Den nakna sanningen

Under gårdags-kvällen pratade jag med en vän. En kort stund i vårat samtal gled vi in på det här med att bilder på mulliga och tjocka människor ofta är väldigt retuscherade. Hon tog som exempel bilden som jag hakade fast på ett tidigare inlägg. Den är vacker, och hon på bilden är vacker – men den är lite idealiserad. Hon har inga bristningar, inga födelsemärken, inga defekter av något slag som man annars associerar med just mulliga och tjocka människor.

Jag höll med i vad hon sa. jag har ofta känt detsamma, men har också känt att det är en enkel åsikt som går tillsammans med mycket annat av vad jag tycker om kroppen och fotografering av densamma. Jag gillar bilder som är lite ”råa” och oförfinade. Bilder som är lite dokumentära, och det är en stor del av varför jag gillar amatörbilder – de är ofta rätt opolerade och lite råa. Inte råa i tonen på vad som presenteras, men råa i att det är människor med defekter. Det här är ingen nyhet för de som följt den här bloggen ett tag.

Emellanåt undrar jag om inte den ”tjocka världen” accepterar den ”smala världens” spelregler när man gör sånt här. Ja, det är väldigt generaliserande och alldeles för svartvitt att dela in saker på det där viset, men det är en förenkling för diskussionens skull. I den smala världen (skvallerpressen, Veckorevyn, etc) är retuschering en norm, en standard. Man gör det för att man gör det och för att man alltid har gjort det. Ingen ifrågasätter det, det är har blivit en grundlag där.

När man då överför en del av dessa värderingar på den tjocka världen, tar man inte bort en del av vitsen med att just fotografera tjocka och mulliga människor? Gör man dem inte till en artificiell konstrukt på samma vis som kvinnor ofta skapas i den tunna mediala världen?

Kan det inte ligga i vårat eget intresse att reagera emot detta, och visa våran tjocka verklighet så osminkad som det bara går?

”Kolla här, här är jag. Jag har valkar, bilringar och bristningar. Än sen?”

Hur vi än ser ut så finns det faktiskt människor som det inte spelar någon roll för. Eller ännu bättre – som faktiskt tycker om hur vi ser ut, även om vi själva inte gör det. Jag tycker egentligen inte om min egen kropp, och ofta skäms jag och är lite nervös för den. Men jag har lärt mig att även om jag inte tycker om den så hindrar det inte andra från att tycka om min kropp precis som den är med bilringar och defekter. J gjorde det. L gjorde det. Kone gjorde det. Mollie gör det. Fyra kvinnor som alla tyckte om mig precis som jag var, i bjärt kontrast till vad jag själv tyckte.

Det får mig att må bra, det ger mig hopp och självförtroende. De tyckte om mig precis som jag tyckte om dem, trots att de själv inte heller gillade sina kroppar. Men precis som jag tog de till sig av vad jag tyckte om med dem, och jag vill tro att det också fick dem att må bra på nån nivå.

Ja, det där är faktiskt jag.

Här är en totalt osminkad bild på mig. Jag har inte gjort ett smack med den förutom att lägga en mosaikeffekt på mitt ansikte och minska storleken. Jag är fet. Jag är tjock. Jag är mullig. Jag är överviktig. Alla de sakerna kan appliceras på mig, och jag kan inte göra ett läkarbesök utan att få höra att jag bör gå ner i vikt.

Det finns massor med mig som jag inte tycker om. Jag är tjock. Jag är hårig. Jag är blek. Jag är det här. Jag är det där. Bla bla bla osv osv etc etc.

Men vet ni vad? Samtidigt som jag tycker allt det där så vet jag att jag inte är så jävla hemsk ändå. Jag vet att jag inte är det ohälsosamma fettberg som samhället gärna klassar mig som. Jag vet att samma läkare som säger att jag borde gå ner i vikt alltid blir förvånade för jag har ett lågt kolesterolvärde. Jag vet också att jag har hyfsat bra kondis – jag cyklar mycket, och försöker cykla året runt då det är den form av motion jag trivs bäst med. När det är för kallt för att cykla, då promenerar jag istället. Jag är stark. Starka ben, starka armar, starka händer.

Det här är Mollie.

Hon ligger i mitt sovrum. Hon tyckte inte om de här bilderna, de visade henne inte från en ”bra sida” och hon känner olust inför att visa upp dem. Jag frågade henne och hon tvekade, men hon sa också att hon behöver se dem. Hon behöver acceptera dem. För det är så hon ser ut. Visst, den vinkeln är inte den mest smickrande vinkeln – ens när man är slank. Men det är en äkta vinkel, en rå vinkel. En osminkad vinkel.

