Tusen inlägg i backspegeln

För inte så länge sen passerade jag tusen inlägg. Inte tusen inlägg skrivna i bloggen, det hände för ett tag sen. Men tusen inlägg skrivna av mig. Jag tror det här är inlägg nummer 1004 som jag skriver, lite osäker. Men över tusen inlägg iaf…

Jag har suttit och kikat i backspegeln av och till under den senaste veckan. Läst gamla inlägg, inlägg från den tidiga begynnelsen av den här bloggen och inlägg som skrevs är jag var en helt annan person än jag är nu. Min personliga utveckling under den tid jag skrivit den här bloggen har varit otrolig – jag har gått från en traditionellt monogam kille till att bli en öppet polyamorös relationsanarkist! Jag har utvecklats på många andra sätt också, mycket i hur jag tänker och hur jag skriver, men också till hur jag förhåller mig både till mig själv och omvärlden. Mitt sätt att skriva har ändrats enormt – både till hur jag hanterar språket, men som sagt även innehållet. Många av mina inlägg då var ungefär ”vad är det för fel på mig?” och mina inlägg numera är mer i stil med ”vad är det för fel på världen?”.

Snabbt och grovt sammanfattat, och jag tänker ofta om mig själv också, men jag märker i mina inlägg att mycket av min osäkerhet som fanns i den person jag var numera är försvunnen. Jag känner mig väldigt nöjd med vem jag är nu, även om det såklart alltid finns plats för förbättring eller förändring.

Den här bloggen (och i förlängningen ni som läser den) har inneburit massor för min personliga utveckling. I början var ”Klumpesnusk” en alternativ identitet som jag tog på mig när jag ville tänka och skriva om saker som inte ingick i den ”vanliga” jag. Numera ser jag inte riktigt var den ”vanliga” jag slutar och Klumpesnusk börjar. Klumpesnusk har blivit jag, och jag har blivit Klumpesnusk.

Fram tills våren 2008 var det ingen som visste vem jag egentligen var. Jag var enormt noga med att kolla vem jag släppte in i mitt liv, och tillät att träffa mig på riktigt. Vansinnigt noga, och inte så lite paranoid heller. Numera är jag inte riktigt lika brydd, och jag har tappat räkningen på hur många som känner mig även i verkliga livet och som lärt känna mig via just den här bloggen. Våren 2008 började jag så sakta släppa in människor, och det var nog i samma veva som jag började bli väldigt trygg med vem jag var. Namnet ”klumpesnusk” har övergått från att vara ett skydd till att bli en pseudonym. Det är inte längre en separat enhet inuti mig, utan det är en del av mig. Jag är Klumpesnusk, men jag är även mer, vilket alla människor som lärt känna mig bortom Klumpesnusk har fått märka.

Ibland har jag faktiskt tänkt lägga ner den här bloggen. Jag lägger ner väldigt mycket energi på den, dels att underhålla den och hålla den aktuell, men även såklart att fylla den med mina tankar och annat innehåll. Det är inte alltid lätt, för även om en del människor kanske kan tycka att det ju bara är att sätta sig ner och knacka på tangentbordet lite, så är det ändå mer. Det är en kreativ process att skriva, och som alla kreativa processer kräver den energi. Det är inte bara att knacka på tangentbordet, för ingenting händer om jag inte investerat tiden innan att tänka och bearbeta saker.

Javisst, alla inlägg jag skrivit är inte djuplodande utforskande inlägg om den mänskliga naturen. En hel del är flummigt nonsens eller bilder på kukar och fittor. Men de riktigt bra inläggen, de långa, krångliga inläggen. Det är de som krävt en rejäl investering av energi.

Men tankarna om att sluta blogga som Klumpesnusk har alltid slutat likadant. Att det är en absurd tanke. Jag älskar att skriva den här bloggen, jag älskar att tänka de här tankarna, och jag är enormt glad att ha er som läser med på resan. Det jag får tillbaka av att skriva här är långt mycket större och bättre än den energi jag lägger ner på det.

Resan fortsätter, och alla som är intresserade får följa med in i framtiden och tusen inlägg till.

Läs även dessa inlägg:

7 reaktion på “Tusen inlägg i backspegeln

  1. nick

    Av en slump som så mycket annat i livet, hittade jag hit. Fantastisk sida, bra bilder intressanta tankar blandat med humor, värme och sex. Kommer följa denna sida och låta kåtheten frodas, roligt att se att det finns människor som inte lever enligt de föråldrade värderingar som existerar endast för att förminska människor och bli formbara till andras nytta.

    Svara
  2. Cookie

    Vad tur att du släppt tanken på att sluta med bloggen, den är jättebra, och har säkert hjälpt inte bara dig själv utan en massa andra människor med att omformulera sina tankar, eller kanske äntligen våga ta tag i sina liv och att göra nödvändiga förändringar. Keep up the good work:)

    Svara
  3. Jossy

    Jag minns inte hur länge jag har följt dig, men i några år. Du har väckt många tankar hos mig. Jag ler väldigt mycket och du är lagom öppen person. Du är som du är. Fortsätt med det.
    PS. Jag gillar Mollie.

    Svara
  4. Lo

    Jag har följt den här bloggen en rätt lång tid nu, jag har kikat in här nästan varje dag och den har lärt mig jättemycket om en värld bortom mainstreamporr och sex som tjejtidningarna skriver om. Det konstlade. Istället har den här bloggen lett mig in på att sex ska vara kul. Jag hoppas jag får läsa inlägg i ytterligare flera år, kanske kollar jag även här en gång om dagen när jag är 24 år (alltså om fem år).

    Svara
  5. SwedishTeen

    Gött med mos!
    Det är härligt att du finns och att du bloggar. Man kan säga att bloggsverige behöver en blogg som din. Och det är kul att du väljer att köra på. Det märks även på kvaliteten att du lägger ner mycket energi på dina inlägg!
    Jag vet ju själv hur man nästan går in i ”bloggväggen” ibland och tänker: ”nä, nu får det va'”. Men på något vis så kör man vidare ändå.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Ja, emellanåt får man den där ”varförihelvete håller jag på med det här…”-känslan. Alla bloggare får det, och speciellt om man hållit på en tid. Det är normalt, det är inte konstigt.

      Men som jag skriver, när helst jag får den känslan så tar jag en värdering av situationen och vad jag skulle förlora om jag slutade skriva den här bloggen, och jag känner alltid att förlusten och tomheten skulle vara enorm i förhållande till den eventuella ”frihet” jag skulle få. Jag skulle sakna det nåt så vansinnigt, jag skulle sakna utloppet, jag skulle sakna alla underbara läsare!

      Det skulle vara nästan lika onaturligt som om jag bestämde mig för att sluta vara polyamorös. Det skulle helt enkelt inte gå.

      Svara

Skriv en kommentar!