För egen del

Jag började skriva detta som en kommentar till Klumpes inlägg om ”oseriös” kärlek, men kom på att jag trots allt är skribent/bloggare på denna sida så jag faktiskt kan göra ett inlägg av det. Det gäller att använda de stackars nersnorade hjärncellerna man har, haha!

Jagkastar mig direkt in i det och har lite olika åsikter om det där. För det första så har jag inte läst denna blogg som han refererar till, jag ska dock fråga ut honom så fort vi är vid datorn samtidigt då jag är onödigt nyfiken ibland.
Sedan är jag också lite emot detta med kärlek på internet. Innan ramaskri utbryter vill jag förklara lite närmare..
Jag tror på intresse via internet, jag tror på längtan, förälskelse och psykisk åtrå. Dock ej kärlek, att säga sig älska någon som man inte mött och en ren fysisk åtrå. Har man bara en psykisk bild, en röst att gå på kan man (enligt mig) inte gå så långt som att man älskar någon.

Jag tycker det är både synd och inte att man är frikostig med sina känslor. Med sambon pratade jag i början flera timmar varje dag i telefon/cam/msn, vi började som vänner på internet och det växte sig till mer. Jag var intresserad, nyfiken och längtade så det gjorde rent av ont fram till jag fick träffa honom och jag slogs av en ögonblicklig fysisk åtrå som grädde på den psykiska jag redan kände, vilken för övrigt gjorde att jag höll på att falla till marken när jag klivit av tåget och får se denna underbara man. Men det tog mig flera månader innan jag älskade honom, innan vi sa det åt varann och erkände det.

Jag ser inget fel i att bekräfta andra människor, att säga vad man tycker och att man tycker om dem är ju självklart toppen! Men jag tror inte på en Kärlek på internet. Det är något som kommer när man setts och interagerat på en mer fysiskt social nivå är min åsikt.
När det gäller Klumpe och Mollie så har jag varit med i två stycken ”treparts-samtal” med dem på msn och de är jättegulliga mot varann och uppriktigt intresserade, förälskade till och med. Jag hejar på deras lag vilken dag som helst, oavsett min åsikt om att de kanske borde vänta med att säga att de älskar varann. För vem är jag att på något sätt ifrågasätta deras känslor för varann? Det vore ju bara dumt.

Nej fritt fram för förälskelse, nyfikenhet och intresse. Men jag kan inte tro på en Kärlek på så lösa grunder, den är för mig inte äkta och grundligt byggd, det vill säga att fasaden rämnar alldeles för lätt och det vill inte jag vara med om för egen del.

Läs även dessa inlägg:

12 reaktion på “För egen del

  1. klumpesnusk

    (Varning för tjatig polybloggare nu!)

    Jag kan bara säga att det du tycker är ganska typiskt monotänkande. Att kärlek är en resurs man måste vara vaksam över, inte dela ut för frikostigt, att det är nånting reserverat och i liten kvantitet ungefär som jättedyrt saffran. Det är nånting den monogama världen uppfostrar oss alla med, att kärlek är en stor sak, en begränsad sak, en exklusiv sak. Ge inte bort din kärlek ”för enkelt” utan var noga med att vara säker på att personen du ger den till förtjänar den, osv osv.

    Jag tycker sånt är tråkigt. Jag vet vad jag känner, men ändå förväntas jag anpassa mina känslor efter en social reflex.

    Nu kan jag sätta mig på väldigt höga hästar och säga nåt självrättfärdigande strunt i stil med ”vi polymänniskor förstår mycket bättre än monomänniskor att kärleken är gränslös” eller nån liknande predikande smörja, men faktum är att så upplever jag det. Jag har alltid haft lätt för att älska olika människor, och om jag känner att jag älskar någon, är inte det kärlek? Varför måste det ”verifieras” på nåt vis?

    Jag älskar Mollie. Det är kärlek. Den kärleken kommer att växa när vi träffas och bli det som monomänniskor ganska elitistiskt kallar ”riktig” kärlek. Det är inte så svårt egentligen. Monovärlden gör det svårt, gör det exklusivt, gör det krångligt och dyrt att vara kär och att älska någon. För det är vad hela monokulturen bygger på, att det ska vara en begränsad och kontrollerad substans.

    Svara
    1. Ida

      Jag tycker nog att du är lite inskränkt. Det är väl inget monotänk över att kärlek är något fint och inte kan dela ut frikostigt. Det handlar väl snarare om hur man delar ut sin kärlek och på vilket sätt man älskar. Det finns många sätt att älska och jag som ändå är monogam har många jag älskar. Många jag älskar minst lika högt som min man. Även om jag inte vill ha sex med alla jag älskar.
      Det känns som att du gör det till att man måste ha sex med de man älskar. För så är det i polyvärlden(?)

