Att kungöra sin livsstil

Under sommaren har jag börjat få frågor från relativt avlägsna bekanta och släktingar man inte träffar så ofta som lite fundersamt frågar om jag har hittat en ny flickvän. Den röda tråden hos dessa människor är att de inte känner till min livsstil, och bara frågar av nån allmän kombination av nyfikenhet och omtänksamhet.

Jag blir inte hotad eller irriterad över dessa frågor, men jag har hittills inte orkat förklara hur mitt liv fungerar numera, utan svarar oftast nånting neutralt om att nej, jag har inte ”hittat” någon flickvän och nej, jag har ingen direkt brådska heller.

För sett ur deras synvinkel har jag ju varit singel i mer än två år nu. För två år sen tog det slut med kvinnan som jag ofta refererar till som mitt sista ex. Även om hon inte var min sista monogama relation (den äran tillhör hon som kallades för J i den här bloggen) så känns det som att hon var det. Hon var avslutningen på den eran i mitt liv.

Därför kan jag förstå om dessa människor som inte vet hur jag lever börjar undra hur allt står till i mitt hem. Är det inte dags för mig att hitta en ny flickvän?

För nån vecka sen var det väldigt lockande att skriva nånting lite passiv-aggressivt på min civila Facebook-sida. Nånting som basunerar ut för alla intresserade att jag är en polyamorös relationsanarkist. Gärna skrivet i lite mild spydig stil.

Men jag kände att det var redundant och onödigt. För varför ska man behöva proklamera sin livsstil sådär? Och är det ens nödvändigt att göra det?

Jag kan förstå om t.ex. homosexuella människor som kliver ut ur garderoben vill göra det. Jag vill inte låta inskränkt, men i deras fall kanske det är en praktisk sak att kungöra sin sexuella läggning för omgivningen lika mycket som att det kan vara en stärkande handling för sig själv.

Och det är den där andra biten som jag går och funderar på. Behöver jag basunera ut vem jag är för alla mina vänner och mina släktingar, inte för att förklara eller för att förtydliga för dem – utan för att stärka min identitet för mig själv i första hand?

Å ena sidan bryr jag mig inte om vänner och släktingar vet hur jag lever. För ett år sen var det här en känslig fråga för mig, då jag var ”ny” i polyvärlden. Då var jag noga med vem som visste hur min nya livsstil funkade. Nu vet jag vem jag är, mitt självförtroende är bättre kring det här ämnet, och på ett sätt som är ganska typiskt för mig kan jag tycka att det är onödigt storslaget att basunera ut vem jag är så här. Jag vet vem jag är, borde inte det räcka? Människor får veta det när det blir relevant, typ.

Men samtidigt blir det en praktisk fråga. Jag har fått förslag modell: ”Jag känner nån som känner nån som du kanske skulle tycka om”. Jag har blivit tvungen att tacka nej till dessa förslag då jag vet att det kommer från en monogam utgångspunkt, och även om det är lockande att gå ut på en ‘dejt’ så vill jag inte krossa förhoppningar och jag vill inte göra människor besvikna bara för att jag är den jag är. Då blir det en praktisk fråga, att liksom korrigera eventuella missförstånd innan de händer. Om mina vänner och släktingar vet hur min livsstil är, då behöver de inte komma med förslag som de vet inte riktigt funkar i min värld.

Vidare tillbaka åt andra hållet vet jag inte heller om jag orkar förklara individuellt för nåt trettio-tal (eller fler) människor alla intrikata detaljer med att vara just en polyamorös relationsanarkist. Speciellt inte då det finns tankar och känslor inuti mig som jag fortfarande inte riktigt lyckas sätta i ord. Som jag sagt tidigare, jag vet hur jag funkar men jag vet inte alltid hur jag ska förklara det.

