En insikt om osäkerhet

Som de flesta av mina läsare känner till har jag lämnat monogamin bakom mig. Någon gång under våren insåg jag att för egen del var det ett förlegat format på förhållandet, en begränsande form som jag inte längre kände att jag ville ge mitt stöd till efter flera år av att ha accepterat det som en sanning på samma nivå som fysikens allra mest grundläggande lagar. Jag inledde en övergångsperiod till det jag själv kort och gott kallar för ”öppen” men som ofta brukar benämnas polyamori.

Det här är en övergångsfas, jag har ännu inte träffat någon som jag lever i ett polyamoröst förhållande med, och under den här övergångsfasen ägnar jag mycket tid åt att tänka om mig själv, kärlek och hur jag vill ha förhållanden och relationer i framtiden.

Några dagar innan jul kom jag till en insikt om min egen osäkerhet och svartsjuka. Ja, svartsjuka. Nästan helt ur det blå drabbades jag av en jobbig svartsjuka. En kvinna jag tycker mycket om väntade herrbesök och nån dold källa inuti mig vällde upp och spydde ut det som jag trodde mig ha lämnat i det förflutna.

Men efter ett tag kom jag till en insikt, och det är en insikt som jag tror jag fått förut för den känns lite bekant. Men förut kanske jag ignorerade den, och kanske kom den i ett sammanhang som jag då inte kunde förstå, vilket gjorde att insikten blev meningslös.

Insikten var att jag inte var svartsjuk egentligen. Jag var osäker, och min osäkerhet manifesterade sig som den där kalla, kladdiga svartsjukan. När jag insåg det försvann potensen hos svartsjukan och den blev lättare att hantera. Efter ytterligare en stund av funderande kring orsaken hos min osäkerhet var svaret ganska uppenbart.

Jag är rädd för att bli utesluten.

Jag har tyvärr gott om osäkerhet kring mig själv och mitt liv. Den kommer när jag minst anar det, och jag vet inte heller alltid varför den kommer. Den här gången kom den för jag fick en reaktion och en rädsla för att bli utesluten. Även den där läskiga känslan av att känna sig oviktig, men i första hand känslan av att bli utesluten, att inte få vara delaktig.

Delaktighet är faktiskt viktigt för mig, och jag ska motvilligt erkänna att jag är lite av en hycklare där. Jag behöver känna mig delaktig, speciellt i saker som skulle röra någon som hade nyckel till mitt hjärta. Men jag är en introvert personlighet och har svårt att ge samma delaktighet tillbaka. Det här var något som J ofta påpekade, och jag försöker fortfarande anstränga mig för att inte stänga ute människor från mitt tanke- och känsloliv. Den här bloggen är min primära ventil för att i egen takt kunna lätta på trycket, men jag måste bli bättre på det även i verkliga livet, i de sociala interaktioner som jag företar mig. Varje dag försöker jag bli bättre på det. Ibland går det bra, ibland inte så bra.

Det var alltså en stund där då jag blev orolig för att bli utesluten från den biten av den här kvinnans liv, och det gjorde mig svartsjuk. Fast det var osäkerhet och rädsla egentligen. Rädsla för att bli utesluten, avstängd, tillsagd att jag inte har nåt med det att göra. Att få sitta utanför styrelserummet med mössan i hand och tvingas acceptera vad som än beslutades därinne utan att jag var delaktig.

Jag vet inte om hon jag pratade med förstod det och lät mig vara delaktig i hennes upplevelse genom en medveten handling, eller om det är så hon är och bara gjorde det omedvetet. Men det lättade upp min svartsjuka, lättade upp min osäkerhet och efter en del funderande kom jag till insikten om roten till min osäkerhet.

I framtiden kanske jag kan applicera den här vetskapen om mig själv med en gång, istället för att undra var den svåra känslan kom ifrån. Kanske som ett slags mentalt nikotinplåster – man känner suget, slänger på en plastbit och aaaah, lättnad. Om och när jag inleder det som i polyvärlden ofta benämns för en primärrelation kommer jag inte att ha nåt emot ifall hon har kärlek och relationer med andra, så länge jag inte känner mig utesluten från den biten av hennes liv, så länge man kan prata om det och jag kan bli glad för hennes skull.

Läs även dessa inlägg:

11 reaktion på “En insikt om osäkerhet

  1. Zettermark

    Fint skrivet och bra resonerat!

    Tänk vad lite lungt resonerande kan göra nytta, istället för att som i Hollywood-filmerna slänga stekpannor i huvudet på den andra mannen…

    Svara
  2. Johanna Sjödin

    När jag läser det du skriver tänker jag – vad är svartsjuka om inte rädslan att bli lämnad, bortvald och ”få bekräftat” att man är oviktig eller mindre viktig än någon annan? En annan aspekt är att du inser att den person du ”investerat” i och ålagt massor av tid kan vara historia.
    Det kanske finns andra grunder?