Hon är tjock. Precis som mig är hon dock inte nåt andfått fläskberg som knappt orkar uppför trappan utan att ta regelbundna pauser. Hon rör sig fort, hon rör sig lätt. Jag är känd för att gå hyfsat fort men hon hade inga som helst problem att hålla mitt tempo, och gick ofta mycket fortare än mig. Hon är förvånansvärt vig. Hon rör sig med en härlig grace och jag älskar att se henne röra på sig.

Det här är vilka vi är. Vi är helt vanliga tjockisar som aldrig kommer att uppfylla trångsynta normer vad gäller kroppar. Oavsett hur hårt vi pressar oss själva och hur mycket vi förändrar oss så är det spelet ett spel vi aldrig kan vinna. Det är inte gjort för att vi ska kunna vinna.

Och vi har slutat bry oss om det. Vi vill trivas precis som vi är och skapa en positiv kroppsbild för oss själva och bygga vidare därifrån. Vi är tjockisar och det är såna vi är. Tycker du sämre om oss baserat på vårat fettlager runt midjan, då är det åtminstone inte oss det är fel på.

Läs även dessa inlägg:

48 reaktion på “Den nakna sanningen

  1. Kay

    Bilden av den tragiska tjockisen som drömmer om det smala lyckliga livet i väntan på diabetes och hjärtinfarkt vill jag också ändra på. (tänkvärt från Julia Skott om den smala som vill ut ur varje tjockis http://juliaskott.wordpress.com/2010/05/17/hon-inuti-mig-som-vill-ut/)

    Det är ett av skälen till att jag lägger ut bilder på mig och eftersom vare sig jag eller fotografen tycker att man ska inte retuschera bort något som är permanent för att det är en del av karaktären så finns min bristningar kvar, som var där även jag vägde 60 kg, på bilderna. (http://www.klumpesnusk.se/2010/03/31/amatorbild-kay/)

    Trots det tycker jag inte att tjockisar ska behöva ta täten i striden för ett naturligare bildspråk. De flesta leker idag med bilder, nästan alla vet hur man tar bort ett födelsemärke, en finne eller fixar lite med något man inte är nöjd med. Jag blir snarare irriterad på att jag tycker det verkar som att en tjockis ofta ska stå för det lite mer naturliga.

    (PS.Trevligt få se en bild på dig! DS.)

    Svara
  2. daniel

    Inte vad inlägget riktigt handlade om, men wtf.

    ”Jag är hårig” – hårighet är manligt

    och många tjejer som säger ”jag gillar inte hårig bröst” eller liknande brukar ändra sig väldigt snabbt i min erfarenhet

    efter ett tag är dom fast och ligger där å pillar på bringan efter sex 🙂

    Svara
  3. Ella

    Jag tycker att du är grym Klumpe. Grym som i cool och som i en förebild.

    Folk får se ut som de vill. Alla människor är vackra. Tänk bara på alla barn som finns. Skelögda, knasiga frisyrer, dregliga, snoriga, skitiga och påfrestande. Men man älskar de ändå. Kan man då inte se bortom fettet på en vuxen människa som fattar sina egna beslut, så är det ju inte du eller Mollie som går miste om en vän, det är ju de som är inskränkta som gör det.

    Dock är det bevisat att det inte är hälsosamt att vara överviktig för länge med tanke på hjärta och leder. Men vuxna människor får ta ansvar för sina egna liv. Tycker jag.

    Svara
    1. Emiilie

      Det är inte hälsosamt att röka, dricka alkohol, äta socker, vara smal, tjock, mullig, dricka juice.. Jadu. Det spelar ingen roll hur du ser ut så länge det inte är extremt åt något håll. Sjukdomarna kommer ändå. Jag lovar.

      Svara
      1. klumpesnusk Inläggsförfattare

        Och även om man är en total hälsoguru, motionera regelbundet, väger enligt BMI, enbart äter ekologiska varor och klappar ekorrar på huvudet – så kan du ändå få sjukdomar eller besvär.

        Dina knän kan braka ihop helt utan anledning. Du kan få lungcancer trots att du inte röker eller nånsin ens gått i närheten av en rökare. Din lever kanske får tuppjuck mitt på dagen en Onsdag i Augusti, trots att du aldrig dricker alkohol.

        Slumpen kan slå till när man minst anar det, hur noga man än sköter om sin kropp. Därför tycker iaf jag att det är bättre att trivas för stunden och den överskådliga framtiden, vilket är mitt mål.

        Svara
        1. Ella

          Jag drog av korsbandet i knäet när jag var 19 år. Plus krossade min menisk. Ett och ett halvt år efter operationen så inser jag att jag aldrig kommer bli som vanligt igen. Aldrig spela fotboll igen, vilket var orsaken till skadan. Vilket ju också ska vara hälsosamt. Jag menar mer, varför utmana ödet?

          Svara
          1. Ella

            Jag svarade på det själv inser jag. Du utmanar ödet av samma anledning som jag gjorde det.