Därför tänker jag fråga er, ni kloka och alltid lika spännande läsare av denna blogg, vad har ni för tankar kring det här? Ska jag göra ett stort spektakel av det här och verkligen räta ut andra människors frågetecken kring min livsstil, eller ska jag helt enkelt bara låta det vara som det är och lösa eventuellt krångel allt eftersom det dyker upp? Är det viktigt och rättvist att informera alla människor i både min omedelbara närhet men även i min förlängda närhet (vänner och släktingar jag inte träffat på länge) om min livsstil?

Läs även dessa inlägg:

10 reaktion på “Att kungöra sin livsstil

  1. Anneli.S

    Det är viktigt, om du anser att det är det 🙂 Så enkelt är det, faktiskt. Vänner och bekanta frågar av omtanke som du skrev och det är bara att ta vara på den omtanken. Personligen hade jag kunnat vara lite obstinat och svarat på samma fråga ”Nej, jag har ingen pojkvän, men det är många pojkar som delar plats i mitt hjärta, så kärlek i livet, det har jag” 🙂

    Kram på sig!

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Ja, egentligen är det så enkelt. Men samtidigt är det inte så enkelt. Jag vet att de frågar av omtanke och nyfikenhet, vilket jag uppskattar.

      Än så länge tar jag det från fall till fall. En del ger jag ett prydligt förformulerat svar i stil med ”nej, men jag är nöjd som det är” och andra ger jag en längre förklaring i stil med ”även om jag inte har någon fast partner så saknar jag inte kärlek i mitt liv” och har vid tillfällen fått utveckla det.

      Men det är en fråga om huruvida det är nödvändigt, både för att bespara tid och upprepade förklaringar, samt om det ens är nödvändigt att säga nånting överhuvudtaget eller bara fortsätta med mitt liv som det är och ta saker som de kommer.

      Svara
  2. daniel

    Jag har levt efter ”ju mer människor vet om mig, desto enklare blir mitt liv”.

    Vet inte om det är uppenbart, men otroligt förenklat så kommer inte någon laga broccoli-paj till mig eftersom dom vet att jag inte gillar det.

    Ju mer folk vet om, desto enklare är det för dem att ”anpassa” sig till dig.

    Dock förstår jag om du inte orkar förklara för 30 personer. God bless Facebook 🙂

    Svara
  3. dekanami

    Nja, så knepigt tycker jag inte du har det. För det du skrivit tycker jag avslöjar hur du känner inför detta. Håll en fast kurs bara. Men bestäm kurs och kursändringar själv.

    Själv tycker jag att frågeställningen du tar upp är relevent och samtidigt knepig. Finns inga givna svar.

    Jag har valt att hålla min undergivenhet strängt privat. Ingen av mina närmaste vänner vet någonting. Och för mig så fungerar det bra. Även om det i vissa lägen känns som att faktiskt ”bedra” dem när vi pratar om verkligt personliga och intima saker.

    Svara
  4. Elin S.

    Att komma ut – eller sitta kvar i garderoben?
    Vad är privat i mitt liv och vad är öppet för andra att veta?
    Vad kan jag stå för och vad är enklast/bäst att dölja?
    Hur säger man till sin familj, sina vänner, sin släkt, sina arbetskamrater, sina kollegor, sina grannar ”äh, du – jag är ……..” ?

    Varför sitter människor överhuvudtaget i garderoben?
    För att mina åsikter, min livsstil, min läggning sticker andra i ögonen eller är förbjudna?
    För att mina åsikter, min livsstil, min läggning ger mig en stämpel i pannan, en osynlig etikett i nacken där det står ”konstig/annorlunda/onormal/sjuk/underlig/avvikande”?

