Min första flickvän

Jag blev lite inspirerad av Yours Truly borta på bloggen med det långa namnet. Hon har ett pågående tema där hon verkar gå igenom gamla älskare och pojkvänner. Det är intressant läsning, och har fått mig att öppna valvet till mina förflutna relationer och tänka lite på dem. Det här är inte alltid ett speciellt smärtfritt valv, men just idag tänkte jag berätta om min första riktiga flickvän.

Vi jobbade ihop på den tiden. Jag var fullständigt oerfaren av kärlek förutom en kort rad med olyckliga tonårsförälskelser. Jag var 21 år gammal, relativt nybliven vuxen och försökte fortfarande lära mig hur jag funkade. Så här i efterhand är det intressant att alla de lärdomar jag fått då fick jag sedan slänga bort allt eftersom jag insåg att de bara var konstruktioner utan bärande syfte.

Men, hon och jag jobbade ihop på den tiden. Eller, vi gjorde det ett kort tag. Minnet sviker mig hur länge det var, kanske en månad på sin höjd. Så här i efterhand borde jag ha sett varningstecknen långt i förväg. Hon var aldrig i tid till jobbet, råkade konstant i problem pga sin dåliga attityd, och utförde uselt arbete. Vi pratade dock en del, och jag blev charmad av henne. För det var hon verkligen, charmig. Eller ja, sanningen var snarare att hon var väldigt duktig på att imitera någon som var charmig.

Den här kvinnan hade nämligen ingen egen personlighet, visade det sig. Hon hade byggt sig en bunt med karaktärer baserade på allt möjligt annat. Jag gissar att hon blev inspirerad av karaktärer i tv-serier, och likt en papegoja lärde hon sig att imitera dem. Eftersom dessa karaktärer oftast är så gravt idealiserade och utstuderade ledde det till att hon kunde imitera en extremt charmig människa.

Det visste jag dock inte när jag blev kär i henne. Hon fick sparken från jobbet, och av en slump nån vecka efter att hon fått sparken träffades vi. Vi började umgås lite försiktigt, och jag var desperat efter kvinnlig närhet och i min naivitet föll jag för henne som en fura faller för motorsågen.

Vi inledde en instabil relation. Jag trodde att jag älskade henne, och jag trodde att hon älskade mig. Alla hennes brister ignorerade jag med rationaliseringen att ”ingen är perfekt”. Att säga det om henne var verkligen att ta i underkant.

Hon hade som sagt ingen personlighet. Hennes personlighet bestod av imitationer. När de imitationerna tog slut eller inte räckte till fanns ingenting kvar och då möttes man av ett blankt papper. Hon hade nästan inga egna tankar, och de få saker hon formulerat på egen hand var så triviala att de lika gärna hade kunnat formuleras av en femåring.

Hennes primära karaktär var fest-tjejen. Hon älskade att festa, älskade att förlora kontrollen. När jag var förblindad av min egen förvirrade kärlek till henne såg jag henne som en frihetsälskande liberal. I verkligheten var det bara ett medel för att söka efter det enda hon behövde.

Ni förstår, hon var nymfoman. Inte den där sexiga porrfilms-nymfomanen heller, utan den riktiga nymfomanen. Hon var en kvinna som konstant behövde sex, men som inte kunde uppskatta det eller njuta av det. Jag visste aldrig att hon var konstant otrogen med nästan vem som helst. Eller så undermedvetet ignorerade jag det. Hon behövde sex, men kunde inte njuta av det. Hon kunde vara hur flörtig som helst, var fantastisk på förspel, men när det väl kom till kritan var det ungefär som att ha sex med ett lik. Hon brukade bara ligga där, ett blankt ansiktsuttryck som påminde om en nyfångad fisk, en ointresserad blick som stirrar ut i intet. Till sist, en fråga om man var klar och ett raskt skutt iväg mot duschen.

Allting som ledde upp till sexet var bara ännu en karaktär hon spelade. Sen när man väl knullade, då knullade man henne och då var man tillbaka till det där blanka papperet igen.

Eftersom hon inte hade nån egen personlighet hade hon inga känslor heller. När hon reagerade på mina känslor var det för henne som att läsa ett manus, säga repliker som förväntades sägas. Hon var känslomässigt oförmögen att relatera till någon annan människa på denna planet. Hon spelade sina karaktärer, mest troligt för att få sitt omättliga sexbehov tillfredsställt av vem som helst, och behandlade mig som om jag var en möbel för det mesta.

I korthet var det som att ha ett förhållande med ett svart hål. Allt man la in i det försvann spårlöst. När jag sa att det var slut mellan oss fick jag det där blanka ansiktsuttrycket igen. Ingen reaktion förutom en kort nick. Jag såg henne aldrig mer efter det.