            Svara
        2. Kalle (the original)

          Jag vill inte provocera eller göra mig ovän med någon men just dessa exempel du argumenterar med nu tycker jag håller väldigt låg nivå.

          Visst kan skit i forma av olyckor, sjukdomar eller dylikt hända mer eller mindre vem som helst hur som helst. Detta anser jag dock inget argument för att faktiskt aktivt ÖKA riskerna för det med medvetna val.

          Är du en storrökare får du räkna med Kol eller Lungcancer, givetvis hinner vissa dö innan det utvecklas men vetenskapen är väl såpass långt fram att vi alla vet att riskerna ökar enormt för dessa sjukdomar av just rökning.

          Samma sak gäller ju allt, livet är en skör balansgång som jag tycker man skall få balansera på nästan vilket vis man vill. Men att argumentera på detta viset är näst intill barnsligt. Vissa val ökar eller minska risker, chanser, odds eller sannolikheten för vissa utgångar. Det är idag vetenskap inte magi.

          Svara
          1. klumpesnusk Inläggsförfattare

            Självklart påverkar saker kroppen. Jag vet att eftersom jag är tyngre nu så sliter det mer på mina leder. Jag vet att mitt hjärta måste arbeta mer för att hålla blodtrycket uppe. Och så vidare.

            Men vi måste alla leva. Oroar man sig för saker som kanske kan hända, eller som kan hända pga att man lever så kommer man aldrig att våga göra nånting. Att leva är en risk, och ägnar man sig bara åt riskkalkyl kommer man inte att få ut speciellt mycket av livet om man frågar mig. Plus att man ger sig själv ångest och stress, vilket i sin tur kan leda till saker.

            Bättre att slappna av, försöka trivas. Det som händer, händer.

            Svara
            1. Ella

              Fast hade jag vetat att fotbollen skulle leda till ett avslitet korsband hade jag valt en annan idrott. Jag kan inte gå 5 km utan smärta, jag kan inte sitta på huk eller på knä utan smärta, inte ha högklackade skor osv… Hade jag vetat vilka begränsningar det inneburit i mitt nuvarande liv hade jag valt en annan livsstil. Alla har valet att välja och då får man stå för konsekvenserna. Både idrottaren som tar statens pengar genom ”onödiga” idrottskador som kräver kirurgi och rehab och överviktiga som löper liknande risker.

              Men också viktigt att stå för sitt val!

              LCHF är inte en diet, det är en livsstil. Jag är smal och har alltid varit det men mår så mycket bättre med mitt nya liv.

              Svara
  4. Älskarinnan

    Mollie är en vacker Kvinna tycker jag, vacker för att hon faktiskt ger dig tillåtelse att visa en bild hon inte är nöjd med själv, om jag läst rätt.
    Ang retusch, jag upplever det motsatta faktiskt, nu menar inte jag studiobilder utan vanliga amatörbilder, tycker det är fler smala kvinnor som retuscherar bilder/kroppar. Det här är mina egna slutsatser dragna efter att ha funnits på en sexcommunity där folk lägger ut bilder/filmer på sig själva i 5 år.

    Svara
  5. Mollie

    Jag är stolt över mig själv. Jag tycker jag är fantastisk på många sätt. De sidor hos mig själv jag tycker sämre om, upplever jag mig relativt medveten om, och försöker jobba bort de alternativt acceptera dem.

    Jag kan ta hur många ‘facebook-självporträttsbilder’ (ni vet precis vilka =)) som helst, men den vinkeln som Klumpe fångade mig i på den bilden, har jag aldrig sett mig själv i. Jag tycker jag är vacker, snygg, fet – ja visst, fantastisk, sexig och så vidare. Jag har jobbat i många år på att komma hit jag är idag. Men att se en sådan osmickrande bild på mig själv för första gången var jobbigt. Men det är ju jag! Det är samma person som jag beskrivit hittills! Jag behöver se det, och andra behöver se det. Och jag känner mig mindre obekväm nu 🙂

    Svara
  6. Yyrla

    Jag tycker om bilderna på er båda. Att vara stolt över och acceptera sin kropp är sexigt och attraktivt oavsett hur man ser ut.

    Svara
  7. Toby Andersson

    Vill börja med att tacka för en bra sida. Uppskattar verkligen det ni skriver. Ni står för en rak och ärlig syn på sex och jag tror samhället skulle tjäna på att dela den med er.

    Ok, ni är feta och ni trivs tydligen med det. Det är ju grymt om dina kolestrolvärden är låga och du har en stark fysik. Det jag då inte fattar är, varför inte bara lägga sig på ett kcal-underskott och gå ner vikt? jag lovar att det inte är svårt.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Först och främst för att det inte funkar på mig. Jag har försökt med den klassiska bantningsdieten, att minska intaget men hålla aktiviteten densamma. Jag saknar tyvärr den mentala disciplinen för det – för jag tycker om mat. Men min kropp lägger sig i svältläge när jag gör det. Den sparar allt jag äter och effekten uteblir.

