”Oseriös” kärlek?

Jag blev tidigare under dagen informerad om en blogg som skrev rätt kritiska tankar både om mig som person och min och Sheilas blogg i största allmänhet. Först blev jag sur, men efter att ha funderat en del på det kom jag till insikt att upphovskvinnorna inte är så erfarna som de gärna vill tro, samt uppenbarligen är skadade av Veckorevyns/Cosmopolitans snäva sätt att se på saker. Jag tänker inte länka dit då de inte förtjänar den uppmärksamheten, men jag är ganska säker på att de kommer att läsa det här och därför säger jag att man ska vara försiktig med stenkastning när man sitter i glashus. Jag tror att om ni vågade skicka in bilder på er själva skulle vi nog få se gott om finnar och fläsk även hos er, och jag tvivlar på att ni skulle lyckas få till särskilt ”professionella” bilder utan att ta till fusk.

Men, en av de många smaklösa sakerna som bollades runt var att jag var nåt slags oseriöst nätpervo som öppet uttryckte min kärlek för en person jag aldrig mött. Personen i fråga är ju såklart Mollie, och hon fick en ganska typisk varning om att bara möta mig på allmän plats och bla bla bla. Här är det återigen plågsamt uppenbart att tjejerna bakom anklagelserna själva har blivit utnyttjade, och därför gärna antar att alla män på nätet enbart vill utnyttja dem med tomma och smickrande ord.

Saken är dock den att det går alldeles utmärkt att bli kär i någon utan att fysiskt ha träffats. När man pratar med varandra varje dag i både telefon och via MSN så är det lätt att känslor uppstår. När man som jag inte särskiljer mellan olika typer av kärlek utan istället fritt låter mitt hjärta prata är det desto lättare att det händer. Jag känner inget behov av att försvara det, det bara är så.

Att bli nätkär är ingenting nytt. Så länge människor har kunnat kommunicera via distans har det funnits möjlighet att känslor uppstår. Spelar ingen roll och det är röksignaler, snigelpost, telefon eller MSN. Se bara på alla böcker som behandlar just brevkärlek som tema. Det är en urgammal företeelse, lika gammal som det samhälle vi lever i.

Jag tvivlar på att någon hade beskrivit en klassisk brevromans med uttrycket ”oseriöst” utan istället hade vi alla pratat om hur romantiskt det skrivna språket är, hur fint det är med människor som kan börja älska varandra via distans, osv osv. Men så fort nätet kommer in i bilden, då är man nåt oseriöst nätpervo. Det är som att man aldrig kan vinna, liksom.

Mollie och jag pratar varje dag. Ibland pratar vi flera timmar, ibland färre. Men minst en eller flera gånger om dagen pratar vi. Vi pratar om intressen, erfarenheter, framtid och kärlek. Vi pratar strunt, vi pratar allvar. Jag känner henne mycket väl, och jag är rätt säker på att hon vet vem jag är och vet vad jag går för.

Till bloggerskorna som skrev sitt angrepp och försökte maskera det som nåt slags konstruktiv kritik kan jag bara säga att ingen tvingar er att läsa min blogg eller se bilderna som mina läsare väldigt generöst och öppenhjärtligt skickar in. Jag fortsätter mitt fjärde år av bloggande, och till skillnad från er trivs jag med mitt liv.

Läs även dessa inlägg:

11 reaktion på “”Oseriös” kärlek?

  1. Älskarinnan

    Mycket bra skrivet!!!
    Hoppas för övrigt att du inte behöver vänta så länge på Mollie 🙂

    Svara
  2. Wicke

    Ren å skär avundsjuka från deras håll kan jag tänka mig. Inget annat.
    Inledde för snart två år sedan något som skulle visa sig bli ett förhållande på avstånd. vi fick kontakt på en sida, blev mer och mer prat där, sedan msn, efter någon månad blev det telefon. Många långa timmar blev det,tidiga mornar, sena nätter, tills en dag då vi bestämde att vi fick lov att träffas. Hur kär jag var förstod jag inte förens vi sågs, vi hade hyrt ett rum i stockholm där vi skulle ses, halva vägen var blev det.
    För egen del tyckte jag att jag lagt all kärlek åt sidan efter att ha blivit rejält blåst två gånger. Men ack så fel, mitt hjärta brinner nu med ljusare låga till henne än någonsin till någon.

    Så kärlek på nätet funkar. På ett sätt tror jag på ett vis det är bra,Alla förutfattade meningar försvinner,snygghet med mera innan man vågar visa sig. Man kan gå in djupare på känslor och problem, för skulle det visa sig fel har man ju bara en mailadress.
    Visst finns det skumma typer. Jag skulle aldrig träffa någon efter en nätdate på några minuter. Och alla män(kvinnor) är inte skitstövlar å pedofiler…..

    Säger bara lycka till å låt kärleken flöda..
    Wicke

    Svara
  3. Cookie

    Kanske det mest upprörande för de här ”medieskadade” kritikerna ni/du råkat ut för, är att ni/du publicerar bilder på människor som inte är 1.tokretuscherade samt 2.inte ser ut som man ska enligt det nuvarande idealet som råder i vissa kretsar, dvs size Zero/xs. Tragiskt men sant. Då somligas människors liv bara verkar bestå av att beklaga sig hur fula/otränade de är, hur viktigt det är att utföra olika former av trista träningspass, äta obegripligt smaklösa diet soppor/bars mm, kanske det inte är så konstigt att de inte står ut med tanken på att andra kan tillåta sig att njuta av livet utan att nedvärdera sig själva hela tiden?

    Svara
  4. Missne

    Skit i dom. Riktigt skönt att höra att du inte tog mer illa upp! Du – ni – är underbara friska fläktar i en översexualiserad värld, fortsätt med det!

    Svara
  5. Pingback: För egen del « Klumpesnusk & Sheila

  6. Jon

    Mycket bra inlägg!
    Din mentala penna är vass som fâ.

    Du lär inte fâ mer kritik, bubblan har spruckit nu.
    Liv och glädje!
    /Jon

    Svara

Skriv en kommentar!