Att offra sig

Jag sitter här och lyssnar på klassisk musik (Beethovens pianomusik just nu, en av mina stora favoriter inom den klassiska genren) samt funderar på det här med att offra sig själv och sina drömmar för kärlekens skull.

För jag vet hur det är. Jag är mycket väl medveten om att jag i det förflutna varit väldigt snabb att offra mycket av både mig själv och mina drömmar för att passa in i förhållandet. Min underbara coblogger har också påpekat det upprepade gånger, att jag gärna tummar på mina annars rätt fast principet till förmån för de förhållanden jag haft. Kommenterat på att jag ofta har en tendens att göra det, och sedan i tysthet må dåligt över det för jag känner mig svag och otillräcklig efteråt.

Är det osunt att offra saker som är en del av sig själv för den stora kärlekens skull? Utan tvekan ja, men förhållanden handlar ofta om att kompromissa. Det handlar om att mötas halvvägs. Vilket är lite märkligt känner jag ibland. Att man måste skära bort saker från sig själv för att ett förhållande ska fungera, att ens partner som man älskar måste ge upp saker. Emellanåt känns det som att man försöker göra en helhet av två halvor, men halvorna var helheter innan men skar bort en massa av sig själva för att liksom passa ihop.

Går det inte att göra en helhet av två helor?

Hmm, knepigt.

Jag undrar hur många par i vårt avlånga land som lever så här. Där en eller båda (eller hur många som nu ingår i relationen) har blivit tvungen att avsäga sig saker för att få ha den kärleken och det förhållandet. Hur många människor som likt jag själv väljer bort bitar av sig själv för att passa in med den de älskar.

Det här är en stor svaghet med mig. Jag vill vara till lags, jag vill göra den jag älskar lycklig. Det bittert ironiska är oftast att ens partner ju blir lyckligast när den andra är sig själv. Offrar man för mycket blir det en dålig trend, då får den andra parten dåligt samvete för att den ena inte lever ut, och vidare tillbaka på den första som då upplever det som att han/hon måste anpassa sig ÄNNU mer, och vidare innerst inne mår dåligt för då börjar han eller hon kanske känna sig kvävd, känna att glädjen och kärleken har försvunnit ur förhållandet.

Varför gör vi så här? Har vi förlorat våran förmåga att sy ihop kärlek och ett förhållande med våran egen personlighet, våra drömmar och våra intressen? Har vi förlorat den förmågan så till den grad att vi nu måste välja mellan det ena eller det andra? Att vi kommit till den punkten då vi antingen får välja kärlek och förhållanden, men inte drömmar och längtan och vad annat nu ingår i våran egen personlighet.

Jag hoppas vi inte förlorat den förmågan. Jag vet att jag identifierat den i mig själv och att jag försöker lära om mig hur jag själv funkar. Ta ett steg bort från mig själv, betrakta mig själv och mina drifter lite mer objektivt och försöka se bortom min egen händelsehorisont. Kanske lära mig nåt nytt.

Många av mina förflutna förhållanden har (nu när jag tänker på saken) ofta automatiskt landat i ett slags tillstånd av dominans/undergivenhet. Jag har alltid varit rädd för att förlora den jag älskat, och då har jag blivit mer undergiven, anpassat mig efter hennes vilja (eller snarare, och väldigt dåligt, så har jag anpassat mig efter vad jag TROTT vara hennes vilja) och det i sin tur har lett till att jag känt mig oviktig, ihålig och falsk.

Stora, svåra tankar.

Läs även dessa inlägg:

8 reaktion på “Att offra sig

  1. emmy

    man ska ju inte känna att man offrar sig! Det är ju ett solklart tecken på att det är FEL FEL FEL i relationen!

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Absolut, det är inte sunt varken för sig själv eller för förhållandet. Det är nåt jag fått lära mig, och fortfarande måste ha i åtanke.

      Men jag slår vad om hundratusen kameler att en majoritet av människor som lever i osunda förhållanden och som gjort det till en praxis att offra sig själv för kärleken inte har den insikten, och inte har förmågan att ta några steg utanför det hela och se det utifrån.