    Det är bra att du nämner att du liksom monomänniksor kan känna svartsjuka, en del polypersoner förnekar den sidan av sig själva. Jag ser verkligen ingen vinst med att göra det för då riskerar du bara att stöta i från dig alla de som inte kan föreställa sig att de aldrig någonsin kommer kunna lämna svartsjukan helt bakom sig.

    Jag tycker också att du visar det som jag ofta tycker skiljer monopersoner från polypersoner, nämligen att de sistnämnda oftare ser svartsjukan som någonting som man måste bearbeta och inte bara acceptera eller överlåta till sin partner att ordna åt en (genom att ändra sin livsstil).

    Tack för ett bra inlägg och härligt att du mår bättre nu.

    Svara
  3. Pingback: Min mörka sida « Klumpesnusk & Sheila

  4. SwedishTeen

    Jahapp, ett sånt där blogginlägg som får andra bloggar att blekna i jämförelse!

    Jag kommer till en egen insikt när jag läser det du skrivit. Jag hade själv aldrig klarat av ett polyamoröst förhållande.
    Antingen har jag ett förhållande till en person eller så är jag singel och ligger med de personer jag får tag på och som samtycker! 🙂

    Monogami är det som gäller när jag är i ett förhållande. Tråkigt och kanske omodernt.
    Men det är därför jag fortfarande är singel 😉

    Svara
  5. Butterfly ball

    Jag blir så glad när jag läser ditt inlägg. Jag är också mitt i någon slags övergångsfas. Jag har levt monogamt i hela mitt liv och förnekat alla former av polytankar hos mig själv. Tvingat mig själv att välja. Vem tycker jag mest om? Rangordna. Vem är viktigast? Sånt som jag aldrig riktigt förstått varför jag måste göra det, eller snarare accepterat blint att jag måste välja.

    Jag gifte mig och levde mono, skiljde mig som så många andra för att det inte funkade, flyttade och engagerade mig i mitt liv. Började öppna mina ögon och såg en fascinerande värld som jag just nu kallar för att hitta hem. Relationsanarkin och polyamorin. Jag träffade senare en man, som genom sitt härliga intåg i mitt liv, visade sig bli en av mina närmaste vänner.

    Och det är här jag kommer till ditt inlägg. Då jag fortfarande är i någon form av inledningsfas. Jag söker inte just nu. Jag har mina vänner, och skulle jag få fler, får jag fler, men då jag inte rent konkret söker just nu, så ger det mig också utrymme att kunna utforma och fundera kring mig och min inställning till RAn.

    Något som också har varit centralt för mig under hösten är just svartsjukan. Jag är ingen svartsjuk person, men då och då har den slängt sig över mig. Det är så skönt att ändå kunna identifiera känslan som just en egen osäkerhet. Den blir då lättare att hantera. Det som jag kan finna jobbigt också är just då min vän i det här fallet, kanske inte visar den formen av bekräftelse (som finns i trad relationen, men som jag nu skrotat), men å andra sidan blir jag bara irriterad på människor som ska tycka illa om varandra i någon form av tävling kring mig som person, oavsett om det är mellan familj eller vänner så jag skulle väl ändå inte kunna hantera det. Hoppas att jag inte förvirrat till det för mycket.

    Denna kommentar blev jättelång, men tack för ett intressant inlägg. Jag läser runt mycket nu för att kunna skapa min egen RA. Alltid lika intressant med människor som utmanar mina tankar och mina uppfattningar! TACK!

    Svara
  6. Yours Truly

    Det sägs att det bara finns två slags känslor: kärlek och rädsla. Och någonstans måste man göra ett medvetet val över vilken som skall få styra.

    Svara
  7. Älskarinnan

    Det här känner jag igen alltför väl.
    Inte tillsammans med min Man dock, känner ingen svartsjuka alls gentemot han trots att vi rör oss i swingerskretsar vilket ju borde vara miljö för svartsjuka.
    Nä, min svartsjuka, en fullständigt irrationell sådan uppstår de få gånger jag knyter kontakter med Yngre män.
    De få jag träffat har haft familj och det är inte där jag känner svartsjukan utan jag blir fullständigt galen av ilska/sorg/övergivenhet om/när jag inser att jag inte är den enda kontakten, vilket man ju sällan är om man väljer att träffa ungtuppar på nätet.
    osäkerhet, TACK för den insikten, exakt vad det är för min del ochså, en rädsla för att bli utesluten, bortvald av nån jag åtrår starkt.
    Ska jobba på det här, annars skapar jag det jag mest av allt fruktar, att han tröttnar på mitt tjat och går vidare.

    Svara
  8. Pingback: Att älska fler än en – och leva med allihop! « TantraBlog

  9. Pingback: Rädslan att bli bortvald « Klumpesnusk & Sheila

Skriv en kommentar!