Efter förhållandet

En tanke som plågat mig de senaste dagarna är det här med när en relation blir sur. För ibland kan relationer surna precis som mjölk blir sur.

Specifikt tänker jag på vad som händer efter man avslutar ett förhållande, efter man gör slut.

jag har haft förhållanden i det förflutna. Traditionellt normativa tvåsamma förhållanden. Jag har skrivit en del om dessa tidigare. Mitt mål har alltid varit detsamma när ett förhållande tar slut – att man ska försöka uppföra sig civiliserat, att försöka vara vänner.

Detta har nästan alltid misslyckats. Ofta har jag undrat om det är mig det är fel på, för den enda riktigt tydliga röda tråden genom allting har varit jag själv. Har jag inte försökt tillräckligt hårt? Eller har saker helt enkelt varit bortom min kontroll, hur hårt jag än försöker?

Nästan alltid har det här försöket med att vara civiliserad urartat, och jag har verkligen försökt men det har aldrig funkat.

Upp tills J har jag aldrig kunnat vara vän med mina ex. J verkar dock vara annorlunda, och till viss del tror jag också att jag själv funkar annorlunda nu. Det är långt ifrån lika svartvitt för mig länge med relationer och förhållanden, och jag har ofta sagt att jag inte betraktar J som ett ex – när jag pratar om ”mitt ex” brukar jag oftast prata om hon innan. J är inget ex för mig. Hon är en mycket fin kvinna som jag fick ha i mitt liv, och som jag nu har i mitt liv som vän. Vi funkar.

Vilket återigen leder mina tankar till att det är jag som är den röda tråden i alla misslyckanden tidigare. Att det var nånting med mig som gjorde det, att jag inte kunde hantera det, att det inte funkade.

Men det är inte rättvist mot mig själv att tänka så. Saker är aldrig så enkla och prydliga, speciellt inte när det kommer till människor och hur människor känner och interagerar. Jag ska därför försöka att inte vara så hård mot mig själv när jag analyserar mig själv.

Läs även dessa inlägg:

8 reaktion på “Efter förhållandet

  1. Cookie

    ..tror du inte att man under livets gångs förhoppningsvis förändras och utvecklas, man lär sig av sina egna (och andras) relationer vad som känns rätt och fel, och vilka människor man trivs med eller ej? Jag är också mycket god vän med ett ex, som var omöjlig att vara tillsammans med av olika anledningar, nu träffas vi regelbundet och jag ser honom som en av de viktigaste människorna i mitt liv. Sen tror jag precis som du (Klumpesnusk) att endast EN människa inte räcker för att ge en allt, som man får ”lära sig” i vårt heteronormativa tvåsamhetssamhälle. Tack för en mycket bra blogg och många kloka tankar:)

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Tack för att du gillar våran blogg!

      Jag försöker utvecklas och lära mig mer om mig själv – mycket av den här bloggen handlar om att se sig själv, identifiera mönster och tankar hos sig själv och att utvecklas. Både jag och Sheila tänker aktivt så, och det är ett vanligt tema här.

      Jag vet också att jag utvecklats enormt de senaste åren, och speciellt det senaste året har jag tagit stora kliv framåt i min personliga utveckling.

      Svara
  2. Kaja

    Ofta surnar förhållanden för att bilden och uppfattningen man har av varandra förändras. Man står inte där man stod, tycker inte som man tyckte. Insikter. En stark relation överlever. Man växer isär, växer ihop, mognar tillsammans. Accepterar nya insikter om varandra och djupnar. Svaga relationer överlever inte. Bilden man hade var idealiserad och man kände inte varandra på riktigt, och verkligheten funkade inte. Alla har väl ett filter mellan sig och andra, mer eller mindre. Referensramar.

    Vissa människor flyr hellre undan (tidigare kvinnor?), och vissa accepterar (J?).

