Jag och J

Det har varit tyst om J ett tag. För er som inte kommer ihåg det är J kvinnan som jag hade ett förhållande med i mer än ett år, och som det tog slut med i somras. Sedan dess har J och jag försökt sortera ut vilken relation vi ska ha, och det har gått med lite blandad framgång tills för några veckor sen när nånting lossnade.

Vi har en mycket bra relation nu, och det gör mig glad. J är en unik kvinna, en mycket speciell kvinna som alltid kommer att finnas i mitt hjärta och som jag alltid kommer att tänka på med värme och glädje.

Det har varit svårt under hösten, och under September ville hon ta en paus från mig för att försöka släppa mig. Det var med blandade känslor jag gick igenom det, och när hon till sist inte kunde hålla sig längre utan började ta kontakt med mig kändes det rätt att göra det igen. Tystnaden var helt enkelt för plågsam. I början av våran period som vänner hade vi problem – det var lätt att falla in i gamla vanor igen, och kanske gjorde vi det. Men sen hände nånting med J, jag tror hon lyckades släppa mig och gå vidare.

När jag pratar med henne nu så funkar våran relation. Vi funkar. Hon har träffat en ny kille som hon börjat dejta och som hon träffar så ofta hon kan (varje helg i princip) och de verkar ha underbart skönt tillsammans, och han verkar som klippt och skuren för henne. Hon låter glad, hon låter som att hon kommer nånstans i sitt liv – och det gör mig så himla glad, för jag älskar ju henne och vill att hon ska vara lycklig.

Vilket är det riktigt fina i våran relation. Sett med mer konservativa ögon har vi en vänskaps-relation, och jag skulle inte kalla den nåt annat egentligen – men ändå så finns det fina och varma känslor med i det hela, från båda hållen. Men istället för att dessa känslor är en belastning, som de var tidigare under hösten, så är de en fördel. Jag får säga att jag älskar henne, jag behöver inte trycka bort den känslan för den är svår för henne. Hon säger det tillbaka. Vi älskar varandra, och våran relation funkar. Vi vet båda att om vi skulle träffas nu så skulle vi ha sex, för sex är fint och skönt och för människor närmare varandra.

Ibland vill jag säga åt J att ”jamen, tror du inte att du kan förstå det här med poly lite bättre nu, för du dejtar en kille och har en relation med honom och tycker om honom, samtidigt som du har varma känslor för nån som med traditionella mått mätt är ditt ex?”

Men jag gör det inte, för det är inte så enkelt för henne. Det enda jag egentligen gör är att jag är glad för J, glad för att hon mår bra, glad för att hon får ha en varm kropp i sin säng som tar hand om henne. Glad för att hon är glad. För är det inte vad kärlek egentligen handlar om? Att vara glad för den man älskar.

Jag ser inte J som ett ex direkt, heller. Att ha ex känns för mig som nåt som ligger i det förflutna. Numera känner jag mig som att jag har relationer, och ibland vilar en del relationer medan andra är aktiva. Relationen med J är lite halvt vilande, men om vi träffas och om hon känner att hon är tillgänglig så skulle jag behandla henne som jag alltid behandlat henne – som en flickvän.

Läs även dessa inlägg:

2 reaktion på “Jag och J

Skriv en kommentar!