      Svara
  2. Ellie

    Hmm men ibland måste man göra vissa ”uppoffringar”. Nu menar jag inte stora drömmar men små saker i vardagen ibland! Man kan ju inte bara leva hur som helst exakt hur man vill.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Javisst, det vore ju enormt orimligt och själviskt att förvänta sig att man alltid får sin vilja igenom oavsett hur liten struntsak det må handla om. Det är en lika stor kollisionskurs.

      Jag pratar om de stora sakerna som man mer eller mindre ofrivilligt avstår, ofta genom sin egen självcensur. Att man kanske väljer bort nära vänner bara för att de inte kommer överens med ens partner, att man väljer bort drömmar, tankar och liknande för att ens partner inte godkänner dem, tycker de är barnsliga, overkliga eller annat.

      Svara
  3. Ida

    Frågan jag får är varför det skulle vara farligt eller dåligt att uppoffra lite av sig själv och sina drömmar för sin partner?
    Istället föds nya drömmar, gemensamma drömmar upp och jag själv kan utveckla mig om jag nu bara vill utveckla mig.
    Att leva i en relation innebär inte att du måste ta död på dig som person. Däremot måste du lära dig att leva tillsammans med en annan, ni måste lära er att leva tillsammans och hela tiden föra en dialog med varandra (det svåra i en relation skulle jag säga).

    Att anpassa sig till varandra är inte dåligt. Att kompromissa är inte dåligt även om man inte behöver kompromissa om allt. Ibland får den ena backa och ibland den andre.
    Anpassa sig måste man göra ständigt, till sina vänner, familjen, partners, arbetsgivare, skola etc. Jag tror att man får vrida på saker och försöka se möjligheterna med att man måste anpassa sig, kompromissa osv. Kanske upptäcker jag något, lär mig något nytt, hittar nya intressen…

    Svara
    1. sheila

      Det är lite detta jag försöker säga i mitt inlägg, man formas om och bildar nya saker tillsammans. Kommer på nya saker om sig själv och/eller sin partner exempelvis.
      Är man ovillig inför förändring ska man inte inleda en relation med en annan människa. Då är det dömt att misslyckas.

      Det jag dock tror att Klumpe menar är det mer negativa. När man konsumeras i sin vilja att göra sin partner nöjd, när det bara blir ett konstant givande, inte ett tagande för att väga upp. Ett konto behöver insättningar för att täcka uttag. Jag å andra sidan fick denna gången vara den lite mer positiva i ekvationen, känns bra för egen del. Även mellan oss är det ett givande och tagande. Haha. 😉

      Svara
    2. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag pratar inte om att utvecklas tillsammans. Utvecklas man tillsammans lever man i en sund och hälsosam relation, förutsatt att man kommunicerar om det och håller en linje tillsammans.

      Mitt generella tema är frågan kring hur långt man är villig att kompromissa med sig själv, med sina egna ideal – och när blir det att man börjar skära bort bitar av sin egen identitet, sin egen individ, sitt eget liv till förmån för kärleken. Hur viktig är den kärleken för sig själv, och var går gränsen för när de saker man väljer att leva utan till förmån för relationen blir långsiktigt skadlig för sig själv.

      Att anpassa sig till varandra är definitivt inte dåligt så länge det sker på rimliga villkor, och är en process som båda deltar i. Jag är helt och hållet för det, det är personlig evolution.

      Men att självcensurera sig, att ta bort bitar av sig själv för vad ens partner (eller vad man tror ens partner) vill är ju knappast bra, och frågan är var balansen går.

      Svara
  4. hjärter dam

    Angående liknelsen med helheten och halvorna så är min syn såhär: Om helheten är papper kan man med hjälp av att lägga ett rött papper delvis på ett blått papper och lyser med ljus få papper som ser lila ut. Det röda pappret finns kvar, det blåa pappret finns kvar. Inget har förstörts, men något nytt har skapats.

    Svara

Skriv en kommentar!