En häpnadsväckande Sheila

Sedan jag ”blev” polyamorös har jag lärt mig mycket om mig själv och hur mina känslor funkar. Jag ser tillbaka i backspegeln och ser nu varför jag gjorde saker, och varför jag alltid kände mig så väldigt vilsen när det kom till kärlek. Det är alltid lätt att se hur saker gick till när man kikar i backspegeln, men för mig har det nästan blivit en revolution.

Jag skriver denna blogg tillsammans med en underbar kvinna. Hennes valda pseudonym är Sheila, och jag ska säga här och nu (ifall ni inte redan fattat att jag tycker det) att ord räcker inte till för att beskriva hur fantastisk hon är. Hon är en vardagsgudinna, och det enda som matchar hennes nästan gränslösa intelligens, empati och humor är hennes fysiska skönhet. Hon är otroligt vacker, enormt sexig och har så väldigt många egenskaper som det är lätt att tycka om.

Sheila kom in i mitt liv för snart precis åtta år sen. Vi är båda lite dimmiga kring hur vi lärde känna varandra, så om det finns en sån sak som ödet så kanske det var ödet som förde oss samman. Då var vi båda två trasiga människor som sökte efter en mening med allting, och sedan dess tror jag att vi båda har funnit den meningen, även om den är unik för oss som individer.

Men under livets resa sen dess har Sheila alltid funnits där. Även om vi haft perioder av tystnad så har vi alltid kommit tillbaka till varandra.

När jag ser tillbaka på mig själv och hur jag såg på kärlek då inser jag att jag inte förstod kärlek. Det var som om jag försökte spela ett spel, där spelreglerna var påhittade av någon annan, och där spelreglerna hela tiden ändrades utan att jag informerades om det. Så upplevde jag kärlek, och det gjorde att jag alltid var lite rädd för kärleken för jag visste inte när den plötsligt skulle vända sig emot mig som en ilsken kobra, och göra mig illa.

Det gjorde mig också blind för saker som egentligen var väldigt uppenbara. Ibland omedvetet blind, ibland medvetet blind för jag försökte anpassa mig själv efter andras spelregler istället för tvärtom och då var det lättare att censurera sig själv.

En av dessa saker var mina känslor för Sheila. Eftersom våra liv insisterade på att aldrig riktigt föra oss i en riktning där vi båda höll samma takt var det enklare för mig att inte utforska det området. Jag hade ju fått lära mig att man bara kunde älska en människa åt gången, och därför låste jag in många känslor och censurerade bort dem. Jag gjorde mig själv neurotisk och osäker. Jag hittade andra kvinnor att älska, i tron att det var så man skulle göra. Jag ignorerade mina egna tankar, Sheila var ju ”bara en vän”.

Och visst är hon en vän. Det har hon alltid varit och kommer alltid att vara. Men jag har insett sedan ett tag tillbaka att jag älskade henne nästan direkt från den första dagen vi träffades. Hon är en häpnadsväckande kvinna, och det är ett rent nöje att ha fått lära känna henne. Precis som Mollie kommer hon alltid att ha en plats reserverad i mitt hjärta.

Läs även dessa inlägg:

3 reaktion på “En häpnadsväckande Sheila

  1. pussy*power

    Visst är det en härlig känsla – när man kan känna så inför en person men veta att det är okej att känna likadant inför flera..

    Svara

Skriv en kommentar!