Människoviskaren

Jag har en vän som är rädd för närhet. Det som gör det hela väldigt sorgligt är att hon behöver det och längtar efter det, samtidigt som hon är så vansinnigt rädd för att släppa någon såväl fysiskt som psykiskt nära. Hon har blivit illa behandlad i det förflutna, och det har nu gjort henne bränd och rädd för närhet.

Precis som många andra människor som blivit brända på det här viset är sex ett sätt för henne att få lite närhet. Så länge det handlar om att knulla, inte om att mysa eller gosa för det klarar hon inte riktigt av. Men knulla, bli påsatt – det funkar. Då kan hon under en liten kort stund klara av att ha en annan människa nära.

Förvånansvärt många människor idag är så här. Jag känner några stycken i min vänkrets, och alla uppvisar mer eller mindre samma symptom. De vanligaste orsakerna är antingen att de råkat ut för flera dåliga upplevelser som skadat dem, eller ännu värre – de har blivit utnyttjade eller misshandlade och det har skadat dem. De har hamnat i ett smärtsamt Moment 22 då de längtar efter kärlek, närhet och att ha någon som de kan lita på och gosa med – men de har blivit så skadade att det skrämmer dem bortom något annat.

Ofta när jag pratar med den här vännen kommer jag att tänka på den där filmen med Robert Redford, ”The Horse Whisperer” eller ”Mannen som kunde tala med hästar” som den oftast översätts till på svenska.

För den här kvinnan är egentligen en skadad häst, som skulle behöva någon som kunde lära henne att lita igen, och kanske kunde hjälpa henne att läka såren på hennes själ och hennes hjärta. Någon som förstår henne, som kan ta hand om henne. Någon som kan leda henne tillbaka till ett tillstånd då hennes själ inte är trasig, och då hon vågar lita på andra. Ett tillstånd då hon vågar släppa någon som är speciell nära, vågar ligga nära den personen och bara njuta av den där underbara närheten som alla människor behöver.

En närliggande fråga är om jag skulle kunna vara den som viskar i hennes öra? Skulle jag vara rätt person för det? Jag vet att jag har en talang för att se människor och förstå hur de funkar, men skulle jag klara av att rehabilitera den här människan? Skulle jag klara av det ansvaret? Det låter väldigt pampigt att utse mig själv till nåt sånt, men jag skulle vilja försöka. Släppa in henne i min hage, visa henne att det inte finns något farligt där, och sakta lära henne att må bra igen och kanske lyckas smörja lite lindrande salva på såren som skär i hennes själ.

Men det förutsätter också att hon vill det själv. Man kan bara leda hästen till vatten, man kan inte tvinga henne att dricka.

Uppdatering: Om det finns något ämne som är svårt att skriva om så är det just det här. Att ta med allting i ett litet blogginlägg är inte lätt, och att förmedlar hur jag känner och tänker med ord är alltid svårt. Utrymmet för missförstånd, att jag har nåt slags nedlåtande beskyddarinställning, är väldigt stort.

Jag ser inte mig själv som nånting annat än en medmänniska. Jag ser inte mig själv som nåt slags gudalik figur som kan lösa alla problem. Jag ser mig själv som ännu en enkel, vanlig medmänniska och humanist som jag är så tror jag att människor kan lösa vad som helst bara vi arbetar tillsammans. Min hjälp är liten, men den finns om man behöver den.

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “Människoviskaren

  1. Mia

    Så träffande det kändes… Ord på mina känslor.

    Och varför skulle du inte försöka? Lyckas du få henne att öppna sig är det ju bara bra. Jag tror inte att du kommer svika henne, så egentligen kan det inte bli värre än vad det är i nuläget. Allt att vinna med andra ord.

    Svara
  2. Mollie

    Nu ska jag giva dig ett ärligt råd. Min älskade vän. Du är så fin, och vill så väl, men din väns bekymmer är hens. Det är enbart hen som kan laga sig själv, liksom det endast är du som kan läka dig själv. jag vet att du vet detta. Men ibland måste det höras ibland.

    Jag vet också hur viktig hen är. Låt henne se den fantastiska man du är, och så kanske saker och ting faller på plats?

    F.ö. saknar jag dig.

    Svara
  3. fröken

    Jag har läst ditt inlägg gång på gång under morgonen. Jag läste det gång på gång i gårkväll. Jag vet att du menar väl. Jag vet att du vill hjälpa. Jag vill bara inte erkänna att jag är i behov av just hjälp. Jag tror du vet att din hjälp inte är liten. Och oavsett om du tror det, så hjälper det mig att kunna prata med dig. Veta att du är äkta, känna din närhet på flera mils avstånd. Du är en hjälp, men samtidigt är det som Mollie skriver… Det är inte din uppgift att hjälpa mig.
    Som du skriver: ”Man kan bara leda hästen till vatten, man kan inte tvinga henne att dricka.”
    Du fungerar som mitt vatten många gånger. Jag vågar bara inte erkänna det. Tänk om det gör ont? Tänk om jag skulle tycka om dig för mycket? Tänk om jag skulle dricka, och så tog vattnet slut? Då skulle jag törsta ihjäl.

    Svara

Skriv en kommentar!