      Jag tror inte heller att kärlek kommer över nätet. Jag tror att förälskelse kan komma, nyfikenhet och början på kärlek.
      Jag tror att det är lätt att blanda ihop kärlek med den euforiska lycka man känner i början av förälskelsen och nog tycker jag att även polyfolk skulle kunna vara försiktiga (om det nu är det ”monosar” är) med ordet älskar. Detta utan att det behöver vara begränsat och kontrollerat. All kärlek är inte fysisk attraktion. Monomänniskor kan också älska många. Du är inte monogamin som begränsar, det är människorna själva.

      Svara
      1. klumpesnusk

        Jag kanske överreagerade, men jag är i ett känsligt tillstånd just nu och jag upplevde det som att någon talade om för mig vad jag känner, när jag själv vet vad jag känner. Då känner jag mig hotad och ställer mig i försvarsställning.

        Nej, man måste inte ha sex med de man älskar. Det jag försökte säga är att kärlek (i min åsikt) är inte en så snäv sak som jag tror de flesta människor gör den till. Kärlek kommer till många saker. Kärlek finns för sina vänner och för sina barn, även om det inte är den ”vanliga” kärleken så är det ändå kärlek.

        Min erfarenhet är att för monomänniskor finns det bara en kärlek, och den kommer med många villkor. Det måste vara si, det måste vara så, och är det inte si eller så, då är det en ”förälskelse” och inte riktigt kärlek. Polymänniskor överlag är i min erfarenhet mer av åsikten att det finns många typer av kärlek och ingen av dem är mer eller mindre riktig än nån annan.

        Men visst, det är individuellt, och min reaktion kring det här kommer i första hand från en frustration och en känsla av utsatthet. Jag vet vad jag känner, jag vet vad jag känt för andra människor i det förflutna, och det finns i mitt huvud inget annat ord för det än kärlek.

        Svara
  2. sheila Inläggsförfattare

    Det är absolut något som är gränslöst, men jag anser att min kärlek är mer speciell om den ges till rätt personer. Man älskar människor på olika sätt självklart, vänner på ett sätt och partners på ett annat.
    Jag ser inte ner på polyamoröst tänkande, jag frågar och försöker lära mig. Men som jag skrev: DET ÄR MIN ÅSIKT!
    Och som jag påpekat i tidigare inlägg så är ingen kärlek fel, inte heller monogami. Vilket inte heller var saken i detta inlägg, det var min åsikt om Kärlek. Som jag också skrev så är det inte min plats att ifrågasätta era känslor för varann, men jag tycker… Suck…

    Svara
  3. sheila Inläggsförfattare

    Ska också förtydliga att det är detta eviga försvarandet av en monogamisk livsstil då jag på intet sätt är anti ett polyamoröst leverne för andra som jag är trött på och suckar åt. Intet annat. 🙂

    Svara
  4. Mollie

    Jag ska väl erkänna att jag läst den andre bloggen, och tackar för alla tips. De har jag redan hört från flera håll, men jag tackar ödmjukast för tanken. Dock är jag snart 30 och tänker lita på mig själv och mina egna erfarenheter som numer ‘medelålders’ haha ;). Har upplevt både negativa och sjukt positiva saker över nätdejting (träffade min fd man över nätet), så jag upplever att jag har relativt god koll. Och mina vänner vet var jag är osv. Dock tycker jag att det är synd att bloggarna missuppfattat Klumpe och Sheilas blogg så fatalt!

    Men till ämnet; jag vet inte om det ‘klickar’ till så där fantastiskt när vi väl ses eller om det ‘bara’ blir en traditionell vänskap. Då jag ser mig och Klumpe som goda vänner, men en vän, som jag intellektuellt är förälskad i, så får vi ändå vara beredda på det mesta. Hur det än blir så kommer vi ha jävligt roligt.

    Jag är panikrädd för alla stora ord. Klumpe har, enligt mina tolkningar, varit ärlig hela vägen, jag brukar fly hals över huvud, men har lovat mig själv att inte tvivla på hans ord. Eller hans känslor. Det är så han känner nu. Vad som händer imorgon kan ingen svara på. Allt måste inte tas bokstavligt. Precis som jag det jag känner idag, inte måste finnas där imorgon. Så enkelt är det. Iallafall för mig. Jag blir lätt kär, och tänker låta mig få vara det.

    Som jag sagt tidigare också så tänker inte jag predika den polyamorösa vägen som den enda riktiga utan alla människor får hitta sin sanning.

