Min mörka sida

Jag läser Klumpes inlägg om svartsjuka och osäkerhet och jag kan inte undgå att rannsaka mig själv en del då svartsjuka är en otroligt mörk del av mig som jag länge försökt tackla och bryta ner. Med viss framgång på det senaste, men det höll på att kosta mig mitt nuvarande förhållande (det var en stor del i det) samt att det tagit sanslöst mycket av min egen energi.
De som någon gång varit svartsjuka på riktigt, jo jag säger ”på riktigt” då det finns olika former av svartsjuka, det finns en mer sund form där man förmedlar till sin partner att man inte vill mista denne och hur mycket denne betyder för en själv, sedan finns det en själsligen konsumerande och manisk svartsjuka som kväver både den drabbade och dennes partner. Den som alltså upplevt den senare versionen vet att den är energikrävande och det känns som man går sönder inuti och jag har tänkt många gånger att den känslan är värre än att faktiskt bli sviken. Blir man sviken har det faktiskt hänt något, man behöver inte fundera på huruvida man är galen för att man misstänker saker utan det har verkligen hänt något och man kan reagera för att sedan agera.

Jag var inte svartsjuk förr om åren, jag kunde vara ifrån mina pojkvänner utan att ens fundera på huruvida de träffade andra eller åtrådde en annan tjej/kvinna. Jag hade mitt liv och mina vänner, likaså min pojkvän. Det som kändes då var saknad och en vilja att vara nära, sådär som det är när man är kär. Sedan hände något…
Min föredetta svek mig, om och om igen. Först i det dolda, sedan allt mer tydligt. Det började med att han tackade nej till sex med mig för att runka vid datorn när jag somnat, mer än en natt vaknade jag till av att han inte låg bredvid och ”kom på honom” vid datorn istället. Porrfilmerna för övrigt hade han gömt bland systemmapparna i Windows! För att jag inte skulle hitta dem. Sedan eskalerade det hela till att han chattade med kvinnor, varvade flirt, prat om mig (där han förklarade hur ful och äcklig jag var, vilket han gärna förklarade för mig verbalt också) med ren och skär cybersex. Han hade dejter med tjejer på cafét där han visste att jag gick och köpte lunch, som att han ville att jag skulle se honom sitta och limma på andra tjejer då han visste att jag gick dit samma dag, utan undantag.
Han förstörde så mycket för mig och även om man kan tycka att en människa inte ska få förstöra för en själv, att man inte ska tillåta det, så lämnar det ett stort hål i själen där tilliten en gång satt.

Efter det blev jag en svart och hemsk version av mig själv, tillslut kunde jag inte ens hålla masken. Jag gick igenom datorn, senast använda filer, historyn i explorer och telefonen. Jag letade efter tecken på att han var otrogen, stort som litet, med en aldrig skådad frenesi. Det blev som en drog för mig, jag skulle prompt hitta något och självklart gjorde jag det också, just för att jag fantiserade ihop att han tillslut hade svikit mig. Jag kom hem från jobbet en dag, oanmäld, och fann honom vid datorn där han satt och onanerade. Vilket drog igång ett fullständigt onödigt gräl, jag blev så chockad och illamående att jag inte kunde hålla mig, jag var tvungen att skrika och gråta på honom. Istället skulle jag ha backat och sett att detta inte var mitt ex, det var en man jag älskade som faktiskt inte hade nekat mig samliv. Detta var en man som kände sig skyldig, tack vare mitt beteende, bara genom att vara. En sådan enkel och personlig sak som att onanera blev fel. Tro sjutton det inte fungerade!
Många gånger har jag fått stå till svars inför min sambo och minst sagt skämts för mitt beteende. Han har sett rakt igenom mig mer än en gång och tillslut blev jag ställd mot väggen. Ville jag leva med honom så skulle jag vara tvungen att sluta med mitt beteende, bygga upp min tillit och faktiskt lyssna på vad han sa. Jag hade ingenstans att ta vägen, jag var tvungen att verkligen försöka lita på att det han sa var sant. Man kan trots allt inte göra annat, än att lita på att det andra säger är sanning, man kan inte gå och misstro andra människor på det sättet. Det hade ätit upp för mycket av mig själv så det har varit en tung väg därifrån, minst sagt.