      Åtminstone i min erfarenhet är det så det händer. Sen finns det faktorer som är allt annat än glamorösa. Min egen lathet samt en intensiv brist på motivation gör att jag är i detta status quo tills vidare.

      Jag planerar att göra tvärtom, att helt enkelt öka min aktivitet. Det har funkat i det förflutna. Sätta mig lite mer på motionscykeln, hitta en gymkompis, börja lyfta lite skrot igen. Det är planen för sommaren, hösten och den omedelbara framtiden.

      Vikt är för mig också en irrelevant måttstock när det handlar om min kropp. Jag är tung, även när jag är slank. Det vet jag sen förr. Min kropp skapar lätt muskler, vilket gör att jag väger 95+ kilo även när jag är egentligen väldigt vältränad. Så jag går efter mitt midjemått snarare än min vikt, och midjemåttet är vad jag vill minska.

      Det kommer, men tack för dina synpunkter och att du uppskattar bloggen.

      Svara
      1. Emma

        Jag säger bara LCHF, LCHF, LCHF! Prova, du har ingenting att förlora!

        Egentligen finns det väl ingen som VILL vara överviktig, men man måste ju ändå tycka om sig själv. Att svälta sig ner i vikt fungerar ju inte i längden, och jag tror att en stor del av alla överviktiga har bantat sig feta.

        Men.. LCHF… prova!

        Svara
        1. Johanna

          Jag håller med, LCHF funkar verkligen. Och man får äta goood mat och är aldrig hungrig. Jag gick ner drygt 10 kg på tre veckor. Utan ansträngning, helt klart värt ett försök. OM man vill gå ner i vikt, vill säga. 🙂

          Svara
        2. sheila

          Jag har under en period provad LCHF faktiskt. Det gick sådär, lättare att skippa pastan exempelvis än att bara äta grönsaker eller ja vilket diet man nu väljer. Men.. Ett stort men.. Jag slutade för att jag har aldrig haft så ont i magen som jag hade då. Jag har nämligen opererat bort gallan så den dieten slog helt ut mig och min kropp. Väldigt ledsamt då jag är en tjockis som gärna vill vara mindre och inte alls nöjer mig med att se ut som jag gör, oavsett människor tycker jag är vacker eller ej..

          Svara
    2. Mollie

      Jag håller med dig! Jag arbetar aktivt med min vikt och har under de senaste 5 åren tappat närmare 50 kg. Jag har varit riktigt fet! Och vara så naiv som att säga att jag är i rätt bra form, hade varit att ljuga. Jag är i bättre form än jag varit. Jag vill tappa 30 kg till och jobbar på det. Jag tränar och äter vettigt, för att jag vill att det ska få ta sin tid. Men form och värden är så individuellt och säger så lite. Jag har bra värden, men jag vill låta de vara det.

      Dock tänker jag älska mig själv och min kropp under tiden. För jag gör det här arbetet för att må bra, inte för att jag föraktar mig själv, eller tycker illa om mig. Jag är snygg oavsett men när jag mår bra, strålar jag extra.

      Svara
  8. hannah

    Men gud vad vissa ska tjata. Vissa ÄR helt enkelt större än andra.
    Trivs de, låt de göra det då?! Varför ska det vara så svårt?!
    Åh, blir upprörd.
    Dessutom är sådana där dieter som GI, LCHF osv bullshit.
    Du går upp direkt när du slutar.
    Aja. Förstår bara inte varför. Finns visst flertalet överviktiga med jättebra kondis & så.
    Varför ska det vara så hemskt?
    ”Åh nej, en större människa får inte vara i bra form
    det förstör min världsbild, fyyyy!”

    Tycker det var härligt med en kroppsbild på både dig & Mollie.
    Kul att se att ni är så stolta, det kan ni vara.
    Är själv inte mullig, men har inte på långa vägar det självförtroendet ni har & trots att det till stor del är en sexblogg känner jag att den till skillnad från andra är värd att verkligen läsa.
    All creds till er!

    Svara
    1. Emma

      Men nej, LCHF är perfekt för ”tjocka/feta/överviktiga” personer (som moi) som fått höra att de inte har någon karaktär. Det handlar om vad sockret gör i kroppen. Det handlar inte om personlighet och att man är sämre för att man inte lyckas vara smal. Men man måste hitta rätt väg. Jag gick ner 20 kilo på 8 månader och har nu gått upp ca 6 av dem – halvvägs in i en graviditet. 2 år senare. Tanken är inte att man ska ”gå tillbaka” till den så kallade vanliga maten. Tanken är att man ska trivas med en kost som inte gör en sjuk.

      Att idealisera fetma är inte bra. På samma sätt som det är skadligt att idealisera size 0 (jag har träffat riktigt sjuka anorektiker, det är fruktansvärt).
      Men därmed inte sagt att man inte ska älska sig själv i alla lägen, det måste man.. Annars kommer man ingen vart alls!

