Min fjärde flickvän

Ni har fått läsa om nummer Ett, Två och Tre samt mina tre ONS. Nu är det dags för den fjärde i ordningen.

Jag har tvekat lite huruvida jag verkligen vill skriva om henne. Det finns några olika orsaker för detta, den första är att minnena kring henne är smärtsamma. Den andra orsaken är att hon var ganska många år yngre än mig och bodde fortfarande hemma. Men enda vägen genom det är framåt, så vi fortsätter.

Jag lärde känna Nummer Fyra i en chatt på nätet. Det här var hösten 2000, om jag inte minns fel. Det var en chattkanal på IRC, jag tror jag hade blivit inbjuden dit av en vän, och det brukade häcka en del gemensamma bekanta där emellanåt. Jag hade dessutom precis fått min första ADSL-uppkoppling, s.k. ”bredband” och jag kunde sitta online hur mycket som helst utan att oroa mig för telefonräkningar.

Emellanåt kom det in en tjej på den här kanalen. Hon pratade inte mycket, och det var inte ofta hon var inne. Hon var en klasskompis till en gemensam bekant, det var så hon hittat dit. Efter ett tag började vi prata och hon visade sig vara en intelligent, känslosam och osäker kvinna.

Vi pratade vid varje tillfälle vi fick. Hon hade ingen bredbandsuppkoppling utan använde modem, och som jag nämnde i inledningen bodde hon hemma. Detta begränsade starkt hennes möjligheter att sitta länge och prata, men jag försökte lära känna henne och så sakteliga så började nåt slags känsla uppstå.

När jag sitter här och tittar i backspegeln undrar jag hur det gick till egentligen. Vi pratade inte tillräckligt ofta eller länge, och ibland undrar jag ifall mitt trasiga hjärta bara längtade så mycket efter nån att man på nåt plan inbillade sig att det fanns en koppling. Det var en förvirrande period i mitt liv, jag hade precis flyttat tillbaka till min hemort efter en vistelse långt bort, jag hade plockat upp mitt gamla liv med gamla vänner igen, och överhuvudtaget kände jag mig som ett skepp utan styrsel på ett väldigt stort hav.

Nummer Fyra bodde en bit bort från mig. Vi bestämde oss för att träffas, och jag satte mig på bussen och åkte de sex timmar som resan tog. Kemin uppstod inte direkt, det är alltid svårt att snabbt översätta en relation från nätet till verkligheten. Som jag minns det stannade jag en helg och mot slutet av helgen började nånting fungera. Jag tror det här var i slutet av Oktober, mitten på November nån gång.

Egentligen borde jag ha insett att det här var dödsdömt från första början, men hjärtat vill ha vad hjärtat vill ha.

Det fanns många faktorer som talade emot vårat förhållande. Den första och tydligaste faktorn var avståndet. Det är svårt att ha ett bra förhållande när man bara kan träffas en gång i månaden, och då maximalt över en helg. Det är också svårt att ha ett förhållande när den man har det med är väldigt osäker, nervös, rädd för att göra fel och då väljer att inte kommunicera eller tala om sina känslor. Det är också svårt att ha ett förhållande när åldersskillnaden mellan oss konstant uppmärksammades av hennes föräldrar.

Ja, åldersskillnaden var ett problem. Inte så mycket mellan oss, men hon var yngre och jag var hennes första riktiga ”pojkvän” vilket betydde att hon inte hade erfarenheten som behövdes. Jag minns inte om hon nånsin haft ett förhållande förut, och på vilken skala av seriositeten det inföll, men hon hade inte erfarenheten som krävdes för att saker ska hålla.

Jag tyckte alltid det var märkligt att hennes föräldrar hakade upp sig så hårt på åldersskillnaden mellan oss. Åldersskillnaden mellan hennes mamma och pappa var mycket större – hennes pappa var 22 år äldre än hennes mamma, men ändå var det inte ett argument som bet på dem.

Vi hade vårat skakiga förhållande och nån månad efter nyåret tog det abrupt slut. Hennes dominerande föräldrar bestämde att det låg i hennes bästa intresse att inte fortsätta den här relationen och förbjöd henne och mig från att ha nån kommunikation med varandra. Jag tyckte det här var en trist inställning, men det var väldigt lite jag kunde göra. Jag tyckte det var synd att de inte såg hur isolerad deras dotter var – hon hade inga vänner lokalt utan alla hennes vänner var människor hon träffat på nätet. Jag började efter ett tag se mig mer som hennes vän än pojkvän, och efter ett tag såg jag hur smärtsamt ensam hon var. Kanske var det där som min egen förvirrade attraktion uppstått? Kanske behövde hon en vän egentligen?

Jag vet inte.

Vi hade ingen kommunikation efter det abrupta slutet. Jag mådde dåligt ett tag och sen försökte jag gå vidare med mitt liv. Jag hoppas hon har det bra idag, jag har ingen aning faktiskt.

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Min fjärde flickvän

  1. Lukas

    Intressant diskussion det där med åldersskillnad. det verkar som så fort man kommer över säg 20-årsåldern så spelar inte åldern lika stor roll. Men så fort någon av parterna är under 18 så kan en skillnad på bara ett par år höja ögonbryn.

    Jag vet inte om så var fallet här men jag tycker man ska vara försiktig med att åldersdiskriminera.

    Jag tycker det är jätte intressant att du delar med dig av dina erfarenheter.

    Tack!

    //
    Lukas

    Svara
  2. Anneli

    Relation på avstånd är bland det svåraste, speciellt som du skriver när man är är osäker, nervös och rädd. Min sambo och jag startade vår relation på distans, som varade över 1 år. Puh! Eftersmaken sitter i fortfarande, men med äkta kärlek kan man klara det mesta 🙂 Tack ännu engång för att du delar med dig och att du är så ärlig, sånt märks, du känns genuin. Ha’en bra helg! /Anneli

    Svara

Skriv en kommentar!