Att vara naken

Häromdagen hittade jag en dokumentär om nakenhet. Det var en mycket intressant dokumentär, och jag rekommenderar den till er alla. Den finns inbakad längst ner i inlägget, eller så kan ni klicka här för att se den i lite större storlek. Välj själva.

Dokumentären handlar dels om våran egen attityd till att vara naken tillsammans med andra. Naken som i social nakenhet, inte sexuell. Den handlar mestadels om ett väldigt intressant experiment där åtta deltagare utför olika handlingar som dels ska lära dem lite mer om sin egen syn på att vara naken, men också ge lite forskning kring detsamma ur en psykologisk synpunkt. Detta är blandat med lite andra intervjuer som tar upp en del evolutionsmässiga saker kring nakenhet, och hur man forskar kring detta. Klart intressant.

Jag själv trivs bäst naken. Faktiskt så är jag naken nu, och bortsett från när jag tänker ta en promenad senare under eftermiddagen tänker jag vara naken så mycket som möjligt. Jag skulle gladeligen bjuda in massor med vänner och om vi var socialt nakna skulle jag trivas med det och inte tänka nämnvärt på det.

Under dokumentärens gång satt jag och var rätt fascinerad över en del av deltagarnas reaktioner. I början var de väldigt nervösa, och hade den där typiska känslan som människor som spenderar mesta delen av sin tid påklädda har – att nakenhet var läskigt, nervöst, privat, intimt. Mot slutet av experimentet hade många ändrat uppfattning, något jag tyckte var enormt positivt.

Grejen är ju den att vara naken spelar egentligen ingen som helst roll. Vi lär oss fortfarande den här kroppsskammen som sitter kvar, och vi lär oss fortfarande att man bara är naken när man har sex. Vilket egentligen är totalt skitsnack. Vi vet ju alla hur vi ser ut under kläderna, än sen? Varför är det fortfarande en så stor grej för oss? Varför är det så laddat att vara naken, även med sin partner eller sina närmaste vänner?

Det är intressant också att observera sånt här hos mig själv, och hur även liberala jag kan drabbas av den här märkliga neurosen. Jag är uppvuxen i en familj och släkt som inte uppfostrade med kroppsskammen. Vi var på inget vis nudister eller liknande, men nakenhet var en naturlig del hos oss. Vi badade bastu tillsammans, vi badade tillsammans, och man brydde sig inte så mycket om man gick ut från duschen utan nånting på.

Men ändå märker jag ibland hur det rycker i nån märklig del av mig, och det känns lite läskigt att vara naken med andra. Det är inte ofta det händer, och det är väldigt svagt, men det är som att även jag har fått en liten bit av den där märkliga nakenfobin, och ibland vibrerar den till och försöker kväsa mig. T.ex. vid tanken på att bjuda hem en bunt med er läsare för en nakenfest kan jag tycka tanken är lite läskig, även om jag vet att jag inte skulle bry mig särkilt om det så fort man börjar klä av sig, och tio sekunder efter att jag är naken skulle jag inte ens vara medveten om det.

Jag funderade lite på om jag skulle klara av att vara naken i 48 timmar med några totalt främmande människor. Efter en kort tids funderande insåg jag hur löjlig frågan var, åtminstone från mitt perspektiv. Det är klart jag skulle klara det, och trivas bra med det. Nakenhet får en människa att slappna av, och det tar bort många av de fåniga sociala normerna och statussymbolerna som annars skapar en hierarki i ett sällskap. Är man naken, då är man jämlik.

Skulle du klara av att vara socialt naken med mig i 48 timmar? Eller med en bunt främmande människor som i dokumentären?

Läs även dessa inlägg:

11 reaktion på “Att vara naken

  1. Kalle (the original)

    Nu har jag inte kikat på filmen men kommer göra det lite senare men angående din frågeställning. Skulle jag kunna vara socialt naken 48 timmar med ett gäng främmande människor.

    Jag trivs med att vara naken med mig själv, i hemmet, i bastun och på nakenbadet de två senare är man sällan ensam naken. Det är de erfarenheterna jag har. Skäms inte över min kropp och stör mig inte av andras kroppar.

    48 timmar dvs 2 dygn varav man faktiskt teoretiskt sett borde sova bort ca 15 timmar kanske. Kvar blir då 33 timmar med nya bekantskaper. Skulle jag stå ut den tiden med nytt folk? Om de var trevliga goda människor givetvis, kanske hade det till och med varit en fröjd att få lära känna dem. Andra alternativet måste då vara om de är idioter? Man kan ju stå ut med otrevliga personer man inte alls kommer överens med en liten tid även om det inte är kul.

    Trevliga normala människor, inga bekymmer. Otrevliga inte alls lika kul sen spelar även utrymmet man är på roll, större ytor funkar bättre om det är någon man inte är kompatibel med.