    Men jag hoppas ju på att mina fjärilar i magen har rätt hela vägen. Men å andra sidan så älskar jag personen bakom, oavsett om vi blir älskande vänner eller bara enl trad vänner. =)

    Svara
  5. Peaches

    Jag tycker att nåt som kan vara värt att tänka på är att det är en väldigt stor skillnad på kärlek och förälskelse.
    Kärlek är ett ord som används lite för lättvindigt. Kärlek är det som växer fram ur en förälskelse.
    Det är svårt att sätta ord på känslor och framför allt är det svårt att ha åsikter om andra människors känslor. Alltid trampar man någon på tårna.
    Vad jag försöker få sagt är att jag personligen inte tror att man kan bli kär i någon direkt, oavsett om man träffas på nätet eller i verkligheten. Man kan känna förälskelse, åtrå, närhet, känslor som man vet att kommer att bli kärlek, men inte kärlek. Kärlek är den djupare känslan som växer fram, över tid.
    Jag tror inte att jag känner så här för att det är ”normen” eller något som jag fått lära mig. Jag tycker inte heller att kärlek är en känsla som man måste vara restriktiv med eller bara dela med sig av till få. Jag tror helt enkelt bara inte att den kan infinna sig direkt, till en person som inte känner så väl ännu.
    Sen tycker jag också att den här diskussionen om monogami vs. polyamori som böljar fram och tillbaka, inom många olika ämnen, är intressant eftersom det verkar som om man måste vara antingen det ena eller det andra, är man för det ena är man per automatik emot det andra. Förespråkar man monogama förhållanden så är man genast en instängd och inskränkt typ som inte förstår att dela frikostigt med sig av sin kärlek, och som bara fastnat i en norm.
    Kan inte alla få vara som dom vill och själva tycker är bäst? Bara för att jag har svårt att förstå polyamori och själv vill vara monogam så betyder det ju inte att jag inte kan acceptera att andra människor vill ha det på andra sätt. Och om jag respekterar andras sätt att hantera sitt kärleksliv, så ser jag också gärna att jag blir respekterad tillbaka, och inte bara antar att jag sitter fast i en norm och inte har mod (?) eller styrka nog att bryta mig loss från den.
    Meitä on moneen junaan, som min mamma brukar säga. Det finns av alla sorter. Och bra är väl det.

    Svara
  6. M

    Kan man bli kär i någon man träffat men inte pratat med?

    En infantil jämförelse kanske men lite intressant likväl.

    Jag tror mycket väl man kan bli kär(/förälskad/vad man nu vill kalla det. Känslomässigt intresserad) i både fallen, men i slutändan, för mig, måste på något sett det fysiska och psykiska(alltså samtal och liknande) klaffa tillsammans, annars fungerar det inte.

    Samtidigt förstår jag inte riktigt diskussionen alls. Det rör sig om personer privata känslor. Jag har fullt sjå med att förstå mig på mina egna, ska jag dessutom lägga ner energi på att förstå andras? Nej, någon måtta får det allt vara ^^ (undantaget personer ”nära” en kanske).

    Svara
    1. sheila Inläggsförfattare

      Det är lite det jag menar, att man kan bli intresserad och förälskad, men det krävs mer enligt mig för att det ska bli Kärlek. Som för mig är när man säger sig Älska den andra individen.

      Det är också en bra poäng du har där, att man har fullt sjå att förstå sina egna känslor, vilket jag fullt ut kan sympatisera med. Men då jag är en nära vän till Klumpe sedan år tillbaka så tar jag mig friheten att kommentera, jag skulle dock aldrig ge mig in på att kritisera eller försöka förstå hans känslor för det kan ingen levande människa då det är en så komplex individ, hur enkel han än vill framstå som så är han komplex och det är en av anledningarna till att han ligger mig så varmt om hjärtat. 🙂

      Svara
      1. M

        Jag tror (tror är verkligen ordet) att Klumpe och du bara definierar kärlek väldigt olika. Du som något mer konstant och definitivt (även fast det är känslor vi pratar om) och Klumpe som något mer (i brist på bättre ord)svävande, något som inte måste följa en viss mall.

        Min rationalitet säger att jag inte skulle kunna bli ”lika” kär i någon som jag inte träffat. Å andra sidan, när har känslor någonsin varit rationella? Jag ifrågasätter inte din rätt att kommentera, jag har bara lite svårt för när folk (inte nödvändigtvis i denna tråd, utan överhuvudtaget) ska rationalisera känslor.

        Svara
  7. Cookie

    Man kan älska flera människor, fast på olika sätt och av olika anledningar. Man kan träffas på nätet och bli vansinnigt kär, och sen, när man träffas, känner man på vilket sätt man älskar varandra. Kanske blir man ”bara” vänner? Det innebär inte att man inte kan känna kärlek. Man behöver massor av olika kärlekar i sitt liv!!

    Svara
  8. Missne

    Att det kan vara så otroligt intressant att läsa allas bra kommentarer, men att sedan bara komma på nåt i stil med ‘det är väl upp till var och en’. Jaja. Jag tycker nog folk borde lära sig tänka till en skillnad på ‘såhär tror jag att det är för alla’ och ‘såhär fungerar jag’ – för det är en enorm skillnad, som kan bespara en försvarstänket.

    Det är inte upp till någon annan än en själv vad man känner och hur, eller för vem, och oavsett omständigheter. Och det tror jag att båda våra fantastiska skribenter vet mycket väl =)

    Svara

Skriv en kommentar!