Vad händer sen?

Häromdagen genomgick jag min halvårskontroll. Jag brukar skämtsamt likna det vid samma halvårskontroll man gör på bilen. En rundsmörjning, kolla däcktrycket, fylla på spolarvätska, kolla oljan. Hela det där köret. I mitt fall var det istället att bli vägd, mätt och att ta blodprover för att kolla mina gränsvärden. Samt att genomgå en koll för de vanligaste könssjukdomarna.

Den senare biten ingår inte i den vanliga hälsokontroll som min läkare brukar köra på mig, men jag brukar kila förbi mottagningen och göra en när jag ändå springer runt sjukhuset. Lika bra att passa på, slå alla flugorna i en smäll.

För en stund sen läste jag om den tyska artisten Nadja Benaissa som blivit dömd för vållande till kroppsskada. Mer specifikt för att hon haft oskyddat sex med flera män trots att hon varit HIV-positiv sedan 1999. Det framgår inte av artikeln om någon av männen smittats via henne, men oavsett vilket är det ju rätt vårdslöst att göra vad hon gjorde.

När jag var yngre tyckte jag alltid att de flesta berättelser med vampyrer var förbaskat ologiska. Det skulle ju räcka med en vampyr och sen skulle det kanske bara dröja några månader innan hela världen blivit förvandlad till vampyrer, åtminstone i den vanligaste formen där man blev vampyr bara för att man blev biten. Samma sak med zombier, eller i princip vilken som helst form av apokalyptisk litteratur.

(Först senare förstod jag att de flesta såna böcker och filmer ignorerade en sak som Bram Stoker etablerat rörande just vampyrer, nämligen att man bara frivilligt kunde bli det – genom att dricka en vampyrs blod. Anne Rice tog också detta tillvara i sina olika böcker om Lestat och hans släkte.)

Att vara HIV-positiv är ju på sätt och vis som att vara en sån vampyr. Man kan vara smittkälla till massor av spridningar. En person kan genom vårdslöst handlande eller genom att bara vara omedveten om sin egen smitta i sin tur sprida det vidare till dussintals människor. Människor som i sin tur kanske sprider det vidare, och plötsligt har vi en domino-effekt.

Jag minns många av fördomarna som fanns (och till viss del fortfarande finns) kring sjukdomar som HIV. Jag minns t.ex. tydligt när jag gick i mellanstadiet hur flera människor tvärsäkert hävdade att enbart bögar fick HIV. Redan då tyckte jag att det verkade ganska ologiskt – jag visste inte hur jag tyckte det, för jag förstod inte mekaniken bakom könssjukdomar, men min instinkt tyckte det verkade mysko.

Vad händer efter man fått en såpass allvarlig sjukdom? Jag har haft mina problem i livet, men har aldrig haft en könssjukdom. Att då plötsligt få veta att man blivit smittad måste ju vara förödande nyheter. Speciellt en sån sjukdom som HIV, som vi än så länge inte funnit ett botemedel mot. För även om vi utvecklat rätt bra mediciner för att hålla sjukdomen under kontroll finns det inget botemedel, och när man får höra att man har HIV så kan jag bara föreställa mig att det upplevs som en dödsdom. Senare lär man sig säkert att hantera vetskapen, men den första kunskapen är ju säkert en gigantisk chock.

Svåra tankar på en torsdagseftermiddag…

Läs även dessa inlägg:

4 reaktion på “Vad händer sen?

  1. Elin S.

    Vill tipsa om Walter H:s blogg ”http://blog.qruiser.com/hivdiva/” – han skriver både vettigt och med känsla om hur det är att leva som HIV-positiv o c h njuta av livet.

    Svara

Skriv en kommentar!