      Jag säger bara att det finns en lösning, sen får ju andra göra precis som de vill. Men om man läser på lite så ser man att rekommendera LCHF inte direkt är som att rekommendera tex Nutrilett.

      Svara
  9. oops oh my...

    Äntligen celluliter!Vilken mysig mage 🙂
    Nu blev jag glad.

    Är inte helt nöjd med min kropp. Har olikstora tuttar, bristningar, celluliter, synliga blodådror på benen… Samtidigt som jag ibland känner så om mej själv är de finaste bilderna på andra människor såna där bristningarna syns. ”Perfekta” människor är så jävla tråkiga och osexiga.

    Angående Daniels kommentar; det bästa med att ha sex med en man är helt klart när man efteråt ligger på hans arm och trasslar in fingrarna i håret på bröstkorgen…

    Svara
  10. Erik

    Jag har följt denna blogg länge men jag har trots det aldrig kommenterat. Men nu måste jag bara säga någonting. Ni är båda helt fantastiskt vackra, och det beror väl mest på att bilderna både känns äkta och ser äkta ut.

    Tack för att ni skriver!

    Kram Erik

    Svara
  11. SwedishTeen

    Sicket jäkla tjat om dieter det bidde.

    Så länge man mår bra, äter lagom (inga gigantiska portioner med skräpmat varje dag) och framförallt rör på sig, så kommer man långt i livet.
    Rent hälsomässigt är det farligare att vara ”normalviktig” och inte motionera, än att vara överviktig och motionera.

    Motion + vettig (och god) mat + sex (vilket är mera motion) = EPIC WIN!

    Nu är kanske min åsikt av mindre betydelse då jag är smal som en sticka och gärna hade gått upp lite till i vikt.

    Summa summarum, alla människor ser lite olika ut. Så är det bara. Och detta ska vi alla bara njuta av!

    (Rökning kan jag dock aldrig ställa mig bakom då det är äckligt. Osexigt. Lite militant får man väl va?) 🙂

    Svara
    1. Emma

      Ja, med dina tips kommer alla att se lite olika ut – eftersom vi alla faktiskt ser olika ut inuti. Alla ”sunda förnuft”-lösningar passar helt uppenbart inte alla. Varför ska vissa vara dömda att släpa på 10-tals extrakilon när de inte behöver det? Det är dumt och fördomsfullt att tro att alla bara kan ”röra lite mer på sig”.

      Det här inlägget är jättebra, man ska som sagt älska sig själv. Men i kommentarerna så säger både Klumpesnusk och Mollie att de inte riktigt är nöjda där de är just nu. Jag bemötte bara det.

      Svara
      1. klumpesnusk Inläggsförfattare

        Det är helt enkelt för att det finns egentligen ingen människa som är helt nöjda med hur ens kropp ser ut eller fungerar 🙂

        Men överlag är jag rätt okej med min kropp. Lite skavanker, men den funkar och verkar attrahera kvinnor att krypa ner hos mig, så varför klaga för mycket?

        Svara
      2. SwedishTeen

        Visst ska personer inte vara ”dömda att släpa på 10-tals extrakilon”, som du nu uttrycker det.
        Men inte för att de inte ”behöver det” utan isåfall om de inte vill det.
        Då finns det såklart dieter att följa. Och träningsprogram därtill.
        En läkare kan isåfall vara bra att samtala med och ge förslag på dieter eller slussa vidare till en diestist för mer förslag. De ska även ha en bra koll på hälsobakgrunden för bättre dietråd.

        Gillar för övrigt inte att bli kallad dum och fördomsfull! Allra minst när jag bara föreslår motion.
        Oavsett hur man ser ut och om man är nöjd med det man ser i spegeln eller inte så är motion något som gynnar kroppen.
        Med en promenad då och då kommer man långt 🙂

        Svara
        1. SwedishTeen

          Och som sagt: det är väl kul att vi ser lite olika ut! Några är tjocka, några är smala, några korta, några långa, några vita, några bruna.

          Jag tycker att man ska få se ut precis som man vill. Är man nöjd med sig själv och mår bra, go for it!

          Men för allihopa är motion bra grejs.

          Svara
        2. Emma

          Om träningsprogram och läkare och dietister fungerar, varför görs det då så många GBP? ”Vettig mat” och promenader då och då är nog något som de flesta överviktiga har testat. Resultatet blir ett sockerberoende, för det är den stärkelserika, kolhydratsspäckade och fettsnåla kosten som anses som ”nyttig”. Till slut ger man upp, eller opererar sig. Jag tror fortfarande inte att någon VILL vara överviktig, och de som säger att de vill tror jag inte på.