    Ja just det skulle alla vara nakna också? Hade nästan glömt bort det i all tankeverksamhet då det var den variabeln som spelade minst roll för min del.

    Svara
  2. Fröken Leek

    Jag kan ärligt säga att jag inte skulle klara det. Eller jag skulle klara det, självklart skulle jag det, dock skulle jag varken vilja det eller vara det minsta bekväm med det.
    Nakenhet är något väldigt intimt i mina ögon, och det vill jag inte vara med vilt främmande människor längre tid än vad sex tar, i mitt fall inte 48 timmar.

    Svara
  3. Norrländska

    Sen jag födde barn har detta med nakenhet avdramatiserats väldigt mycket för mig. Jag var inte direkt superblyg innan men nu har alla hämningar släppt 🙂

    Svara
  4. A

    Haha jag är också uppväxt i ett nakenhem och har absolut inga problem med att vara naken hemma, förutom om jag fryser vilket jag dessvärre gör ganska ofta – Därför faller det sig ofta mer naturligt för mig att vara påklädd.

    Däremot skulle jag inte vilja vara naken med en bunt andra som jag inte känner eftersom jag helt enkelt inte gillar att ”bjuda” på mig själv på det sättet. Jag upplever att konsumtionskulturen liksom spillt över även på våra oklädda kroppar och ofta läser jag texter i sexbloggar och andra sammanhang där man har någon slags grundhållning om att allas kroppar visuellt finns till för allas ögon och att det är fint och härligt och ”oskyldigt” att visuellt njuta av detta faktum. Jag håller inte med, min kropp är inte en konsumtionsvara och jag vill inte att någon gör något alls med den (inte heller tittar på den och njuter av åsynen – ”äter mig med ögonen”) såvida det inte sker efter uttrycklig inbjudan. Om jag var naken med en massa främlingar vet jag inte vad de har för motiv eller vad de tänker på.

    Jag antar att det här grundar sig i att jag alltför ofta utsatts för en sådan objektifiering och därför inte precis litar på blickar som riktas mot mig. Jag är alltså inte puritan på något sätt och vet att kroppen inte alltid måste vara sexualiserad, men min sexualitet och allt som hör dit utgår från och ägs av mig, jag har liksom ensam- och upphovsrätt och vill inte att materialet kommer på villovägar.

    okej, kommentaren som aldrig tar slut, men en sak till. Jag pluggar (bla.) modevetenskap och inom det fältet är det vedertaget att ideal allt mer inpräntats i kroppen, snarare än förmedlas genom kläder eller ”hjälpmedel” som korsetter etc. Det är liksom inte längre okej att se ut hur som helst och klä bort det, även kroppen i sig måste vara tiptop, så jag tänker mig att statushets etc, kunde vara än värre om man är naken? Hur förhåller sig ”nudistcommunityt” till det?

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Det är ju svårt att säga generellt, men den allmänna principen hos naturister och nudister är att alla är olika. Tjocka, smala, korta, långa osv. Många hävdar t.ex. att barn och tonåringar som växer upp i nudist/naturistfamiljer automatiskt får en mer avslappnad och trygg syn på sin egen kropp, oavsett hur den ser ut.

      Jag känner inga ”officiella” naturister eller nudister, och jag kallar mig inte det själv då det känns som en onödig etikett. Jag är väl lite skeptisk till många av den kulturens påståenden om just kroppar och uppväxt, men samtidigt tror jag att de kan ha en ganska stor poäng med det – min skepsis kommer sig lite av att jag är naturligt skeptisk mot allt som en viss livsstil påstår sig utföra positiva saker för de som utövar den.

      Men precis som dig oroar jag mig lite för att statushetsen också håller på att glida över i den världen, och att det blir än värre för statusen blir kring sin egen kropp, inte dyra kläder eller smycken. Istället för kläder och smycken gäller det att vara vältränad, ha en stor kuk/stora tuttar, eller på annat sätt passa in i trångsynta normer – kontra den traditionella avslappnade nudismen som förespråkar tolerans.

      Svara
  5. Kiwi

    Jag är väldigt kluven. Jag trivs bra naken, och umgås gärna naken när jag känner att nakenheten är avslappnad och avsexualiserad.
    Dock blev jag ju bortskrämd av mitt enda besök på en nudiststrand, eftersom det där var en gubbe som, som A så fint uttrycker det, åt mig med ögonen. Jag upplevde det som oerhört oartigt och obehagligt. Jag var där för en stunds avslappnad, ickesexuell nakenhet i strandmiljö och där kom han och förstörde allt. Helt plötsligt var min nakenhet inte något odramatiskt längre, och jag ville bara skyla mig och gå hem. Jag vet inte om jag hade känt så om jag varit iklädd bikini. Kanske.

