Sheila har helt rätt

Hon har helt rätt. Jag har en tendens att vilja laga människor.

Jag faller ofta för lite defekta människor. Det är ingen nyhet. Jag tycker att människor som är lite trasiga på nåt sätt visar sin inre skönhet på ett annat vis än helt perfekta människor. Det går mycket ihop med min åsikt också om att perfektion på det personliga planet är en utopi, och att vi inte bör sträva efter att vara perfekta utan bara sträva efter att vara den vi är.

Men när jag ser tillbaka på mina förflutna förhållanden och de kvinnor jag börjat älska är den röda tråden nästan alltid densamma: de är ofta kvinnor som inte har det lätt, som inte haft det lätt eller som på nåt vis har haft det svårt. Jag vet att Sheila ingår i den kategorin. När jag lärde känna henne hade hon det inte lätt, och det bidrog till min attraktion för henne.

Detta är nåt jag lärt mig under årens lopp, och som jag blivit medveten om först för omkring två år sen. Jag har verkligen en tendens att falla för kvinnor som kräver mycket underhåll, och när jag sedan fallit för dessa kvinnor har jag en tendens att skära bitar ur mitt eget hjärta och ge åt dem för att få dem att må bra. Jag är snäll, jag är ödmjuk och jag vill ge och ge och ge, vilket i sin tur ofta leder till att jag ger för mycket. Ibland börjar jag ge så mycket att jag själv inte får nån näring och börjar svälta, på ett känslomässigt plan. Detta är nåt jag insett relativt sent i mitt liv.

Jag faller för reparationsobjekt, kort sagt. Med det sagt betyder det inte att det är nåt fel på kvinnorna jag faller för, men de har ofta lite svåra sidor. Men som jag sa tidigare, perfekta människor tilltalar mig inte, för jag tror inte en sådan människa existerar. Så jag faller för knepiga kvinnor. Sheila har helt rätt där. Jag faller för kvinnor som kräver stor insats känslomässigt, och efter ett tag börjar jag skära bitar ur mitt eget liv för att tillfredsställa dessa kvinnor. Jag insåg när det tog slut med exet att det här var en ohälsosam inställning och när medvetenhet om problemet uppstod fick jag även förmågan att ändra det. Kanske är det därför som det gått lite bättre med J?

Kanske.

Men jag tror den största orsaken till att J bröt trenden var att jag ser annorlunda på kärlek och förhållanden numera. Jag ser dem inte som antingen-eller. Det tror jag är ett av de största problemen som uppstår i hur man hanterar sina ex, eller överhuvudtaget kring förhållanden. Vi har byggt upp tydliga men ändå osynliga barriärer mellan olika typer av relationer, och det blir lätt en svår konflikt inuti oss när dessa barriärer slår emot varandra. Innan blev det en konflikt hos mig för det var kvinnor som jag fortfarande hade känslor för, men som jag inte var tillsammans med, och iom mina egna defekter blev det då kanske svårt för mig att uppnå mitt mål med vänskap.

Idag tror jag inte det händer, för jag har ändrats. Idag ser jag inte förhållanden som antingen-eller, som på eller av. Idag är de flytande. Idag känner jag att jag kan vara vän med någon OCH ha ett förhållande med dem. Idag kan jag funka.

Läs även dessa inlägg:

En reaktion på “Sheila har helt rätt

  1. A

    Jag tror ärligt talat att det är hur vanligt som helst att vilja ha en ”bad boy” eller en ”pshycobitch”, och att det hänger ihop med tendensen att romantisera allt från melankoli till psykisk sjukdom som ett tecken på djupsinnighet och kreativitet.

    Sen tror jag också att det beror på någon slags medmissbrukarbeteende light, alla vill väl vara den där personen som med sin kärlek räddade honom/henne undan sin egen destruktivitet? Att uppleva att man räddar någon annans liv (vilket man sällan lyckas med om man väljer att slå sig i slang med en ”trasig” person) är ju en mäktig kick och ett sätt att knyta någon till sig på ett oåterkalleligt sätt, men jag skulle tro att det nästan alltid ger en extremt skev balans i en relation. Jag tror egentligen inte att vare sig den som är den ”trasiga” eller den som ”räddaren” (även om jag tror att rollerna de facto pendlar mellan båda) är redo att verkligen ha ett förhållande och att älska någon annan, eftersom båda två fokuserar så mycket på sig själva, även ”räddarens” roll är ju fokuserad på sin egen insats i slutänden.

    Nu känns det som att jag var lite hård här, eftersom du är så personlig i dina inlägg, och jag har knappast någon formell kompetens att luta det här mot, det är bara hur jag själv tänker kring det i allmänhet snarare än ett påhopp riktat mot dig. Jag har själv mått dåligt, framförallt i tonåren och jag har själv stenhårt gått på alla idéer om destruktiva genier och att lyckliga personer är ytliga personer, att bråk, skrik och tårar är ett tecken på passion och gudvetallt. Jag tror verkligen att den typen av romantiserande, vare sig det är uttalat eller bara något som finns i bakgrunden, bidrar till att hålla kvar människor i depressioner.

    Dessutom är jag såklart personligen lite bitter över pshycobicthens lockelse på män. Min egen pojkvän har tydligen haft en tendens att skaffa sig just sådana, och hur ska jag, som liksom bara är en vanlig lycklig tjej som faktiskt skulle KUNNA klara mig utan honom, utan att gå upp i limningen eller hota med självmord (vilket JAG ser som en grundförutsättning för att älska någon överhuvudtaget), kunna konkurera med hans ex och hennes sjuka huvud och trasiga själ?

    SORRY, långt och fragmentariskt!

    Svara

Skriv en kommentar!