Jag slutade, klippte rakt av, med mitt beteende. Mina misstankar finns ibland kvar, men de tas om hand av både mig och min sambo på ett annat sätt idag. Jag är ärlig om mina funderingar istället för att bygga upp dem och han är i sin tur ärlig tillbaka, samtidigt som han har en annan förståelse för hur jag känner och hur jag har känt. En förståelse han har kunnat få först efter att saker och ting inte får så stora proportioner.
Men min svartsjuka sida finns till viss del kvar, Rom byggdes trots allt inte på en dag och jag kämpar med det dagligen. Till min glädje känns det lättare och lättare. Jag har inte gått igenom hans dator på hur länge som helst, jag minns inte när jag gjorde det sist. Mina funderingar kan jag till 99% ta hand om helt själv. Hans telefon kan ligga framme när han sover utan att jag ens har en tanke på att röra den, jag känner inte längre att jag behöver. Det är en befrielse utan ord, att kunna lita på en människa.
Då jag haft ett tungt liv redan från start, har jag alltid haft svårt att lita till 100% på en människa, men jag har iallafall försökt och det har gått bra. Efter att ha varit så trasig under 6-7 år, levt med en man som verkligen slog sista spiken i kistan, känner jag idag att jag faktiskt VILL lita på min sambo.

Jag vandrar således på en helt ny väg, detta skrämmer mig mer än mycket annat här i livet. Jag har ärligt talat inte varit så utelämnad till någon och ute på så okänd mark som jag är nu. Men jag försöker och lyckas mer och mer för varje dag som går, till min stora lycka!

Det jag kommit fram till angående min svartsjuka är just att den, liksom för Klumpe, grundas i min egen osäkerhet. Känslan av att inte räcka till och bli utesluten. Jag har varit (och är till viss del fortfarande som sagt) rädd för att han ska se hur oduglig jag är, hur ful och äcklig jag är och välja någon annan. Jag har aldrig varit orolig för att han ska knulla runt eller så, jag har hela tiden varit orolig över att han ska finna en person, hon med stort H så att säga. En kvinna som är bättre, snyggare och mer intelligent än vad jag är. Den kvinnan finns där ute, det är jag helt säker på. Men idag kan jag säga att jag är en kombination av inte bara dåliga saker utan även bra egenskaper och erfarenheter. Mitt ”paket” är inte så dåligt ändå och det är ju trots allt så att om en man (eller kvinna) vill vara otrogen, så är hon/han det ändå, oavsett vad partnern säger eller gör. Ett beteende som mitt är snarare ett säkert sätt att stöta bort sin partner i just den riktningen. Det har krävts en hel del självrannsakan och en ofantligt stor dos ångest för att ta tag i det, att inse detta faktum.

Jag kan dock inte göra som Klumpe, placera min osäkerhet på den känslan som uppkommer, den som kallas svartsjuka. Den ursäkten håller liksom inte för mig längre i och med att jag tagit det till en så extrem nivå tidigare och inte kan ”mörka” på samma sätt som han kan. Det är lite som en alkoholist, man kan inte ta en sup då och då om man ska kunna kallas en nykter alkoholist, man måste helt enkelt hålla sig nykter. Att jag är osäker och att känslan bottnar i det är en förklaring, en otroligt låg självkänsla är grund om någon, men det är absolut ingen ursäkt. Det är väl det svåra för mig. Jag har använt mig av det vi numera kör med: brutal ärlighet. Jag har varit ärlig om precis allt, blottat mig, mitt liv och mina tankar. På så sätt inte lämnat utrymme för något annat. Önskar det fanns ett ”nikotinplåster” för sådana som varit så djupt som jag, men det finns inte. Det skulle placerats på direkt när min förra relation slutade, innan jag blev kär igen, och rädd… Men det finns inte.
Just detta gör också att jag är en sådan motståndare till att jag skulle ingå i en polyamorös relation. Jag kan absolut experimentera vilt med sex, jag är en sexuell person om något, men inte med mina känslor. Det är att vandra på en villoväg utan like.

