Det fungerade på lång sikt

Jag läser Klumpes inlägg och surnande relationer och kan då såklart inte undgå att fundera på mina egna relationer. Vilka jag inte ofta tycker har surnat. Jag är faktiskt vän med 99% av mina ex. Inte så korrekt räknat då de inte är 100 st och jag således inte har 99 st jag är vän med. Men på det stora hela är det ytterst få jag är ovän med. Den man jag levde med innan det förhållande jag befinner mig i nu var riktigt usel, kan inte minnas något jag uppskattade hos den mannen och han kommer av olika för mig självklara (och livsfarliga) orsaker vara min ovän. Det är inte bara surt, det har möglat och skurit sig rejält. Kanske har jag då laddat ihop alla andra mer ”lyckade” avbrott i en enda stor skräll?

Vid en eventuell separation med mannen jag har nu (gud förbjude) skulle vi nog inte heller kunna vara vänner efteråt då jag älskar honom för mycket för att tänka mig ett liv utan honom. Han betyder för mycket för mig helt enkelt.
I övrigt vet jag inte riktigt hur jag gjort vid separationer. Jag och männen i fråga har haft kontakt även efter, vi har umgåtts och vi har många gånger haft sex även efter det varit slut. Hade jag varit singel hade jag kunnat räkna på en hand (minst) de jag kunnat ringa för att få mig kuk om jag bara bott kvar nära dem. Lite uppblåst att säga så kanske, men så är det. Dörren har liksom lämnats på glänt och det har funkat för både mig och dem. Jag har visserligen inte klippt rakt av och alltså inte i ordets rätta bemärkelse ”gått vidare” men tillslut har vi hittat varsin ny partner och det har bara funkat att gå vidare då i och med att det som en gång var vi hade hunnit rinna ut i sanden. Men när vi av någon anledning varit singel samtidigt har vi hört av oss till varann och haft ihop det. Min sons pappa är en sådan man i mitt liv. Den separationen var inte alls lyckad dock, han var otrogen, jag ogillade honom skarpt och det resulterade i att jag fortfarande inte litar på honom. Men när det lagt sig och jag i en stunds självdestruktiv desperation hamnade i säng med honom igen märkte jag att det funkade. Jag hade saknat den bekräftelsen han gav mig i sängen, även om han är långt ifrån den bästa jag haft, men jag saknade inte honom som någon betydande karaktär i mitt liv och fick även bekräftelse på det vilket gjorde det oerhört mycket lättare att släppa honom.

Vi har pratat om det förut, jag och sambon, och jag har insett att detta är mitt första förhållande där jag inte har en ”liten svart bok”. Jag har inget back-up-knull denna gången. I detta ligger då en del av den osäkerhet jag haft i vårt förhållande. Kanske har jag inte givit mig till 100% tidigare så som jag gjort till den här mannen, pga att jag haft ett skyddsnät om det inte funkat, det har inte spelat lika stor roll. Jag tror det har mest med kärleken att göra, det faktum att jag är mer vuxen nu och andra saker har betydelse, men jag tror att en liten del i det är mina sk ”lyckade separationer” som om man tänker efter inte är så jätte lyckade just för stunden. Men i och med att jag kan idag se tillbaka på det med andra ögon än besvikelse eller osämja har det funkat och varit bra för mig i ett längre tidsperspektiv. Jag är inte bitter över mina separationer, jag ser dem på ett annat sätt. Till och med en man som predikade för mig att ”när det är slut så är det slut” fanns där när jag behövde bekräftelse och närhet. Det funkar alltså för mig och jag har haft turen att träffa män som tänker likadant. Inget fel i lite desperations sex med sitt ex så länge båda är med på det och vet vad det innebär. Detta tackar jag dem för, att de funnits där när jag behövt dem, kroppsligen då i och med att själsligen tog det slut när relationen gjorde det. Oavsett relationsform.

Jag har funderade också på hur det kommer sig att Klumpe haft sådan otur… Den teori jag kommer fram till är att de kvinnor han träffat (har själv träffat ytterst få av dem) har varit sådana som han känt sig mer eller mindre tvungen att ”laga” och har investerat ”för mycket” av sig själv i den relationen. Man ska investera naturligtvis, men inte så man är tvungen att ge upp sig själv för att vara den andra till lags. Den vanligtvis kvinnliga instinkten om män som projekt som de måste ta hand om och fixa till.
Klumpe är en sådan vänlig och älskvärd själ som vill alla väl, så denna teori tror jag är ganska hållbar till viss del. Det finns många olika nyanser såklart, men jag tror att det är så. Kvinnorna har varit för stora projekt för honom att klara på egen hand och när de märkt att han givit upp har även de givit upp, blivit besvikna på honom för att han givit upp och klandrat honom till viss del för alltihop. Således också för hela separationen. En sårad själ är ofta selektiv i sina minnen och oresonlig i sitt handlande.
Man kan inte laga alla, man kan ofta inte ens laga någon annan än sig själv och det är där man måste börja. Det är något både jag och Klumpe måste inse och även tillämpa i våra liv. Jag vet att klumpe är så pass intelligent att han vet detta, han är en av de som utmanar och stimulerar mig intellektuellt och mycket därför är han en så kär vän till mig. Men det är just när det kommer till att laga sig själv, tillämpa detta i sitt liv som vi faller lite, eller periodvis mycket och jag hoppas av hela mitt hjärta att Klumpe en dag finner en väg att laga sig själv så han kan leva sitt liv på ett tillfredställande sätt då jag vet att han har så mycket att erbjuda. Det är en underbart snäll och ödmjuk man som sitter där på andra sidan, en av de bästa jag vet och han är värd så mycket bättre än ”surnande mjölk”.

Läs även dessa inlägg:

Skriv en kommentar!