Hur mycket är kärleken värd?

En tanke som gått och snurrat i mitt huvud under dagen är hur mycket vi egentligen är beredda att offra för våran kärlek. Missförstå mig inte, kärlek är en fin sak och nåt som jag tror de flesta någorlunda vettiga människorna vill ha i sitt liv. Men jag undrar var gränsen ligger för när man börjar offra för mycket för sin (eller någon annans) kärlek.

Är det rimligt att ge upp sin frihet, sin integritet, sina drömmar och sin längtan för att man älskar någon? För att den personen man älskar kräver det i utbyte mot en fungerande kärlek?

Är det värt att offra allting annat i sitt liv bara för denna enda sak, även om det är en väldigt stor och viktig sak?

Vidare, när blir det orimligt att offra både sig själv och sin omgivning för att behålla den? Och sist, den svåraste frågan av alla… Kan man bli skuldsatt i kärlek, och att en skuld i nåt annat gör att man fortsätter älska någon för man känner sig skyldig att göra det?

Jag undrar hur många förhållanden som existerar under såna här former. Där den ena partnern känner skuld till den andra, kombinerat med en stor kärlek trots att den personen i praktiken får offra allting annat i sitt liv för att behålla den här kärleken.

Här tänker jag t.ex. på förhållanden där den ena parten misshandlar den andra, antingen fysiskt eller psykiskt. För den som blir misshandlad är ju ändå enormt trogen den som misshandlar. Det är väldigt vanligt i såna destruktiva förhållanden, att den som blir misshandlad försvarar utövaren och skyddar honom eller henne. Det är i min mening ett tydligt exempel på ett förhållande där den ena parten offrar allting annat för att få behålla den här kärleken, trots att kärleken är skadlig och trots att personen får välja bort allting annat i sitt liv till förmån för den.

Det finns givetvis mildare saker på samma tema. Det kan vara en person som längtar efter en sak, men personens känslor för en annan människa tvingar henne att välja, och är så stark att personen väljer bort allting annat till förmån för dessa känslor.

Är det värt det? Hur mycket är kärleken värd? När passerar man gränsen för vad som är rimligt att välja bort? Är kärlek verkligen så magisk att det är rimligt att välja bort massor med andra saker till förmån för den?

Ta t.ex. en kvinna som lever i ett monogamt förhållande med en man. Innerst inne kanske hon längtar efter frihet, hon kanske har insett att hon inte vill leva monogamt och att hon ofta känner sig kvävd i det monogama förhållandet med den här mannen. Kanske har han hjälpt henne i hennes förflutna, och kanske bidrar det till att hon känner sig skuldsatt till honom, både ekonomiskt och känslomässigt. Men hon älskar honom, och enda sättet för henne att få fortsätta älska honom är att kväva sin längtan efter allt det där andra. Hon offrar sin längtan efter flera kärlekar, efter nya kärlekar, efter att få leva ett större liv. Hon offrar nästan alla sina drömmar för den här kärleken som trots att den på en del sätt kväver henne ändå är så viktig för henne. Helst hade hon ju velat ha båda, men han vill inte det, han kan inte acceptera det och hans ultimatum till henne är att antingen välja honom eller välja sina drömmar.

Gör hon rätt val? Eller borde hon välja det andra alternativet? Att välja den andra livsstilen och välja sina drömmar även om det innebär att hon då måste välja bort kärleken till den här mannen?

Det är såna här tankar som får hjärnan att slå knut på sig själv…

Läs även dessa inlägg:

8 reaktion på “Hur mycket är kärleken värd?

  1. Frida

    Värt att tänka på. Lever nu i ett monogamt förhållande men har senaste tiden funderat mycket kring vad jag måste avstå för att bibehålla vår relation. Det är synd att livet och kärleken inte är enkla ekvationer att lösa.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Det är så mycket mer som man kan bli tvungen att offra. Man kan bli tvungen att offra drömmar, vänner, kanske t.o.m. familj för att bibehålla den kärleken.

      Svara
  2. Mimi

    Tankebanor som jag själv länge gått och tänkt på. Gjorde slut med mitt ex för en månad sedan då jag insåg att jag alltmer begränsade mig själv i förhållandet. Trots att jag verkligen älskar honom så dog tillslut mina sexuella och trogna känslor för honom genom att jag inte längre kunde vara mig själv. Tillslut blev risken för stor att jag skulle vara otrogen bara för att bevisa något för mig själv och att såra honom pga det kändes otroligt själviskt. Jag älskar ju honom och får leva med mitt beslut(han blev jätteledsen) med tanken om att ifall han verkligen älskar mig så är det här rätt sak för oss båda. Jag tänker inte låta honom få en halv person genom mig när någon annan där ute kan ge 100% av sig själv till honom.

    Och frågan är väl om det är ”rätt” när man känner att man offrar för att få uppleva något så fint som kärlek. Vissa saker kan man känna är värt det, men när det inte längre känns så kan det vara dags att utvärdera sina prioriteringar.

    Svara
  3. M

    Efter att mitt senaste förhållande tog slut drogs jag med samma tankegångar. Framförallt handlade det om hur blind jag själv var för det sättet hon behandlade mig på. hur jag började kompromissa med saker jag lovat mig själv att inte göra.

    Generellt sett så kan man ju utgå ifrån att om kärleken ger mer ”ont” än ”gott” så är det något som är ganska snett. Det är dock svårt att se objektivt på saker och ting, när man är mitt i dem.

    Svara
  4. Pingback: En likformad enhet « Klumpesnusk & Sheila

  5. Elin Sturesdotter

    Kärlek har så många yttringar, så många ansikten – och så många graderingar…
    För mej är den yttersta kärleken villkorslös: jag ger utan få eller kräva något tillbaka, och gör det med öppna ögon och av fri vilja. Den kärleken är så speciell, så exklusiv att den sällan(?) hittas i parförhållanden utan är mest förbehållen i andra konstellationer som föräldrar-barn, mellan syskon eller vänner.
    I en misshandelsrelation är det inte fråga om kärlek längre, utan om snedvridet beroende hos både förövare och offer.

    Svara
  6. Sara

    Man kan tappa all tro på kärleken också. Kärlek är vackert och man ska inte vara snål med den. Men jag har lärt mig att man måste spara lite kärlek till sig själv också. Kanske är jag för bränd och bitter just nu för att ge en objektiv åsikt till kärlek och vad man är beredd att offra.

    Vad jag dock vet med säkerhet är att man inte ska vara för generös med sin kärlek. Ge den inte till vem som helst.
    Vad kärleken är värd?
    Mycket.
    Men inte till vilket pris som helst, man måste fortfarande vara sig själv. Kompromissa inte med din egen person.

    Och framförallt, ge inte mera än du får tillbaka.
    Spara lite till dig själv, bara så det räcker till att läka ditt hjärta.

    Svara

Skriv en kommentar!