          Jag säger inte att tjocka människor saknar karaktär, det har ingenting och kommer aldrig att ha något med karaktär att göra. Jag säger att jag tycker att det är SYND att det har gått så här långt.. De som inte går ner i vikt av den traditionella bantarmaten måste till slut acceptera sin roll som ”tjockis” i samhället. Eller till och med idealisera för att inte knäckas.

          Människor kommer såklart alltid att vara byggda olika, vissa har korta ben andra har långa, breda höfter.. smala axlar och så vidare. Men att vissa skulle vara skapta för att vara feta det köper jag helt enkelt inte. Det är en form som livsmedelsindustrin har skapat för att tjäna pengar.

          Och vanligtvis är jag en väldigt mjuk och snäll tjej men det här korrupta skitsamhället gör mig så förbannad! 😛

          Svara
  12. Toby Andersson

    Det jag stör mig på är era ”tjockisklyschor”. Dom är inte bara farliga för er, utan äver för era läsare. På gott och ont får ni folk att trivas som dom är. Någon som är överviktig mår inte bra av att läsa kommentarer som, ”Kolla här, här är jag. Jag har valkar, bilringar och bristningar. Än sen?”

    En överviktig människa, som redan har svårt att röra på sig, tror ni hon kommer studsa iväg till gymmet efter en sån kommentar? Nej, hon lutar sig lugnt tillbaka i stolen och skjuter problemet framför sig.

    Mollie, du skriver att din kropp lägger på sig så mycket muskler när du tränar. Det är skitsnack. Skitsnack som du intalat dig med för att du inte tycker att du blir mindre. Låt mig slå hål på den myten. En MAN, som gör allt rätt första året han tränar lägger inte på sig mer än 5-7kg muskler på ett år.

    Sluta leta bortförklaringar nu och kom igång. Ni har en sån makt med den här bloggen, ni kan förändra människors liv till det bättre genom att visa för folk att ni går ner i vikt. Hellvete, vilken bloggjävel ni får då!

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Du vet inte ett skit om mig, men ändå tycker du att det ger dig rätt att uttala dig om hur jag lever? Tragiskt.

      Det är skillnad mellan ”tjock” och ”sjukligt fet”. Människor som du gör likamedstecken mellan de två och ser aldrig någon skillnad. Jag förespråkar ALDRIG sjuklig fetma, även om det finns människor som gärna antar att jag gör det.

      Någon som har blivit så sjukligt fet att de inte kan röra sig kommer inte att ”studsa iväg” till nånting, hur gärna de vill eller inte vill det. Men det förstår inte du, för i din värld så är det ju bara att ”rycka upp sig” och börja träna. För människor som dig är allting som syftar till att få även mulliga och tjocka människor att må lite bättre bara helt vanliga ”bortförklaringar”.

      Härligt att läsa också hur du totalt kokar ner allting till en antingen-eller grej. Antingen så tränar man och är hälsosam, eller så är man en fet, äcklig tjockis som bara trycker i sig hamburgare på löpande band. Grattis till en härlig människosyn.

      Vad är det som säger att vi inte går ner i vikt? Mollie har gått ner 50 kilo, och hon fortsätter med det. Jag själv är totalt ointresserad av min vikt, men jag fokuserar på att gå ner i storlek. Tänker jag göra nån idiotisk artikelserie a.la. Aftonbladet av det? Nej, för det är enormt osmakligt även om jag förstår att det tilltalar din typ av personlighet.

      Svara
    2. Mollie

      Käraste ”Toby Andersson”,

      Jag har aldrig sagt att jag lägger på mig så mycket muskler när jag tränar. Jag tränar och sköter min kost enligt en läkarordinerad kcalmängd. Jag har tappat 50 kg genom regelbunden träning och att hålla igen på maten. Jag har också minskat motsvarande cm. Jag gör det för att behålla de goda värden jag trots min vikt har. För att undvika problem i framtiden.

      MEN! Jag vägrar bli fettooffret jag en gång var. Som föraktade mig och levde destruktivt för att jag och min omgivning inte ansåg att jag dög.

      Jag var tveksam till att visa upp den icke-smickrande bilden, men tyckte att den måste visas. För att visa upp den mångfald som finns. Jag älskar mig själv, och min kropp, men jag är inte min vikt! Och varför ska jag pausa mitt liv för att jag är fet JUST NU? Jag vill älska, och leva, och njuta under tiden som jag fortsätter att gå ner.

      Så bortförklaringar – my ass!

      Jag har gjort ett jättejobb och är så sjukt stolt över min prestation, men kommentarer av främlingar sårar och ifrågasätter. Det gör ont. Jag vill fortsätta vara stolt, och tänker fortsätta vara det!

