ”inga känslor-zonen”. För känslor måste jag också ha för den jag har sex med. Blir liksom mekaniskt och meningslösa one night stands annars…och så uppstod en liten obalans…en liten rubbning..bekräftelsebehov..kontra ”jag vill bara ha trevligt och kul”…och det kolliderade med varandra…

    Då kommer osäkerhet och vips är hela stämningen borta som fanns där från början…det otvungna..
    Så i mina ögon är en KK-relation betydligt svårare att utveckla än en ”vanlig” relation…

    Den KK-relationen slutade med att jag sårade en person djupt. Och det känns inte alls bra. Och jag tror så här i efterhand att det berodde på att vi fick helt olika defintioner på vad just en KK-relation skulle vara för något. Jag tror sammanfattningsvis inte att det går att ha en KK-relation utan känslor. För en KK-relation utan känslor blir bara en räcka one night stands…

    Idag lever jag i en helt annan typ av relation som jag längtat efter och letat efter i 25 år. 🙂

    Svara
  5. EttUnderverk

    Jag har tänkt lite… Och jag tycker det här känns inskränkt. Jag tycker inte att en KK relation saknar känslor men detta betyder inte att det måste handla om kärlek. Det kan handla om ömhet och en känsla av att jag bryr mig. Jag har haft KK-relationer där vi har haft någon vänskapsliknande och knullat. För mig är det den ultimata relationen. Jag är inte på en plats i livet där jag vill binda mig men jag vill fortfarande ha delar av det som ett förhållande ger…

    Jag har svårt att se att det finns något att vara rädd för så länge man känner sig själv och är ärlig mot sig själv… Jag tror snarare det är där det sitter… Att vi inte är ärliga mot oss själva kring vad vi vill ha, vad vi behöver och vad vi vill ha…

    Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mina tankar… Men när jag läser inlägget och kommentarerna så känns det som att allting kretsar kring vikten av att vara kär för att det ska vara bra sex eller ens vara sex överhuvudtaget. Jag vet inte – jag är skeptisk… Jag köper det liksom inte… Det är dock svårt att sätta ord på exakt vad jag tänker.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Ja, jag generaliserar en del. Det är eftersom i majoriteten av fallen då jag pratat med andra eller läst andras funderingar kring konceptet med knullkompisar så har det alltid handlat om att behålla det fysiskt och att så fort känslor kommer in i bilden så blir det komplicerat, och att det då blir en svår balans. Det är denna inställning som ligger till grunden för mitt inlägg.

      Jag själv tycker egentligen att knullkompisar kan (och kanske ska) vara lite som den relationsanarki jag själv förespråkar och följer. Att varje relation är individuell, oavsett om den involverar sex och romantik eller om den inte gör det. För mig känns begreppet ”knullkompis” ganska redundant, för man är ju vänner oavsett vilket.

      Men jag begränsas inte heller av den traditionella synen på förhållanden, och därför kan jag acceptera en flytande gråskala för varje individ som jag har en relation med, återigen oavsett vad den relationen kan innehålla för regler. Vidare tycker jag att det är kontraproduktivt att försöka behålla en relation som enbart fysisk, då jag tror att människor utvecklar intimitet (och även kärlek till viss del) så fort man kryper nära någon. Därför tycker jag det är lite lönlöst att ha en enbart sexuell relation, när människans natur gör att vi oundvikligen skapar något speciellt tillsammans.

      Inte heller köper den den klassiska romantiska synen på att sex alltid blir bättre när man är kär. Mycket därför att jag inte tycker att kärlek bara kommer i en viss förpackning eller en viss form. Men det är återigen ett led i min egen relationsanarki och hur jag funderar kring människor och hur vi funkar. Jag tycker definitivt att man kan ha en nära, intim och omtänksam såväl som sexuell relation med en vän, även om det inte involverar den klassiska definitionen av kärlek.

      Mycket av mina tankar kring det här ämnet är inte heller speciellt lätta att sätta i ord, så jag förstår att man slår lite knut på hjärnan när man tänker på det och försöker specificera.

      Svara
  6. Karin

    Jag har svårt att se skillnaden mellan att vara kk och att vara polyamorös relationsanarkist. Man träffas, har kul, har lite sex, sen är man fri att träffa någon annan, och behöver inte ha dåligt samvete för det. Man kan vara vänner, kravlöst, och höras av ibland, när man har tid och lust. So, what´s the difference?

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Skillnaden mellan att vara polyamorös relationsanarkist och att ha en KK är väldigt små. Knullkompis är en uppfinning från den monogama världen där man behöver ”skydda” sina känslor, samt som ett sätt att komma runt många av monogamins oskrivna regler. Konceptet är fullständigt redundant för de flesta relationsanarkister såsom mig själv. De flesta relationsanarkister skulle aldrig använda uttrycket, än mindre bry sig om eventuella regler kring det.

      Som du säger, man har sina vänner. Man trivs med dem. En del kanske man har sex med, en del kanske man är kär i.

      Svara

Skriv en kommentar!