    Själv är jag inte så brydd om hur folks kroppar ser ut, påklädda eller nakna. Självklart uppskattar jag en vacker kropp, men för att det ska bli sexuellt laddat så krävs att personkemin fungerar. Annars är det inte mer spännande än en fin blomma eller en vacker tavla. Och jag erkänner villigt att det inte alltid är det västerländska idealet som jag uppfattar som vackert.

    Även jag är uppfostrad i en familj med avslappnad inställning till nakenhet. Vi var inte nudister, men det var inget konstigt med att se de andra familjemedlemmarna utan kläder, tex när vi barn badade i vattenspridaren eller när mamma klev ur duschen eller så.
    Sen kom… *drumroll* Puberteten!!! Och plötsligt var jag inte alls bekväm med att visa mig naken. Mamma gick väl an, men… Duscha efter gympan var inte heller särskilt kul, men det gick ju det med. Och efter hand som jag blev äldre så blev jag mer och mer avslappnad med nakenhet i omklädningsrum, och tillslut även i sociala sammanhang. Mitt första nakensociala sammanhang var inget planerat, vi råkade bara vara en hög människor som var rätt obrydda och hade sovit i samma lägenhet. Visst hade jag bastat i blandad grupp innan det, men nu åt vi frukost nakna och det var inget mer med det.
    Sen har jag varit på några badfester och så. Lustigt nog är allt lugnt så länge inget sexuellt förekommer, men så fort sex kommer in i bilden är jag inte alls bekväm med min kropp. Ok om det är spontant sex där jag är inblandad, men… Om jag är naken och andra har sex i min närhet så blir jag genast rädd att min kropp ska vara ful och icke tilltalande, att jag ska vara icke tilltalande. Varför har de sex, men inte jag? Varför verkar ingen här vilja ha sex med mig? Alternativt, varför verkar bara slemmiga gubbar vara intresserade av att glo på min nakenhet? Är det för att jag är såpass ung att de inte bryr sig om att jag är ful? Eller är det för att de inte har nån chans på nån annan här, men jag är tillräckligt alldaglig för att de ska tro sig ha en chans?

    Hmm, nu blev det en lång kommentar. Jaja.

    Svara
  6. Kalle

    Jag älskar att vara naken, skulle vara mer naken om det gick, nu skall jag dock ut till nakenbadet för att låta min nakna kropp slikas av solen

    Svara
  7. pussy*power

    Jag trivs väldigt bra naken bland andra, även om de är påklädda, tex vid fotografering. Fast bäst är det ju tillsammans med andra nakna människor…
    Intressant inlägg!

    Svara
  8. Anders

    Mycket bra inlägg! Tack för att du pekade mig till den dokumentären igen. Det är min favorit.
    Jag skulle lätt klara 48 timmar naken med främlingar. faktiskt håller jag på att drömma ihop en semester till en naturist-resort i södra Frankrike och där tänkte jag nog försöka ha så lite kläder som möjligt så ofta som möjligt.
    Visst förstår jag din skepticism, det är sunt. Naturism botar inte alla kroppsnojor, det passar inte alla och allt är väl inte optimalt jämt. Men för mig har det betytt mycket i fråga om accepterande av min egen kropp och min syn på sexualitet.

    Svara
  9. A

    Jag undrar om det här med nakenhet betyder mer för acceptansen av den egna kroppen etc. för dem som INTE är uppväxta i nakenhem? För min del så har nakenhet alltid varit något naturligt (förutom de invändningar jag förklarat ovan) oavsett vilka komplex jag haft för mig just då. Jag har aldrig kännt ett behov av att dölja mig inför mig själv, familj eller partners och även om jag förstår att man det finns folk som känner så, så kan jag inte förstå hur den känslan känns. Det kanske är därför jag lite gått miste om den där frihetskänslan som många beskriver i samband med nakenhet? För min del är det liksom inte konstigt med att vara naken, och om någon har sex med en så tycker de ju uppenbarligen att man är snygg så det finns ju ingen anledning att dölja sig?

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Ja, ibland har jag funderat på det där också. Att acceptera sig själv naken är ett gigantiskt framsteg när man har en dålig syn på sin egen kropp. Om man har stora komplex för sitt utseende kan det bli en enorm rusch bara att vara naken själv, när man är ensam. Att sedan kanske vara socialt naken med någon annan kan bli en ännu större frihetskänsla, och en enorm boost för självkänslan.

      Precis som dig har jag också ibland undrat om inte min egen frihetskänsla är lite mer ”dämpad” för nakenhet kommer så naturligt för mig. Jag tycker också det är ganska bakvänt att vara neurotisk över nakenhet, speciellt om det är med en partner som man ändå har sex med – det blir liksom inte mer intimt än så, men ändå klarar en del människor inte av det.

      Svara

Skriv en kommentar!