Tonåringar, språk och allt annat

Jag tycker om språk. Språk är bra, och det är en av de saker som jag också vet att jag kan hantera och förstår. Därför är det inte ovanligt för mig att reagera på ungefär samma sätt som Sheila gjorde. Jag har väldigt litet tålamod med saker skrivna av människor som antingen inte bryr sig om språket eller medvetet förvanskar det. Det är en stor orsak till varför jag rynkar på näsan åt massor med bloggar (sex-relaterade eller ej) skrivna av människor som inte kan skriva. En blogg kan visserligen vara många olika saker, men för mig är det i första hand tankar i form av text. Jag har nämnt förut att det är ett nästan ofelbart sätt att få mig som läsare att vända i dörren om det är fullt med uselt språk i en blogg.

Tonåringar är konstiga varelser. Jag vet det här då jag arbetat med dem i det förflutna, och kommit i kontakt med deras tankar och sätt att utforska sin värld. Tonåringar är innerst inne osäkra, och de utforskar saker och försöker lära sig vem de är. Det här blir ofta en konflikt med den bild av tonårslivet som presenteras via media – man ska veta vem man är, man ska göra det här, man ska göra det där. Det är ingen slump att just tonåringar är en gigantisk marknad för allt från kläder till tidningar eller musik, för den är så lätt att manipulera och exploatera i den riktning som är mest vinstgivande. Men innerst inne är tonåringar osäkra människor, och under tonåren försöker alla utforska dels sig själva och sin omgivning. Jag har gjort det, du har gjort det. Vi har alla gjort det. Man experimenterar med sin personlighet, med sin stil, med allting. Syftet med det är att lära sig vem man är och förhoppningsvis gå in i vuxenlivet med åtminstone lite kunskap om sig själv.

Visst, det är en pågående process att lära känna sig själv, men tonåren är den period då man experimenterar med allt. Puberteten skakar om kroppen såväl som psyket, och man provar sig fram. Man provar sig fram till allt från sin sexuella läggning till vilken typ av byxor man trivs bäst med. Mycket av lärdomarna från detta experimenterande kommer först senare i livet, men så funkar experiment. Resultatet kan dröja.

Vidare är tonåringar väldigt svaga för grupptryck. Desto mer idag då tonåringar och ungdomar utsätts för mer tryck vad gäller olika saker. Därför är det lätt att falla in i en skara människor som delar en viss stil för att få känna lite gemenskap. När man till sist inser att man inte hör hemma där går man vidare, men tonåringar söker bekräftelse från sina jämnåriga, just pga den där osäkerheten kring vem man är.

Så, det är därför inte ovanligt att man liksom anpassar sin smak och personlighet efter vad man uppfattar i sin umgängeskrets. Kanske experimenterar man med språket, hur man uttrycker sig. Kanske är man t.o.m. rädd att sticka ut alltför mycket, och därför fördummar man språket och försöker homogenisera sig in i gruppen. Jag själv finner det alltid märkligt hur det ofta är väldigt intelligenta och smarta ungdomar som råkar ut för otrevliga saker som t.ex. mobbing eller utfrysning enbart för att de är duktiga. De blir kallade för ”nördar” eller plugghästar och mobbade, bara för att de faktiskt är bättre än genomsnittet. Det är för mig helt främmande, även om jag sett (och tyvärr, i viss mån även drabbats av) det fler gånger än jag egentligen vill tänka på.

Icke desto mindre hoppas och tror jag dock att tonåringar som kommer ur tonåren finner sin egen röst, och tar stolthet i ett korrekt språk. Ett levande språk, som är deras eget. Jag håller också till viss del med Kalle om att språk är i konstant utveckling, men man kan ha ett språk som är både korrekt och även ens eget. Alla människor har ett eget språk, och tonåringar i desto större utsträckning har det. Som sagt, de experimenterar med allt.

Jag kommer inte att ha några barn själv, då jag väljer bort den biten ur mitt liv. Men jag vet att om jag kommer i kontakt med tonåringar och får en chans att påverka dem kommer jag att uppmuntra dem att lära sig språket, att hitta sin egen röst även med ”korrekt” språkbruk.

Tills dess får man helt enkelt acceptera tonåringar som väljer ett mer… hmm… kreativt sätt att uttrycka sig i skrift. Till sist tycker jag att den text som Sheila citerade har ett fantastiskt fint budskap. För visst är kärleken fin, även när känslan är skriven med nåt som är på gränsen till rappakalja?

Läs även dessa inlägg:

4 reaktion på “Tonåringar, språk och allt annat

  1. Kiwi

    Jag måste faktiskt säga att jag blev lite förvånad när du bjöd in tjejen från Gbg med hepatit som gästbloggerska, just pga det dåliga språket.
    Intrycket jag fått av både dig och Sheila är att ni är noga med språket så att texterna ska vara bekväma att läsa och lätta att förstå utan att behöva läsa om dem flera gånger.

    Svara
  2. Kiwi

    Innehållet var bra, det håller jag med om. Tyvärr klarade jag inte av att följa hennes blogg pga språket :/
    Kanske är jag grammar-nazi SS-Oberstgruppenführerinn 😛

    Svara
  3. dekanami

    Har just nu med en mycket experimenterande tonåring i familjen. Känner igen det du skriver Klumpesnusk om grupptryck, experimenterande, sökande efter identitet.
    Hans talspråk har jag inga problem med. Det fungerar bra. Men språket och stavningen i hans SMS till mig i vår intensiva SMS-trafik! Det är en blandning av felstavningar, svengelska och förkortningar som det tagit mig tid att förstå. Och jag påpekar felaktigheterna varje gång. Det kanske hjälper. På sikt.
    Med tonåringar får man ha tålamod. Och prata med dem. Prata. Prata. Prata. Som väl är kan vi göra det på ett bra sätt. Det slog mig igår att en stor del av min frustration och ångest över hans beteende bottnar i min egen sorg över att han håller på att frigöra sig. Så egentligen är det två proccesser som ska synka. Hans och min. Vissa dagar går det bra. Andra inte.
    De senaste dagarna har det inte gått bra alls. Men, efter regn kommer solsken. 🙂

    Svara

Skriv en kommentar!