      Svara
    3. sheila

      Okej, reaktionerna är olika på din kommentar men jag känner ändå att jag måste anta utmaningen, förutsatt att det är en utmaning du kommer med..
      Klumpe är nöjd med sin kropp, men jag är det absolut inte!
      Även om jag tycker om kvinnor med viss övervikt så ska de bära fram sig själva på ett bra sätt, vilket är det viktiga för mig i attraktionssyfte. Men jag tycker inte jag själv gör det. Även om jag har en timglasform även om jag är stor, eller ja större än jag vill vara. En timglasform är det många eftersträvar och jag har fått det serverat men missbrukat det med alldeles fel matvanor och fel sorts mat.. Dålig karaktär och diciplin.
      Men vad sägs? En veckorapport och träningsprogram för allas våran Sheila? Så kan jag inte strunta i det och luta mig tillbaka som du säger. Jag är på!

      Svara
  13. Alien

    Första kommentaren – tack Klumpesnusk för ditt inlägg, det gör mig glad:)
    Men, kommentarerna gör mig ledsen. Framförallt på grund av bristen på live and let live. Alla är olika, alla gör olika val (för sin hälsa, sin karriär, allt) och allt funkar inte på alla.

    Spaltmeter har skrivits om det här (som kommentarerna berör) och jag säger, precis som du, läs Julia Skott!

    Kram, till alla, oavsett vikt och åsikt.

    Svara
  14. Toby Andersson

    Jag väljer att inte kommentera klumpesnusks påhopp angående min människo syn. Jag har absolut inget att bevisa.

    Mollie, grattis till -50kg. Bra jobbat!

    Poängen med mitt inlägg var att belysa det som ni, och väldigt många andra överviktiga människor gör. Ni glorifierar eran övervikt med klyscher som ”alla kan inte vara modeller” osv. Jag kanske har fel, men är inte det precis motsattsen till vad man behöver höra om man har planer på att komma igång med sitt liv?

    Jag får alltid kännslan när jag pratar med överviktiga personer att det ska vara så förbannat svårt att ändra sitt liv. Jag personligen har aldrig förstått det tankesättet. Är man missnöjd med något tar man tag i det. Man vägrar acceptera att man har blivit något man inte vill vara. Man visar lite hjärta och jävlar anamma.

    Svara
    1. Elin Sturesdotter

      Vi är magra, ordinära och fullstora av olika orsaker: ofta pga gener och miljö (kultur). Därför är uttalanden som ”Jag får alltid känslan när jag pratar med överviktiga personer att det ska vara så förbannat svårt att ändra sitt liv.”
      Byt ut ordet överviktig mot något annat, tex anorektisk, alkoholberoende, eller hetsätande – och ja, det ÄR svårt att ändra sin livsföring, JA, det är svårt. Annars skulle inte ViktVäktarna vara en sån lönsam business, eller AA behövas, eller finnas.
      Vi är vanedjur, vi skaffar oss, eller föds till en benägenhet för beroende. Det är inte det minsta lätt att ändra på. Jag är sött&fettmissbrukare, dvs kolhydrater, och det är iallafall bättre i längden än alkohol eller andra droger (som varit mitt alternativ.)

      Och Mollie: vilken konstnär skulle inte skapa mästerverk med dej som modell??!! Kameran talar inte alltid sanning.

      Kram till er alla!

      Svara
    2. Kay

      ”Jag kanske har fel, men är inte det precis motsattsen till vad man behöver höra om man har planer på att komma igång med sitt liv? ”

      Vad då ”komma igång med sitt liv”? Jag lever mitt liv. Tror du att mina övervikt gör att jag inte lever?

      Bästa sättet att gå ner i vikt är att gilla sig själv. Det gör man inte om man fördömer sig själv.

      Om du blir en givande människa så kanske du kan bli en av dem som gör skillnad. För genom den fördömande ton du har hjälper du ingen, genom att uppskatta människor (oavsett vikt) skapar du en bättre värld för alla.

      Läs gärna Julia Skott:
      http://juliaskott.wordpress.com/2010/05/22/tre-ar-senare-fortfarande-sant/

      Svara
  15. Sara

    Jag hade egentligen tänkt att vida min kommentar åt ett annat håll, men efter att ha läst inlägget tillräckligt många gånger att kunna det utantill väljer jag helt bort det jag tidigare hade tänkt.

    Jag blir glad och avundsjuk på er. Ni är stolta över era kroppar, och verkar ha kommit till den punkt många strävar efter. Acceptans och tryghet i sin egen kropp.

    Jag har länge kämpat med det som jag själv väljer att kalla, min stora feta äckliga mage. Den har tappat formen efter två graviditeter och ett kjejsarsnitt. Snittet har även lämnat den med ett inte så smickrade ärr som jag absolut inte kan lära mig att tycka om.
    Jag vet att om jag bara tar mig till gymet, lägger manken till och kämpar så kan jag bli av med min mage, det är egentligen inte särskilt svårt.