Bilden är tagen i ett mycket mer underhållande tillfälle än texten antyder.

Det som motsäger detta skulle jag dock vilja ta upp i ett annat inlägg, detta blev nog långt som det blev känner jag.
Men ni ”svartsjuke-junkies” som finns där ute, jo jag vet att ni finns, jag har full koll på hur ni känner er och vad ni går igenom.
Jag kan dock stolt säga att jag tagit mig igenom det till stor del, med blod, svett och tårar. Men det går!

Läs även dessa inlägg:

6 reaktion på “Min mörka sida

  1. Porrtrollet

    Jag låter bli att kommentera texten för det finns så många tankar där i men också en mognad som du själv kämpat dig till, applåder till dig.
    Är det din sambo? Dreggel på hans armar i såna fall. Och jag ser nog att det är den där fina korsetten på din läckra kropp som är på 😉

    Svara
  2. sheila Inläggsförfattare

    Jo det är min nuvarande sambo, det är med hans godkännande jag lade ut bilden. Jag har tyvärr inte tid eller ork att gå in och ändra i hela inlägget, men jag klargör det här att bilden gäller mig och min nuvarande sambo i en helt annan situation än ett svartsjukedrama. 🙂

    Svara
  3. Anneli

    Hej Sheila, tack så hemskt mycket för ditt långa, ärliga inlägg, det uppskattas enormt mycket. Jag har själv varit (och i bland fortfarande är) på samma sätt som du, det äter verkligen upp en, det blir som ett beroende, denna kontroll över sambos dator som man försöker ta på grund av ens tillitssvårigheter som inte beror på sambo utan som ligger i något annat. Det är lång väg att gå, jag vet, men jag arbetar med det själv varenda dag och det blir lättare & lättare. Innan du skrev detta kände jag mig rätt ensam i dessa konstiga känslor som äter upp mig. Tack Tack Tack! Kram /Anneli

    Svara
    1. sheila Inläggsförfattare

      Anneli: Så skönt att jag kunde lätta din ensamhetskänsla, det värmer mig på ett underligt sätt. Sådär som det gör när man delar sina egenheter med någon. I detta fallet var det dock inte å det positiva, men det som är positivt är att både du och jag arbetar med att få bort det. 1-0 till oss, eller hur? 😉
      Det du skriver är dock helt sant, det beror inte på sambon, han har inte gjort något för att förtjäna den misstänksamhet han haft riktad mot sig. Det är hos mig felet ligger och jag älskar honom otroligt för att han står tillsammans med mig i kampen mot det beteendet, trots att ansvaret för att fixa det är helt och hållet mitt. 🙂 Lycka till med din kamp kära du, maila gärna om det är något du funderar på! (ladysheila@live.se) Du är inte ensam! Kram.

      Svara
  4. Anneli

    Vad rar du är Sheila, jag kommer bergis att maila 🙂 Skrev ett inlägg själv, inspirerad utav dig & Klumpe’s ”osäkerhets inlägg”. Kul att bli inspirerad att skriva av sig igen, det hade stått stilla ett tag på min blogg. Kram på sig tjejen!

    Svara
  5. Jon

    Mycket intressant inlägg! Jag känner stor beundran över att du förmår att vara så öppenhjärtig, det kräver mod. Just därför att det är både ärligt och genomanalyserat, så kan folk verkligen kan ta till sig ditt budskap, din uppriktighet ger budskapet auktoritet.

    Ditt inlägg är guld värt för folk som lider av svartsjukebeteende, det är precis detta som behövs! Men jag vill betona att det säkerligen är minst lika viktigt för de som riskerar att falla in i detta konsumerande beteendemönster i framtiden, på grund av osäkerhet i sig själv av något slag. En väckarklocka. Kanske de slipper ta den långa rutten genom det mörka, som du beskriver det, och istället lär sig hantera detta på ett mycket tidigare stadium.

    Ros till dig!

    Svara

Skriv en kommentar!