    På sätt och vis handlar det att flytta fram positioner, förändra, utveckla det samhälle vi lever i.
    Detta fortskridande är inte begränsat till vare sig
    – ekonomi (”äh du farsan, finns ju inga arbeten här i Botsmark, jag prövar lyckan på sågverken neråt Sundsvall” – sagt av farfarsfar 1871..)
    – kultur (”Vadå inte spela som man vill? Jag spelar ju!” – som kanske sas av lille Sven Joachim ”Pimme” innan han greppade guran och klev upp på scenen som Thåström 1977.)
    – religion (”Ska jag inte spika på dörren? Men var ska jag då spika så att alla kan läsa?” – Martin Luther, kyrklig rebell anno 1517)
    – vetenskap (”E pur si muove!” Forskaren Galileo Galilei, sagt i katolska kyrkans domstol år 1633)
    och alla andra områden där vi, (ättlingar till de första primaterna som började gå upprätt på två ben), hittat nya vägar, sökt nya mål, drömt nya drömmar.
    Så, varför sitta kvar i garderoben? För att jag inte vill bli betraktad med misstänksamma ögon? För att jag tycker att det är min ensak? För att det inte angår någon vad jag känner, hur jag lever?

    *Kling! Kling!* (ljud av metall som slår i glas)
    – Kära vänner som samlats här idag! Jag föddes med gåvan att älska, och denna gåva växer dag för dag ju mer jag älskar – älskar mig själv, mina blodsfränder, mina vänner…
    Jag är lycklig och stolt över att få berätta för er att jag är ……., och att jag alltid har varit det och alltid kommer att vara det, och med er hjälp och er kärlek är jag en lycklig människa!
    (ljud av applåder, hurrarop, busvisslingar, golvstamp).

    Svara
  5. Sara (Originalet)

    Om man nu ska fortsätta lite med parallellen du drar til homosexuella, så tror jag inte att den som ”kommer ut” sätter sig ner med alla i sin omgivning för att berätta heller.
    Man berättar nog för sin innersta krets till att börja med och sen sprider det sig lite som ringar på vattnet.

    De som får veta genom andra, alltså personer man inte har jättenära kontakt med, kommer säkert ha frågor och de får man besvara som de kommer.

    Jag tror inte att man måste kungöra sin livsstil så högtidligt. Prata bara med de som är i ens direkta närhet och låt djungeltrumman sköta resten.

    Så hade nog jag gjort.

    Svara
  6. EttUnderverk

    Jag tycker man kan svara på frågor… Varför hyckla? Men sen göra en grej av det? Vette fean…

    Om man svarar på frågor så kommer folk berätta för folk som ställer frågor…

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Å ena sidan ser jag inte vitsen med att göra ett stort evenemang av det hela. Å andra sidan hade det samtidigt varit skönt att räta ut en massa frågetecken för gott.

      Men generellt gör jag ungefär sådär. Jag säger som det är, och sen får djungeltelegrafen föra budskapet vidare till intresserade parter.

      Svara
  7. Sexuella Tankar

    Jag har levt som polly i perioder och det jag gör när släkt eller vänner frågar är att säga att jag träffar någon. Men att jag är aningen osäker på vad jag vill med relationen och därför känner vi oss för. Frågar folk vidare då brukar det va enkelt att svara undvikande. Eller säga att hennes omständigheter gör att vi bara kan ses på tu man hand.
    Fördelen med detta är att man kan referera till en enskild tjej när man ska iväg och spendera tid med någon av sina förhållanden.

    Jag är väldigt öppen av mig men att gå ut vitt och brett med sin läggning har nackdelar då vissa sexuella beteenden för endel anses inte bara omoraliska utan även brotsliga.
    Har jag tid att förklara hur jag känenr och är förstår nästan alla men den möjligheten har man inte på facebock.

    Svara
  8. Engel

    Jeg synes du bør tenke på deg selv og være litt egoistisk når det kommer til denne problemstillingen. Du snakker om å gjøre en ”stor greie” ut av det hele, og om det er nødvendig. Vil det gjøre DITT liv enklere? Eller er du redd for å fornerme eller å bry andre mennesker? Vær egoistisk og gjør som du selv føler for. Ikke bry deg om hva alle andre kan komme til å mene. Det er jo ditt liv og din livsstil!

    Svara

Skriv en kommentar!