    Men med magen skulle resten av mina former försvinna, former som jag faktiskt har lärt mig tycka om med åren.
    Min kropp är kurvig, jag har rumpa och lår som jag vill behålla. Eftersom jag inte är överviktig så behöver jag egentligen inte tappa i vikt och trivs faktiskt med mina kilon.
    Visst kunde jag tycka att brösten kunde vara fastare och lika stora, men det är inget jag tänker på längre, det var mest förut.

    Innan var jag smalare, mer tränad och hade mindre i klädstorlek, men problemet var dock detsamma, den där magen. Så frågan är om jag skulle tycka mer om mig själv bara för att magen blev mindre, tveksamt kommer jag fram till vid en smärre självanalys.

    Om jag bara kunde komma till acceptans och trygghet i mig själv och min egen kropp, då skulle det inte spela någon roll om jag vägde si eller så mycket, det skulle inte spela någon roll att den där magen hänger lite som en påse.
    Jag skulle vara trygg nog i min egen kropp att vara nöjd.

    För det är väl det man strävar efter? Iallafall jag gör det. jag strävar inte efter en viss vikt eller magstorlek har jag insett, jag strävar efter självförtroende.

    Därför vill jag tacka Klumpe och Mollie som visar upp sig själva, osminkat och verkligt. Att göra det tyder på ett självförtroende, vilket jag beundrar.
    Kanske kommer jag själv till det en dag, för det vill jag. En dag vill jag att en man ska kunna lägga handen på min mage utan att jag ryggar och slår bort den. En dag vill jag kunna stå naken framför en man utan att skyla magen med täcken och kuddar.

    Att få vara trygg med sin kropp, oavsett om man känner sig helt nöjd med den eller inte. Att inte skämmas för sin kropp, att visa sig med bilringar, valkar och allt, and be damn proud of it!

    Svara
    1. Peaches

      Jättefint skrivet, Sara. Jag hoppas att ditt självförtroende kan växa och att du kommer att tycka om dig själv precis sådan som du är. Jag vill önska dig lycka till, kram!

      Svara
  16. Annika

    Klumpe! Du är jättefin! Precis den storleken på en man som jag tänder på! Tvättbrädemage, senor och muskler gör mig avtänd…nej, jag gillar kraftiga, långa, starka män med mjuka magar! =)

    Min älskling är ungefär i din storlek och faktiskt lite hårigare än du till och med 😉
    Dessutom har han en begynnande flint som han skäms för…och tänk, han är den ABSOLUT sexigaste man jag någonsin mött (och jag har haft många).

    Själv är jag ganska normalviktig. Varken tjock eller smal. Kroppen åldras och jag ser inte ut som en tjugoåring nu när jag är fyrtio. Men det magiska med det hela är, att tillsammans med min älskade är jag den vackraste kvinna som någonsin funnits och jag har nu kommit till den insikten att jag är alldeles perfekt precis som jag är =)

    Kram!

    Svara
  17. emmy

    Ni är vackra båda två! Det är vidrigt vilken diskriminering som tjocka får utstå.

    MEN – det blir löjligt när man försöker bortförklara. När man försöker framställa det som att man inte är ohälsosam bara för att man är fet. Det ÄR man.

    För mig fett I SIG är farligt. DESSUTOM medför ofta övervikt andra sjukdomar och problem. Men inte alltid. Så ett lågt kolesterol och bra kondition betyder INTE att fettet inte är farligt.

    När jag träffade min karl så gick jag upp 10 kilo ganska fort. Tänkte ena sekunden att vad FAN spelar det för roll, och andra sekunden att såhär kan jag ju inte hålla på. ALLA bortförklaringar är DÅLIGA bortförklaringar. Det finns ingen ursäkt. Jag vill inte dö i förtid för att det är så jävla gott med ostbågar, liksom.

    LCHF är grejen. Jag har snart gått ner mina 10 och är nu helt normalviktig igen, men vill ner lite till. Min kille, som är en stor, kraftig och stark karl – med mage, har gått ner 18 och har inte många kvar till hans normalvikt. Han kommer aldrig bli ”smal”. Han är 1,95, kraftigt byggd, har mycket muskler, kraftig benstomme osv osv. MEN det är knappast en ursäkt till att dessutom ha för mycket fett.

    Jag är trött på hetsjakten på tjocka. Jag är trött på att det som betraktas som vackert är smalt.

    Men jag är också trött på alla bortförklaringar.

    Svara
  18. emmy

    Åh, jag kan inte skriva om det här utan att tänka på hur fantastiskt jävla skitvacker min karl är.

    Jag älskar att han är stor, hårig, kraftig och manlig. Att han har stora händer, enormt starka armar, muskliga ben och världens mysigaste mage.

    Det ENDA som gör att jag ändå är glad att magen minskar är för att jag vill leva mitt liv med honom! Han är dessutom 10 år äldre, så han får verkligen inte sätta sig i riskzoonen för att dö ifrån mig ytterligare (när jag är 60 och han 70!)

    Svara

Skriv en kommentar!