Läs även dessa inlägg:

7 reaktion på “Min första flickvän

  1. Ida

    Min tanke när jag läser om henne är hur synd det är om henne. Hur otroligt dåligt hon måste ha mått och att ha sex kanske inte alls var det hon borde haft utan istället försökt finna sig själv.
    Att lögnerna och rollerna var ett försvar, en mur för att ingen skulle se hur tom och dåligt hon mådde. Antagligen fanns en rädsla att bli avslöjad och jag känner igen mig själv i att festandet blir en räddning. Alkohol och sex dövar smärta. Tragiskt men sant. Har själv använt mig av båda för att dölja mig själv och för att döva min egen smärta. För att känna mig uppskattad hade jag sex. Mycket och med många. För om ännu en till ville ha sex med mig så var jag kanske inte så äcklig och kass som jag trodde.
    Jag anar att liknande känslor nog fanns/finns hos henne. Det är långt ifrån lätta känslor att bära på och att då använda sex gör också att känslan av att vara smutsig, sälja sig själv lätt infinner sig.

    Vid sex när man ändå ger så mycket av sig själv föll säkerligen delar av alla hennes murar. Det du såg som en död fisk var egentligen bitar av hon själv, i sin skörhet. Att dölja sina känslor var nog ändå lite sunt för jag tror varken att du eller hon hade kunnat hantera dom just då. Framför allt inte när man är så naken och sårbar som när man har sex.
    Idag är jag övertygad om att du hade kunnat se hennes eventuella smärta istället för en död fisk.

    Svara
    1. klumpesnusk Inläggsförfattare

      Idag hade jag säkert kunnat se rakt igenom henne. Idag förstår jag sånt där. Då var jag en omogen fjant. Jag förstod inte kvinnor, jag förstod inte människor.

      Jag tyckte illa om henne efter att jag förstod hur det verkligen var mellan oss – att vårat förhållande endast existerade i mitt huvud, inte i hennes på samma sätt som mitt. Men det dröjde inte länge förrän jag förstod att hon var vilse i sitt eget helvete. Då slutade jag tycka illa om henne och tyckte bara synd om henne, för det var egentligen synd om henne.

      Ibland undrar jag vad som hände med henne. Det är mer än tio år sen, och jag undrar om hon tog sig ut ur sitt helvete.

      Svara
  2. Zettermark

    Jag reagerade precis som Ida, så det var skönt att läsa svaret på hennes inlägg.
    Det enda tvivlet som numera kvarstår är: ”Jag förstod inte kvinnor, jag förstod inte människor.” Är kvinnor inte människor, eller är alla kvinnor en särskild sorts människor? Jag förstår att du nog inte menade något negativt med det, men mina genusglasögon bara skriker: Separera inte kategorierna ”kvinna” och ”människa”! Det är så onödigt att förstärka dikotomin mellan män och kvinnor på grund av obetänksamhet.
    Så, har jag varit tillräckligt jobbig nu? 🙂

    Svara
  3. ND

    Zettermark.
    Ta av dig Genusglasögonen genast. Vad klumpe försökte göra där var att markera sin tidigare omogenhet. Först genom att dra uppmärksamhet till denna specifika människa (som var en kvinna), och därefter i ett vidare perspektiv, människor överhuvudtaget. Detta är ett poetiskt drag, en skrivteknik, vilket du just nu politiserar. Det finns inget som antyder att klumpe skulle känna att kvinnor inte är människor (vilket hundratals kvinnodyrkande inlägg bör bevisa).

    Dikotomin mellan män och kvinnor… Jag antar att vaginan är en social konstruktion, den med?

    Svara
    1. Zettermark

      Sant. Som jag skerv trodde jag heller inte att det var meningen att kränka kvinnor. Det tycker jag heller inte att han gör medvetet där eller någon annan gång heller för den delen. Däremot är det också sant att outtalade, undermedvetna tankar om ”de två slags människorna” påverkar oss hela tiden.

      Men visst, det är väl dumt av mig att läsa en heterosexuell mans sexblogg om jag nu stör mig på att kvinnor förknippas med kropp och män med förnuft (och mänsklighet!). Å andra sidan gillar jag den här bloggen, trots att jag inte håller med om allt. Lite nya infallsvinklar och konstruktiv kritik har väl ingen dött av? Varken jag eller bloggägaren.

      Så. Jag tycker att Klumpe skriver och för det mesta tycker bra. Jag irriterar mig på ett språkligt system som gör kvinnor mindre mänskliga. Just här ansåg jag att de två krockade, och kände för att påpeka det. Det var inte allvarligare än så.

      Och att vagina är lika med Kvinna är en social konstruktion, ja.

      Svara
  4. klumpesnusk Inläggsförfattare

    Jag försöker undvika objektifiering av kvinnor. Ja, jag visar mycket bilder på kvinnor här, av inget annat skäl än att jag är man och tycker om att se på nakna kvinnor. Men jag tycker inte om objektifiering och jag försöker undvika det.

    Är kvinnor människor? Absolut. Är de sämre på något sätt än män? Absolut inte. Det enda jag menade var att jag var naiv och okunnig och hade inte den kunskap om människor som jag har idag. Eller om kvinnor – trots att kvinnor ju är människor såklart.

    Det var ingen medveten tanke bakom formuleringen, det bara lät bra i mitt huvud när jag skrev meningen.

    Svara

Skriv en kommentar!