    Svara
  3. Anneli

    Överlag verkar det som att människor har svårt att vara vän eller bekant med sina ex och vad det beror på är så klart individuellt.

    Jag och min nuvarande sambo är bekanta/vänner med mitt ex och hans nya sambo och vi umgås som vilket vuxet par som helst när vi umgås och när människor ser eller hör om det rynkas det allt som oftast på pannan och man får en konstig min och sen ”va? Varför det” eller ”Vad säger ditt ex nya flickvän om det?” eller ”Tror du verkligen att din sambo är helt ok med det” och saken är att mitt ex och min sambo pratar oftare än jag och mitt ex och jag med mitt ex sambo då så klart:-)

    Jag undrar ju då, vad är det som driver människor att automatiskt rynka pannan åt det faktum att man har kvar sina ex i livet trotts nya relationer på varsin sida? Måste man automatiskt hata, ogilla eller inte vill veta av sina ex? I bland känns det någonstans som en oskriven regel att ”det ska vara så”.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Jag tror sånt där går mycket i linje med den väldigt svartvita synen på förhållanden som råder i samhället. Antingen är man ihop eller så är man det inte, och när det är slut så blir förlängningen att man inte ska ha nåt att göra med sina ex för de har ”förbrukats” på något vis.

      Jag märker av mycket sånt där också, och det är ren och skär osäkerhet i de flesta fall. Människor som oroar sig för att sin partner pratar med sitt ex, och det är osäkerhet för på nån nivå är de kanske rädda att partnern ska återgå till sitt ex då, iom att de haft känslor och (hemska tanke!) tänk om känslorna kommer tillbaka?!!?! Kris och panik!

      Som sagt, det är det där vaktande och svartsjuka beteendet som fostras av tvåsamheten.

      Svara
  4. Lisa

    Önskar att jag kunde lära mig det.. för mig har det alltid varit surt och ju mer man anstränger sig desto surare blir det.

    Svara
  5. Norrländska

    Jag har inte direkt högvis med surnade förhållanden bakom mig, vissa har jag valt att bryta helt med bara för att det helt enkelt inte ger mig något att ha dem kvar i bekantskapskretsen. Men andra har jag väldigt tighta relationer med fortfarande… Jag tror inte att en endaste en av mina ex har något speciellt ont öga till mig och jag har absolut inget ont öga till någon av dem heller.
    Jag tror att det surnar när man inte riktigt kan släppa taget och gå vidare(acceptera) av olika anledningar(Inte nödvändigtvis för att man vill ha människan i sitt liv heller..).

    Svara
  6. jg

    Jag brukar gå omkring och tänka på sånt här ganska ofta. Hur det normala verkar vara att när förhållandet tar slut så försvinner all sorts relation man någonsin haft, och det fylls med hat. Att man en gång i tiden har älskat varandra, fått tillåtelse att klä av varandra, berättat allt för den andre och fått privilegiet att få lyssna till någon annans allt. Det stör mig, att det normala är att lämna allt det där och släppa något som varit en stor del av ens liv. För det är ju knappt några som lyckats behålla en vettig relation med någon som man innan har varit tillsammans med.

    Så jag tror definitivt inte att det är du själv som varit avgörande i det faktum att det inte lyckats. För den allmänna uppfattningen är att det inte ska fungera.

    Jag har, likt du, försökt. Det är svårt, tycker jag. Det krävs verkligen en viss form av ansträngning. Och även om jag idag inte är ovän med någon, så tycker jag att det är en alldeles för liten andel som jag faktiskt kan umgås med på tu man hand med. 1 utav tre har jag lyckats ha kvar i mitt liv, och han var den av dem alla som sårade mig mest samtidigt som vi inte ens var ihop på riktigt.

    Jag önskar dock att folk tänkte som du. Att när förhållandet surnar så är inte det slutet på allt. Varför förkasta det goda med det onda, kan jag tycka.

    Svara

Skriv en kommentar!